Kategori: Utbrändheten

Rastlös eller kreativ?

Alltså det knäppaste med mig och min utmattningsdepression (som numera ju är ett utmattningssyndrom för depressionen har läkt) är att jag trots diverse olika åkommor och hinder blir ganska rastlös. Alltså inte på ett dåligt sätt, som att sysselsätta sig för att fly från något, utan mer att jag ändå har mycket lust att göra massor av grejer. Huvudet är fullt av idéer och saker jag tänker att jag skulle vilja göra och även om det bara är ca 20 % av dem som blir gjorda pga extrem trötthet så finns de ändå där. Min läkare kallar det för kreativitet och kanske är det just vad det är, jag vet inte. Han menar att kreativitet inte går att stänga av (den sitter tydligen i främre delen av hjärnan vilket faktiskt nästan känns) och det är när kreativiteten går i 100 knyck som jag upplever det som rastlöshet eller orimlig energi. Känner ni igen er? 

Just nu har jag ju ont i huvudet av hjärntröttheten så då blir det till att försöka hålla sig undan alla skärmar, och annat som gör att hjärntröttheten triggas, så på schemat står grejer som ofta är baserade på att vara ute i naturen, vila, yoga, fixa saker hemma… Idag tänkte jag ta en cykeltur bortåt Nacka om jag orkar, kanske med en termos med kaffe i cykelkorgen. Och jag måste orka duscha också. Det är faktiskt en halvdagsuppgift för en utbränd person. Även om det låter knäppt. Men jag är fortfarande glad att jag orkar duscha helt själv och kanske till och med ta en promenad – på samma dag! 

Tyst en stund

Just nu är jag lite tyst. För jag har ju huvudvärk och hjärntrötthet och då måste man ha tyst runt sig. Så jag intalar mig det som läkaren säger till mig varenda gång jag är där och klagar över min trötta hjärna: Det tar tid! Hjärnan är som ett vinteräpple och vad du än gör kan du inte påskynda läkningen. Äpplet blir klart en viss vecka när… det är klart. Inte mer med det. Jahapp… 

Hjärntröttheten alltså

Den är här igen. Hjärntröttheten. Jag har ingen aning om vad det beror på faktiskt. Kanske är det en överansträngning som hänger kvar från förra veckan, kanske är det medicinen jag inte tål (igen), kanske bara ett naturligt förlopp… Jag vet inte. Men hjärnan känns svullen och det trycker i huvudet. Dessutom gör det så ont om jag inte ser till att hålla mig undan sånt som förvärrar hjärntröttheten. Så det försöker jag göra. För att i alla fall undvika den värsta smärtan. Ipren eller Alvedon hjälper lixom inte vid hjärntrötthet, inte heller de starka smärtstillande jag fick av läkaren. Hjärntrötthet är en obehaglig känsla som är svår att beskriva, men jag kan nog likna den vid ett tryck inuti huvudet. Som om hjärnan är överhettad. Obehagligt. 

I alla fall. Detta blir ett kort hej eftersom jag försöker undvika alla typer av skärmar. Igår höststädade jag balkongen lite genom att plocka bort en hel del växer som hör sommaren till, cyklade och köpte nya höstblommor och även planterade dessa. En hel massa att göra på samma dag för mig. Men härligt var det och fint blev det. Glad att jag orkade! 

Och så fotade jag de fina grejerna Emma kom med till mig häromdagen: hemgjord blåbärssylt på egenplockade blåbär och en flaska med hemgjord hälsoshot gjord på citron, ingefära och honung. För fixig alltså, den där tjejen ❤

Återhämtning

Det är ett bra tecken att jag återhämtar mig snabbare nu än för några månader sedan. Det är nästan det bästa framgångstecknet faktiskt. Dippar och svackor kommer jag troligtvis ha under lång tid framöver, alltid i samband med överansträngning och press. Men ju snabbare jag kan återhämta mig efter en dipp desto bättre är det. 

