Aloe Vera och Sköldkörteln 

Tack ni som tipsade mig om massa bra grejer angående min krånglande sköldkörtel. Som att ta medicinerna åtskilda och att dricka Aloe Vera. Jag testar båda nu! Och sitter as we speak och väntar på att få ta nya prover på sköldkörteln. Yepp. Som en start börjar vi här.

Aloe Vera hittade jag via Forever Living som verkade ha den renaste produkten på marknaden, alltså den med mest procentuell del Aloe Vera. Så den dricker jag nu. En shot morgon och en kväll. Ännu har jag bara testat i någon vecka så det är ju alldeles för tidigt att säga vad det ger, snarare måste jag nog ge det ett par månader i alla fall. Det känns nyttigt i alla fall för det smakar sådär 🙂

En tjej dom heter Clarissa Krabbe (info@clarissakrabbe.se) hjälpte mig och gav mig massor av information om hur Aloe Vera kan hjälpa kroppen på olika sätt. Så tacksam för att jag hittade en tjej som är så engagerad och hjälpsam. Och nej det är inte sponsrat, jag bara gillar att puffa för så jäklarns duktiga tjejer som bidrar med så mycket utöver att bara leverera en produkt och sen tack och hej. Hon hjälpte så mycket!

Aloe Vera är ju en riktigt oldie som har funnits i över 5000 år. Det är en växt som växer på torra marker och det där nyttiga, geggiga sitter inuti bladen. Nu när vi var i Spanien och bodde i bergen så växte det Aloe Vera överallt! Stora rackare var det också, vissa lika höga som en människa. Och vad vackra dom är. Lixom kaxiga och tuffa på utsidan, tar plats, och inuti finns den ödmjukaste geggan som fyller våra kroppar med massa näring. Häftigt. 

Den här grönsaken är ju verkligen fullmatad med vitaminer och mineraler, och alltihop hjälper tarmen att renas och att ta upp näring på rätt sätt. Det är lixom det som den gör. Tar bort plack och slagg i tarmen. Och näringsboostar. Bra för oss som har så lite energi att vi behöver behålla absolut all av den lilla vi har; vi vill ju att all energi ska gå åt till att göra det goda direkt och inte först behöva städa upp lixom.

Som ni vet är jag alltid hyfsat skeptisk till olika typer av superkurer eller att en grej skulle kunna läka utmattning. Nej det tror jag inte heller. Och inte heller har någon påstått detta. Jag tänker bara att nu har så många i min närhet nämnt den här grönsaken att det är värt att testa. När jag hade problem med acne (och har ju fortfarande i perioder av obalans) så fick jag flera gånger Aloe Vera rekommenderat (alltså den man dricker) men testade aldrig då. Men nu kör vi! Värt en test ändå? Jag har ju märkt hur gott det gjorde för min kropp att enbart äta vegetarisk kost och efter det är jag väl liiiiite mer ödmjuk inför att naturen har fantastiska krafter för läkande. Många bäckar små heter det väl.

Tydligen balanserar Aloe Vera PH-värdet i tarmen vilket låter perfekt för en pitta-dominerad suris. Min kropp är ju i princip alltid surare än den ska vara pga all eld och hetta som finns i systemet.

Well. Ni lär få en uppdatering om några veckor. Nu håller vi tummarna!

I’ve Changed The Lock on My Front Door

Men alltså hur kloka är ni?! TACK för att ni kom med så bra råd igår ang min sköldkörtel! Sitter just nu och letar efter Aloe Vera och rådet jag fick ang antidepressiva och Levaxin står ju faktiskt i FASS – hur kommer det sig att ingen läkare har nämnt detta för mig??! Det står förvisso att det avser Sertralin (som jag ju också ätit i sex månader) och nu äter jag Citalopram (också inom kategorin SSRI) men eftersom mina värden fortsätter att hoppa hejvilt upp och ner så tänker jag att det med stor sannolikhet ändå kan bero på det. Så nu tog jag Levaxin på morgonen och så tar jag Citalopram senare för att undvika att de krockar. En test i alla fall? Blev så glad över tipsen!

Gårdagen gick bra. Jag är alltid så glad när jag klarar av saker som jag tidigare inte klarat eller som varit väldigt tuffa för mig. Det känns stolt på något sätt och jag kan lixom se mig själv utifrån och vilken resa jag har gjort. Det känns helt fantastiskt.

För min egen skull så skriver jag ner hur gårdagen såg ut. Så jag ska minnas att detta faktiskt fungerade igår. För nästa gång kanske det går åt skogen. Eller så fungerar det även nästa gång… vem vet. Men då kan jag gå tillbaka och se vad som fungerade och vad jag kan lära mig till nästa gång.

