Månad: september 2016

Vila vila vila

Om det är ett ord som sammanfattar mina dagar så är det vila. Hela tiden. Vila. Vila. Vila. Om jag gör en sak i en timme måste jag vila ungefär fyra timmar på det. Ibland är jag osäker på hur mycket av det som syns i bloggen eftersom jag ju inte kan skriva varje dag att jag vilat åtta timmar och gått en promenad på en timme. Knappast så intressant. Men så är verkligheten i alla fall.

Imorse var jag ju in till hudläkaren en sväng och cyklade hem igen (blev orimligt glad över att jag orkade det) och sen: vila. Ikväll kommer min lillasyster och hennes flickvän över på middag, valpgos och allmänt häng. Så inför det behöver jag återhämta mig efter morgonens äventyr. Igår kväll var jag till och med stressad över att jag inte skulle hinna vila tillräckligt mellan mina aktiviteter idag. Att lixom 10 timmars vila (10-18) inte skulle räcka. Det låter nog helt galet för någon som inte upplevt utmattning men jag vet vad som händer om min kropp inte är ”färdigvilad” innan nästa aktivitet; då blir det pannkaka av alltihop och krasch ovanpå det. Inte så kul. 

Hursomhelst så gick det bra hos hudläkaren och min hy fick godkänt. Äntligen! Det där med att ha kvisslor och finnar under ägglossning och mens är tydligen helt normalt (om det var fler som kände igen sig?) och går lixom inte att komma helt ifrån. Men annars såg allt fint ut och jag skulle bara fortsätta med Skinoren, krämen jag smörjer ansiktet med innan mina andra krämer, i förebyggande syfte. Och det är ju helt okej ändå. Alltså; all clear! 

Frågade dock angående ifall acnen kommer tillbaka och han sa att vuxenacne är problematiskt och kan hänga med ett bra tag upp i åren. Det tar lång tid att bli helt av med sin vuxenacne och den brukar ofta komma tillbaka förr eller senare och då sätter man in behandling då, så går det bort, kommer tillbaka lite mindre osv. Alltså ska man inte känna sig dålig eller så för att det kommer tillbaka i perioder; det är inget som man gör fel. Det är bara att acne fungerar så. Typsikt ju. Men ändå ett ganska litet bekymmer i världen tänker jag. 

Idag har jag också myst med den här donnan. Ebbas öron börjar resa sig! Bullterriers har ju stående öron som vuxna så hennes öron ska ända upp, men just nu är de i någon typ av mellanläge så hon ser ut som en sån hund som stoppar ut ansiktet genom fönsterrutan i bilen och de fladdrar i vinden. Svårt att inte skratta. Pyttelite bara. Gostrynet. 

På båten! 

Är påväg in till hudläkaren, han som håller koll på min acne. Han tyckte sist att min hy inte var tillräckligt bra och ville sätta in roaccutan och p-piller. Men… Eh.. Nej?! Min hy är superfin tycker jag! Knappt en kvissla förutom under ägglossning och kanske pyttelite innan mens; men det är väl normalt? Ska i alla fall dit idag för uppföljning så han får kolla igen, vårt senaste möte var innan sommaren. 

Tog ett par mobilbilder från bryggan innan båten gick. 07.20 och solen hade precis lyft. Har med mig min cykel så jag kan cykla hem (orkade inte cykla båda vägarna) och kände mig så.. Glad. Över äventyren jag och min cykel gör ihop varje dag. Över att kunna bo såhär precis intill vattnet. Över att jag och Stoffe hade en så rolig morgon. Över kaffet som väntade på båten. Ja allt. Så mysigt. En helt vanlig tisdag. 

Hoppas ni får en härlig start på dagen och njuter lite extra av något litet idag ❤

Vårt trapphus

Ett fint trapphus. Finns det något härligare och mer välkomnande? I vår nuvarande lägenhet bor vi visserligen nybyggt (snygga trapphus brukar ofta förknippas med sekelskifteshus) men vårt trapphus är otroligt mäktigt och väl genomtänkt. Fotade loss häromdagen när solen strålade in genom fönstrena för att visa er. Allt är i marmor; golv, väggar och tak. En mäktig känsla helt klart när en kommer hem. Glädjen i det lilla. Igen.

Djurgården 

Idag har jag och Stoffe promenerat runt Djurgården och lunchat på Flickorna Helin. Nu är vi hemma. Eller ja, har sovit också. Det var barnens dag på Djurgården…

…

…

…

Note to self: kolla sånt INNAN! Yeeeez vad många barn. Stoffe och jag satt helt knäpptysta och bara stirrade rakt fram på båten hem. Sen så fort vi kom innanför dörren så kastade vi oss i sängen och sov som stockar i två timmar innan vi ens orkade säga något till varandra. 

Ni väntar rehabilitering efter lång promenad och båtturen med dessa cirka 160 barn (ja det är sant! De räknade barnen på båten). Den består av pasta, ett avsnitt eller tre av vår serie, valpmys i soffan och myntate. 

Trevlig söndag fina ni! 

Niklas Ekdal om hjärntrötthet

Imorse såg jag Niklas Ekdal i Nyhetsmorgon berätta om sin hjärntrötthet han fick efter ett kraftigt slag mot huvudet. Och blev så berörd. Allt det där som känns i en hjärntrötthet som han satte ord på. 

För hjärntrötthet kommer ju ofta med utmattning och utmattningsdepression, och även med just kraftiga slag mot huvudet, efter operation av hjärntumörer samt stroke. Inte roliga grejer något av det, och väldigt olika. Men samma hjärntrötthet binder dem samman. 

Niklas försökte ta sitt liv 1,5 år efter hans olycka när han levt med hjärntrötthet under hela perioden. Han kunde inte ta in ljus, ljud och bild. Han låg i sängen avskärmad från livet och utvecklade en depression efter några månader. Och meningslösheten, den kan jag skriva under på. Man ligger där i mörkret och funderar på om det ens finns en väg ut ur detta. 

Under min utmattningsdepression har jag aldrig haft självmordstankar eller känt att jag inte vill leva. Läkarna har varit väldigt noga med att kontrollera detta vilket jag är tacksam över. Men jag känner igen mig i det han berättar och minns episoder när jag legat i ett mörkt sovrum med sådan panikångest att jag varit rädd att jag skulle skada mig själv eller någon annan. Att jag skulle bli galen helt enkelt. Tappa kontrollen över mina handlingar. Detta har jag då tagit upp med min läkare och fått nummer till akutmottagningar inom psykiatri om det skulle slå snett. Och på något sätt när jag hörde intervjun med Niklas så kände jag mig bara så välsignad att ha sluppit känslan av att inte vilja leva. Att inte orka. För det är inget man väljer; det är depressionen som tar över och styr. Och det slapp jag ändå. Och idag kände jag mig mitt i allt så tacksam över att min livsgnista lyst så starkt inom mig hela den här resan. 

Nu blev det här ett ganska mörkt inlägg. Det var inte riktigt tanken. Men jag ville nog förtydliga hur jäklarns jobbigt det är att leva med hjärntrötthet, precis som Niklas berättade. Hur man inte känner igen sig själv och har så svårt att acceptera att hjärnan helt enkelt inte fungerar som den ska. Hur man av rutin sätter krav på den precis som innan. Och då fungerar ju ingenting. Och hur hjärntröttheten framkallar extrem ångest och emellanåt depressiva symptom. Inget är sig längre likt. Och inte kan ljuset i tunneln heller visa sig. 

Alla vi som kämpar med en skadad hjärna; vi är grymma. All pepp till oss varenda jäkla dag! 

Jag hade ingen aning 

Innan Ebba kom hit förstod jag inte riktigt hur mycket jag skulle tycka om henne tror jag. Hon är en ras jag aldrig tidigare har haft att göra med så jag hade inte bra koll på deras lynne, mer än det jag visste sedan tidigare om kamphundar i stort. Och grejen är att jag hört så mycket olika om just kamphundar att jag inte egentligen hade en egen uppfattning om dem. Så allt var nytt för mig; ny hund och ny ras. 

Men alltså jag är så kär i den här hunden. Och rasen. Hon är så otroligt gosig och vill ligga så nära, nära det bara går (helst ovanpå på när hon sover) och hon trycker sin gulliga nos mot allt hon undersöker. När hon sover ligger hon som en lång korv över hela min mage, som en kringla över nacken på mig eller intryckt mellan mina ben. Och nosen trycker hon in på det trängsta stället hon hittar; oftast i nacken eller mellan armen och midjan. Och så suckar hon djupt en gång och somnar på stubinen. Sen andas hon korta andetag och hennes bebismage ligger alldeles varm mot min hud och jag blir helt lugn och alldeles lycklig. 

Självklart gör hon allt sånt jobbigt som hundvalpar gör också emellanåt; biter i saker, bajsar på golvet, kissar på mattan, drar runt allt hon orkar dra runt, stirrar runt när hon är överexalterad, äter upp alla växter, välter ner krukor, bits… Ja ni vet. Valpgrejer helt enkelt. Men allt som oftast är hon bara den mysigaste lilla tjejen jag träffat ❤ 

Helt enkelt trodde jag inte det. Att jag skulle bli så kär i henne. Jag visste inte riktigt hur det kändes tror jag. Nu saknar jag hennes fysiskt med hela min kropp varje stund hon inte är här. Och jag tänker att jag har tur då som ändå vet att hon bara är på andra sidan väggen, ett rop bort. 

Ebba du är så självklar. Så mycket kärlek i en så liten kropp. 

Det som inte syns

Igår när jag var inne i stan så blev det lite mer kaos än vad jag berättade om i gårdagens inlägg. Jag var tvungen att smälta det lite själv först och se vad kroppen tänkte göra med den upplevelsen. Men nu så!

Stoffe och jag åt lunch på K25, och ni som kan ert Stockholm vet att det är cirka jordens stökigaste lunchställe. Det är en foodcourt med många olika matställen i samma lokal och en rackarns massa folk också. Vi valde det dels för att det ligger nära Stoffes jobb och för att de serverar stans bästa sushi på ett av ställena inne på K25.

När vi kom så var det fortfarande en bra stund innan lunchtid och inte alls några människor där. Men sakta, sakta började det fyllas och snart satt vi mitt i ett hav av hög musik, massa folk och stim… Jag kände hur pulsen ökade och jag började få extrem ångest. Jag ville spontant fly därifrån och sen kom det över mig: sist jag var här var samma dag jag kraschade. Den där dagen i december 2014. Idag minns jag bara de där sista timmarna lite svagt och luddigt. Allt var på väg att rasera men jag förstod inte. Då.

När jag kom på detta och började sätta samman ett och ett kan ni ju tänka er ångestvågen det framkallade. Jag tänkte: jag kommer ramla ihop! Allt kommer bli som den dagen, jag kommer behöva åka till akuten! Min kropp började stegra upp till en panikångestattack som jag numera känner igen ganska bra precis när det sätter igång. För att försöka avvärja den började jag berätta för Stoffe som satt bredvid prick allt som hände i min kropp där och då; hur det kändes och vad jag tänkte. Han svarade och vi fortsatte så till det klingade av lite. Då fortsatte han prata lugnt med mig och sa hur viktigt det är att jag vågar utsätta mig för detta och att han finns där hela tiden. Inget farligt kan hända. Det är hjärnan som spelar mig ett spratt. Ju mer jag låter den göra det ju mer frihet kommer den att ta sig. Sååå… Det klingade av helt.

Efteråt var jag helt slut, orkade knappt stå på benen, men också lättad över att jag klarade av att ta mig igenom en så pass tuff situation som både var jobbig på grund av ångesten och dessutom minnena den framkallade. Stoffe var tvungen att springa på ett möte så jag gick därifrån på skakiga ben, surr i huvudet, allt var en enda dimma. Varje ljud hördes fortfarande gånger 100 i mitt huvud så jag halvsprang bort till MOOD och låste in mig på en av deras toaletter. Där satt jag säkert i tio minuter och bara andades. Andades. Andades. Och lyssnade på fågelkvittret de har i högtalarna på MOODs badrum. Ända tills jag kände mig stadigare och klarade av att ta mig bort från allt folk och till Stoffes jobb där jag satt ytterligare en stund och lugnade ner mig.

Puh! Vilken dag. Sov som en stock när jag kom hem och vaknade inte ens av att grannen plingade på dörren (!). Såklart, kände mig som en utmattad hundvalp som nyss blivit skrämd av stora stygga vargen.

Life is Wild

Idag tog jag mig in till stan för att fixa lite grejer på Stoffes jobb. Behövde tydligen lite nya höstkläder… Och så fick det bli!

Oftast handlar jag inte mina kläder själv utan det är Stoffe som fixar hem allt. Det enda jag själv handlar är när jag köper saker på COS (pga älskar!) och lite strökläder på HM och sånt. Men mest har jag alltså en man som fixar hem det jag behöver – skönt! Dock är jag ändå väääärldens jobbigaste när det kommer till kläder för alltid när han tar fram plagg till mig så är det samma visa:

Jag: ”Jag gillar bättre mina gamla jeans älskling”

Stoffe: ”Men dom är ju urtvättade så du borde köpa ett par nya”

Jag: ”Jaha…” *suck* ”Men den där tröjan gillar jag inte heller! Jag vill ha en sån från Acne men i en annan färg, en sån som jag har”

Stoffe: ”Men babe den är från höstkollektionen för två år sedan, den finns inte längre.”

Jag: *blir putt* ”Kan du inte ringa Acne och fråga om de har nån över sedan dess?”

Stoffe: ”Nej men jag har ju tagit fram jättefina koftor till dig här. Prova dom först så får vi se.”

…. And it goes on. And on. And on. Av alla typ 20 plagg han tagit fram/hem behåller jag kanske max två, för alla andra tyckte jag var obekväma, sticksiga, för tajta, för stora, fel färg, fel tyg…. Ja allt. Och grejen är att jag vet hur jobbig jag är så jag antar att det är tur att inget annat stackars butiksbiträde därute råkar ut för mig. Detta är inte ens en överdrift utan Stoffe kommer säga när han läser det här att det är värre än så. Yepp. Stockholms krångligaste tjej när det gäller nya kläder. 

Men hursomhelst! Kom hem med: två par jeans från Acne (en modell jag aldrig haft innan – hör och häpna!) och ett par till smileyskor från Acne i mörklila (alltså samma som jag redan har men en annan färg *living on the edge*) och ett par Ballys i svart (som jag också redan har ett par men i en annan färg… Blir nästan trött på mig själv). Ska visa när jag orkar packa upp sakerna ur kassarna i hallen. Dvs en annan dag 🙂 

Med vänlig hälsning,

Äventyrslysten och nytänkande