Rätt att prioritera återhämtning 

Efter fina Tankar om utmattnings kommentar om att jag ju inte gjorde fel som gick all in i torsdags, utan snarare rätt som efteråt prioriterade återhämtning, så känns det mycket bättre. Direkt lade jag ner att klandra mig själv för eventuella misstag, som ju görs för att lära sig, och istället tänka; ja men jag förstod i alla fall att kroppen behövde ordentligt med återhämtning. Heja mig. Jag har lärt mig lite om mig själv i alla fall. Att man inte kan köra ner kroppen på minusskalan utan att tanka på så den kommer tillbaka till minst nolläge, och helst plus, igen. Tar man ut glaset måste man fylla på. Hela tiden. Om och om igen. En ständig påminnelse. 

Och orden rätt och fel blir ju också tokigt egentligen. Det var mina ord på det hela och är egentligen mer i brist på bättre ord. Inget är ju egentligen rätt eller fel (okej såklart vissa lagbrott mm) utan snarare en nyans av nuet i vilket vi fattat beslutet. Omständigheterna som råder runtomkring. Det var var rätt då kan bli fel nu, och tvärtom. Eller behöver man ens sätta en etikett på saker? Lägga händelser i fack? Döma saker som bra och dåliga, roliga och tråkiga, rätt och fel. Egentligen är det ju bara i vår egen hjärna vi försöker städa upp på det viset och förenkla för oss. För allt bara är egentligen. Utan att sorteras. Men i brist på andra ord får det bli dom sålänge. 

Jag gjorde i alla fall inte fel. Jag gjorde rätt. *överdrivet stort leende*

Svårt att alltid vara kontrollerad 

Idag är jag trött. Inte kraschat trött men ändå trött. Föga förvånande dock. Samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag ibland spelar ut all min energi på samma gång, ni vet volymknappen som inte går att reglera, den har bara fullt ös eller tyst, så känner jag samtidigt att jag inte får bli irriterad på mig själv för det. Det är ju mänskligt också. 

Att vara hemma i två år tär på psyket och jag saknar verkligen det sociala ibland. Och då är jag ändå introvert. Tänk. Att jag skulle kunna sakna sällskap trodde jag aldrig. Så en dag med människor och liv runtomkring lockar så mycket att jag ballar ut ibland. 

Så ja, just nu pågår en kamp inom mig. Har jag inte lärt mig ett dugg eller är jag bara mänsklig?