Gårdagen såg ut såhär: 

07.00 Vaknade och åt frukost
08.30 Pratade i telefon med pappa
08.45 Gjorde mig klar för dagen
09.30 Husläkaren
10.00 Snabb handling
10.20-11.00 Bloggade
11.00 – 11.30 Promenad
12.00 Lunch
13.00-15.30 Sova
16-16.30 Promenad
16.30-17.00 Dusch, sminkning mm
17.00 Åka in till stan, sitta på Stoffes jobb en stund och snacka med kollegor
17.45 Middag på Pressklubben (extremt rörigt ställe!!)
20.00-22.00 Show och sen taxi hem

Och allt det gick bra!! Igår i alla fall. Nu inväntar jag kroppens reaktion idag så får vi se. Men ändå stort att inte hjärntröttheten sänkte mig helt igår. Idag bankar den på lite men ska prova ta en nypa luft och låta dagen vara i tystnad.

Det finns i schemat ovan två nycklar till att det gick bra som jag ser det:
Sov 2,5 h mitt på dagen – som en stock. Rejäl återhämtning.
Tog två kortare promenader istället för en lång – bättre för min energinivå. En timme promenad är ganska långt och jag blir lättare uttröttad av det.

Är du extra känslig som kraschade?

Och en annan grej som hände igår var att en i mitt sällskap frågade kom med detta påstående, dock vänligt uttryckt; ”Jag har också känt ibland efter semestern att jag skulle behöva vila mer och att jag inte känner mig riktigt i fas ändå.. Men när du gick in i väggen, sa kroppen till mer än så? Eller alltså, jag förstår bara inte. det måste ju vara något mer eller är du bara mer känslig än vad jag är?” 

Hon menade inget illa alls utan är nog bara en av alla som lever ett rätt stressigt liv idag med krävande jobb, barn, hem, landställe.. Allt det där som tillsammans blir ganska mycket. Så hon förstod inte hur någon inte kunde klara det – hon klarar det ju? Och när jag får denna typ av påståenden så förklarar jag lugnt och stilla hur min krasch såg ut, den där dagen då jag tillslut inte kunde stå på benen och kroppen förlamades del för del. Och sen förklarar jag också att det ofta ligger flera saker i bakgrunden när en går in i väggen; både privata och i jobbet. Och ja, kanske är jag mer känslig. Men troligtvis inte. Jag tog min utmattning extremt långt och skulle nog säga att min största svaghet var att jag levde som stålmannen utan skyddsdräkt. Jag var för stark för länge. Och sånt vill jag alltid påpeka för att andra inte ska tro att man ”ska” ta det så långt att man ramlar ihop ”för annars har man inte gått in i väggen”. Nej. Idiotiskt.

Det creddiga i att stressa och att vara perfekt

Och en reflektion till från gårdagen och ämnen som berördes på middagen. Det går inte att låta det passera min högsensitiva hjärna obemärkt att det på något sätt skulle vara creddigt att leva ett stressigt liv. Att inte ha tid att äta lunch. Att stressa hem för att hämta barn. Att behöva gå upp innan fem för man har så mycket på jobbet och innan fem på morgonen är bästa tiden att jobba *här får jag faktiskt tårar i ögonen bara jag skriver meningen för hur jävla sjukt är det inte??*. Att inte ha tid att följa en serie. Att inte ens räkna veckodagarna för det är bara helgen som ger själen något i utbyte…

Ja, alltså jag lägger ingen värdering i att människor vill leva såhär. Men jag tycker det är lite synd bara. För man missar lixom hela poängen i att leva. Att vara närvarande. Att känna det fantastiska i naturens krafter varenda dag. Att verkligen känna kärleken till sina barn som är det mest magiska livet kan skapa. Att känna kärlek till sin partner och sin familj. Vill man missa det? Fem dagar av sju i veckan?

Jag är långt ifrån perfekt. Min kille är långt ifrån perfekt. Andra ser min utmattning som ett misslyckande. Ja det är sant. Jag låter inte dom energierna gå obemärkt förbi om ni trodde det. Och andra ser ner på att jag kunde utveckla en svår depression. För det gör man inte om man har ett bra liv. Det är inte fint nog. Säg inte det på middagen bara. Prata om något du gjorde innan. Va?! Jag skäms inte. Min utmattning är det bästa som hänt. Nu när jag ser tillbaka på min ”karriär” så tycker jag att detta är det största jag åstadkommit. För mig själv! Jag tänker inte hymla med det. En depression är inget fult. Även om andra vill se det som det så är det deras reflektion. Inte min.

Puh. Sagt. Var tvungen att dela saker som jag blir proppad med lite här och var i olika situationer. Subtilt såklart. Alltid väldigt subtilt. Inte trampa någon på tårna. Aldrig fråga rakt ut. Men sen, när allt är över och vi står där på trottoarkanten och ska säga hejdå så får jag ändå frågan; du vill inte äta middag nån kväll nästa vecka? Det är behagligt att umgås med dig. Jag skulle vilja veta mer om hur du tänker. Ja. Jo. Kanske. Det beror på om jag känner för det och har energi då. I’ve changed the lock on my front door. Not anyone can visit.

Processed with VSCO with s2 preset

Processed with VSCO with s2 preset