Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså.