I’ve Changed The Lock on My Front Door

Men alltså hur kloka är ni?! TACK för att ni kom med så bra råd igår ang min sköldkörtel! Sitter just nu och letar efter Aloe Vera och rådet jag fick ang antidepressiva och Levaxin står ju faktiskt i FASS – hur kommer det sig att ingen läkare har nämnt detta för mig??! Det står förvisso att det avser Sertralin (som jag ju också ätit i sex månader) och nu äter jag Citalopram (också inom kategorin SSRI) men eftersom mina värden fortsätter att hoppa hejvilt upp och ner så tänker jag att det med stor sannolikhet ändå kan bero på det. Så nu tog jag Levaxin på morgonen och så tar jag Citalopram senare för att undvika att de krockar. En test i alla fall? Blev så glad över tipsen!

Gårdagen gick bra. Jag är alltid så glad när jag klarar av saker som jag tidigare inte klarat eller som varit väldigt tuffa för mig. Det känns stolt på något sätt och jag kan lixom se mig själv utifrån och vilken resa jag har gjort. Det känns helt fantastiskt.

För min egen skull så skriver jag ner hur gårdagen såg ut. Så jag ska minnas att detta faktiskt fungerade igår. För nästa gång kanske det går åt skogen. Eller så fungerar det även nästa gång… vem vet. Men då kan jag gå tillbaka och se vad som fungerade och vad jag kan lära mig till nästa gång.

Gårdagen såg ut såhär: 

07.00 Vaknade och åt frukost
08.30 Pratade i telefon med pappa
08.45 Gjorde mig klar för dagen
09.30 Husläkaren
10.00 Snabb handling
10.20-11.00 Bloggade
11.00 – 11.30 Promenad
12.00 Lunch
13.00-15.30 Sova
16-16.30 Promenad
16.30-17.00 Dusch, sminkning mm
17.00 Åka in till stan, sitta på Stoffes jobb en stund och snacka med kollegor
17.45 Middag på Pressklubben (extremt rörigt ställe!!)
20.00-22.00 Show och sen taxi hem

Och allt det gick bra!! Igår i alla fall. Nu inväntar jag kroppens reaktion idag så får vi se. Men ändå stort att inte hjärntröttheten sänkte mig helt igår. Idag bankar den på lite men ska prova ta en nypa luft och låta dagen vara i tystnad.

Det finns i schemat ovan två nycklar till att det gick bra som jag ser det:
Sov 2,5 h mitt på dagen – som en stock. Rejäl återhämtning.
Tog två kortare promenader istället för en lång – bättre för min energinivå. En timme promenad är ganska långt och jag blir lättare uttröttad av det.

Är du extra känslig som kraschade?

Och en annan grej som hände igår var att en i mitt sällskap frågade kom med detta påstående, dock vänligt uttryckt; ”Jag har också känt ibland efter semestern att jag skulle behöva vila mer och att jag inte känner mig riktigt i fas ändå.. Men när du gick in i väggen, sa kroppen till mer än så? Eller alltså, jag förstår bara inte. det måste ju vara något mer eller är du bara mer känslig än vad jag är?” 

Hon menade inget illa alls utan är nog bara en av alla som lever ett rätt stressigt liv idag med krävande jobb, barn, hem, landställe.. Allt det där som tillsammans blir ganska mycket. Så hon förstod inte hur någon inte kunde klara det – hon klarar det ju? Och när jag får denna typ av påståenden så förklarar jag lugnt och stilla hur min krasch såg ut, den där dagen då jag tillslut inte kunde stå på benen och kroppen förlamades del för del. Och sen förklarar jag också att det ofta ligger flera saker i bakgrunden när en går in i väggen; både privata och i jobbet. Och ja, kanske är jag mer känslig. Men troligtvis inte. Jag tog min utmattning extremt långt och skulle nog säga att min största svaghet var att jag levde som stålmannen utan skyddsdräkt. Jag var för stark för länge. Och sånt vill jag alltid påpeka för att andra inte ska tro att man ”ska” ta det så långt att man ramlar ihop ”för annars har man inte gått in i väggen”. Nej. Idiotiskt.

Det creddiga i att stressa och att vara perfekt

Och en reflektion till från gårdagen och ämnen som berördes på middagen. Det går inte att låta det passera min högsensitiva hjärna obemärkt att det på något sätt skulle vara creddigt att leva ett stressigt liv. Att inte ha tid att äta lunch. Att stressa hem för att hämta barn. Att behöva gå upp innan fem för man har så mycket på jobbet och innan fem på morgonen är bästa tiden att jobba *här får jag faktiskt tårar i ögonen bara jag skriver meningen för hur jävla sjukt är det inte??*. Att inte ha tid att följa en serie. Att inte ens räkna veckodagarna för det är bara helgen som ger själen något i utbyte…

Ja, alltså jag lägger ingen värdering i att människor vill leva såhär. Men jag tycker det är lite synd bara. För man missar lixom hela poängen i att leva. Att vara närvarande. Att känna det fantastiska i naturens krafter varenda dag. Att verkligen känna kärleken till sina barn som är det mest magiska livet kan skapa. Att känna kärlek till sin partner och sin familj. Vill man missa det? Fem dagar av sju i veckan?

Jag är långt ifrån perfekt. Min kille är långt ifrån perfekt. Andra ser min utmattning som ett misslyckande. Ja det är sant. Jag låter inte dom energierna gå obemärkt förbi om ni trodde det. Och andra ser ner på att jag kunde utveckla en svår depression. För det gör man inte om man har ett bra liv. Det är inte fint nog. Säg inte det på middagen bara. Prata om något du gjorde innan. Va?! Jag skäms inte. Min utmattning är det bästa som hänt. Nu när jag ser tillbaka på min ”karriär” så tycker jag att detta är det största jag åstadkommit. För mig själv! Jag tänker inte hymla med det. En depression är inget fult. Även om andra vill se det som det så är det deras reflektion. Inte min.

Puh. Sagt. Var tvungen att dela saker som jag blir proppad med lite här och var i olika situationer. Subtilt såklart. Alltid väldigt subtilt. Inte trampa någon på tårna. Aldrig fråga rakt ut. Men sen, när allt är över och vi står där på trottoarkanten och ska säga hejdå så får jag ändå frågan; du vill inte äta middag nån kväll nästa vecka? Det är behagligt att umgås med dig. Jag skulle vilja veta mer om hur du tänker. Ja. Jo. Kanske. Det beror på om jag känner för det och har energi då. I’ve changed the lock on my front door. Not anyone can visit.

Processed with VSCO with s2 preset

Processed with VSCO with s2 preset

Annonser

Ångest och panikångest

Något jag verkligen fått leva med under många år är ångest. Ångest som styrde mina tankar, mina känslor, mina rädslor och ibland även mina handlingar. Jag kände under många, många år en konstant oro och ett tryck över bröstet. Flera gånger om dagen kunde jag få en dimmig känsla i blicken och kroppen började rusa iväg med pirrningar, domningar och svettningar. Inte alls en bra grund för att leva lyckligt.

GAD

Ångest yttrar sig olika för olika människor. För mig var det en nästan kontant känsla av obehag och kraftig oro som eskalerade i tryck över bröstet och i värsta fall panikångest. Nu när jag fått hjälp av en psykiatriker i och med min utmattningsdepression så vet jag att det jag led av under dessa år kallas GAD – generaliserat ångestsyndrom. Det finns en fin vetenskaplig beskrivning av vad det är men det innebär helt enkelt att kroppen ”hakar upp sig” på ångestläge och nästan allt anses farligt och framkallar starka och obehagliga känslor av oro. Min utmattningsdepression hade sin grund i en serotonerg depression vilket innebär att den grundar sig i brist på serotonin i hjärnan. Något som i sig leder till just ångest, gråtmildhet och nedstämdhet. Denna brist på serotonin hade min kropp gått runt med i troligtvis flera år, kanske sedan min mamma blev sjuk i cancer 2002, vilket gjort att jag konstant känt en känsla av ångest – ibland starkare och ibland mindre starkt.

Panikångest

Under åren har jag haft några perioder när jag lidit av panikångest. Har man aldrig upplevt en sådan attack tror jag inte att man förstår hur fruktansvärt det är. Det är en känsla av att man kommer dö. Man är så säker på det att man är beredd att ringa kyrkan och boka begravning direkt. Men det gör man ju såklart inte. För man kommer ju inte dö. Panikångest är egentligen inte alls ett farligt tillstånd även om det är svårt att komma ihåg just det när man får en attack. Hjärtat rusar (hjärtattack??), svetten rinner (kroppen kollapsar??), hjärnan rusar (jag blir galen??)… Ni som varit där vet.

Mina panikattacker eskalerade någon gång våren 2011 i samband med att jag skrev min masteruppsats och min mamma fick veta att hennes cancer inte hade något ytterligare botemedel. Då domnade mina ben av så jag trodde att jag hade en betydligt värre sjukdom. Hemskt var det. Jag åkte såklart in akut på Helsingborgs lasarett och blev kvar där i några veckor. Jag låg på neurologiska avdelningen och de gjorde alla möjliga undersökningar på mig men såklart hittade de inget fel på mig. Allt såg bra ut. Dock sa ingen att detta var panikångest; det fick jag veta många år senare.

Symptomen klingade av mer och mer medan månaderna gick och tillslut kände jag mig helt okej igen. Vi flyttade till Stockholm, ny stress slog till med nytt jobb och flytt och symptomen kom tillbaka. 2012 gick mamma bort och min sorg tog bort en del av panikkänslan och ersattes av djup, avgrundslös sorg. Som jag trängde undan. Såklart. Dövade med massor av jobb, jobb och jobb.

När jag gick in i väggen i december 2014 kom panikångesten tillbaka med besked. Under våren 2015 hade jag så kraftiga ångestattacker att jag på riktigt trodde att jag skulle bli galen. Jag minns att jag låg i sängen dag ut och dag in och den totalt lamslående tröttheten varvades med paniktoppar där kroppen lixom gick in i rus. Hjärtat rusade; hjärnan rusade; känslorna rusade. Inget hade jag under kontroll. Allt levde sitt eget liv.

Det här med att jag trodde att jag skulle bli galen är inte bara något jag säger. Jag trodde det verkligen. Flera gånger när jag satt hos min läkare frågade jag honom om jag kunde blir galen? Jag kanske behöver spärras in? Jag bad Stoffe sätta lås på lådan där vi har våra köksknivar för jag var så rädd att jag skulle skada antingen mig själv eller honom. Lixom gå in i en psykos av något slag. Läkaren förklarade att jag inte kommer bli galen. Det känns så men det blir man inte. Och det blev jag inte. Jag fick antidepressiv medicin och blev så småningom bättre. Även om det skulle ta tid.

Men jag glömmer aldrig det här. Känslan av att inte kunna kontrollera sin kropp eller sin hjärna överhuvudtaget. Då har man drivit sig långt över sin gräns. Då är något allvarligt fel. Ingen ska behöva gå igenom det. Ingen.

Vad gjorde jag för att komma över mitt ångestsyndrom?

Oavsett vad som orsakar en människas ångest så är det inte en bekväm känsla. Eller egentligen ÄR faktiskt inte ångest en känsla, utan något man får av en känsla (ofta rädsla eller oro). Detta blev viktigt för mig när jag försökte komma ur min ågest. Då började jag med att varje gång jag kände ångesten komma krypande så satte jag ord på den. Jag tvingade mig själv att känna efter vilken känsla det var som orsakade ångesten. Då upptäckte jag att jag hade extremt svårt att skilja på känslor och att hitta den ursprungliga känslan; alla för för mig en stor ångestklump. Detta berodde alltså på GAD. Men när jag tvingade mig själv att stanna i ångesten och känna känslan så lärde jag mig att se mönster i mina tankebanor. En ångest som kom över mig kunde vara rädsla för att misslyckas, oro för att inte hinna med saker, hunger, sorg över min mammas sjukdom eller senare hennes bortgång. Många olika saker.

Jag gjorde också en annan sak och det var att stanna i ångesten. Varje gång den kom upp så lixom stirrade jag den i vitögat. Tänkte att vi stod där och stirrade på varandra tills någon av oss skulle ge sig. Då märkte jag att varje ångesttopp hade en kulmen som nåddes efter ungefär en minut och om jag bara klarade att hålla ut genom den och faktiskt bevittna kulmen så klingade den av mycket snabbare. Att ignorera ångest var alltså verkligen inget för mig. Det gjorde bara hela saken värre. Trots att jag många, många gånger fick rådet ”tänk inte så mycket” eller ”känn inte efter”. Det kanske fungerar för andra men inte för mig.

Det sista jag gjorde var att behandla min depression och mitt ångestsyndrom med antidepressiv medicin.  Detta är inget råd jag ger och jag säger inte att det är något alla ska göra; men för mig var det helt enkelt livsnödvändigt. Absolut livsnödvändigt. Hade jag inte behandlat min depression (som var en återkommande depression i en en svår episod dvs den skulle komma tillbaka igen och igen och igen) så vet jag faktiskt inte vad som hade hänt. Jag behandlade med antidepressiv medicin för att skynda på läkningen och för att uppnå en stabil och långsiktig läkning. Den är långsiktig, det vet jag. Men det tog ändå väldigt lång tid. Nio månader var jag helt sängliggande i total utmattning. Första gången jag gick till Coop och handlade (500 meter från vår port) var i mitten på september. Då hade jag legat i sängen sedan december året innan. Så alla ni som kommenterar andras val att använda sig av medicin för att bli friska; snälla läs på innan ni uttalar er. Visa förståelse. Depression är en allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Låt inte det hända.

Ångest syns inte alltid

Sist men inte minst vill jag säga att ångest, panikångest och depression är luriga sjukdomar på så sätt att de inte syns. Man kan luras av att en person ”ser så pigg ut”. Men sjukdomen sitter på insidan. För mig var till och med själva döljandet av min ångest en del av min sjukdom. Jag hade sån extrem prestationsångest att jag ville in i det sista vara helt perfekt och ingen skulle se att jag mådde dåligt, det var ett tecken på svaghet för mig. Så blev det en ond spiral där jag höll inne all ångest och alla negativa känslor och så blev det värre. Mycket värre. Än idag jobbar jag varenda dag med att vara ärlig mot alla människor runt mig. Jag kämpar för att kunna säga om jag är ledsen, orolig eller rädd. Ändå möts jag varje vecka av kommentarer som ”men nu ser du ju så mycket bättre ut, vad skönt”. Och ja, det gör jag. Men sjukdomen sitter i hjärnan. Min kropp har varit frisk hela tiden. Det är hjärnan spelar ett spratt som inte syns på utsidan. Mindfucking.

Den här bilden tog när jag och pappa var på Zetas Handelsträdgård en vårdag 2015. Det man inte ser på bilden är att jag den här perioden led av extrem ångest. jag hade varit vaken hela natten med panikkänslor och kvar satt efterskalven av ångesten. Svårt att säga om någon lider av ångest eller inte; det syns helt enkelt inte utanpå.