För ett år sedan hade jag en återhämtningsperiod på 5-6 veckor efter en överansträngning. En dag med för mycket press och jag låg sängliggandes i 5-6 veckor. Sakta, sakta har den tiden kortats ned och i julas var den runt tre veckor minns jag. Nu är det kanske max en vecka eller ännu mindre. 

Detta skriver jag till mig själv. Som påminnelse för att det faktiskt ändå går framåt. Även om mina dippar duggar tätt ibland så har min kropp byggt upp förmågan att hämta upp sig igen. Det är så stort! Blir så glad av den tanken. För det är ju jag som har gjort det. Byggt upp den. Jag har närt, vilat, skyddat och vårdat min kropp med näbb och klor i 20 månader. Inget har fått komma emellan oss och jag har i alla stunder prioriterat min läkning framför allt annat. Klapp på axeln! 

Det ska jag låta sjunka in idag. Fundera över. Vara nöjd och stolt över. Det är lika bra för man vet aldrig när nästa utmaning ligger för fötterna… 

Derailed

Nä men detta gick ju inte så bra. Igår dippade det rejält. Redan natten till igår så vaknade jag med helt extrem ångest; hjärtat slog, kroppen domnade, svetten rann. Ångest har jag ju haft mycket av genom åren men det har jag nu kunnat jobba bort och styra bort själv väldigt bra. Därför var detta inte en så rolig upplevelse när jag inte ens klarade att andas mig igenom attacken. Men jag insåg att det var för att jag helt enkelt tagit på mig för mycket för många dagar i rad. Det fungerar inte. Läxan lärd. 

När jag kom hem efter lunch kopplade kroppen mer helt. Då var det bara marsch in i sängen och sen låg jag där och stirrade upp i taket hela eftermiddagen och kvällen. Orkade knappt resa mig och hämta vatten. Inte en härlig påminnelse.

Så nu är det vila på schemat. Utanför fönstret börjar hösten komma och jag älskar det. Försöker njuta av det. Och jag ska lyssna igenom några av poddarna ni tipsade mig om; tack! Perfekt nu när det är sängläge och jag varken orkar läsa eller se på TV. Allt som flimrar framför ögonen är för mycket. Att lyssna är så mycket bättre. 

Inte kul detta ju. Men såhär är det med utmattning. Den gör sig ständigt påmind när man försöker glömma den. Tackar för det. Inte en kär vän direkt. Men ingen idé att bli frustrerad; det gör mig absolut ingen tjänst alls. 

11 saker jag slutat med sen jag blev utbränd

  1. Att promenera och prata i telefon samtidigt
  2. Att laga mat och prata i telefon samtidigt
  3. … Att göra något överhuvudtaget och prata i telefon samtidigt!
  4. Att multitaska. Big NO NO! 
  5. Att ursäkta eller förminska mig själv för allt. Jag duger. Punkt.
  6. Att boka upp så många saker samma vecka/dag/timme/minut 
  7. Att låta egot styra vad jag ska göra. Egot bara förvirrar min kropps signaler så egot får helt enkelt snällt ställa sig på sidan. 
  8. Att bita ihop och tänka ”det går nog bra”. Nej, avbryt direkt istället.
  9. Att anpassa mig så förbannat mycket
  10. Att avfärda vila och återhämtning som något som jag tar när jag hinner.. Eh, nej?! 
  11. Att vara effektiv. Fy alltså… Hur tänkte jag??

Sovit sönder sängen

När ens lakan och madrass är helt uppslitna. Då vet man att de antingen:

  1. Är för gamla, eller
  2. Tillhör en utbränd person

För mig gäller alternativ två. Hela lakanet och madrassen under (enbart på min sida av sängen såklart…) har stora hål i sig. Jag har nog legat där alldeles för många timmar. Inte ens Ikeas slitmaskiner kommer upp i så många timmar på 19 månader tror jag. Dags att köpa nya som kan slitas med hälsan (?!).

Trött #516893

Om jag hade skrivit i rubriken alla gånger jag känner mig trött hade det varit ungefär så många gånger; 516 893. Men oftast skriver jag ju något annat. Men inte idag. För jag orkar inte tänka. 

Vi skulle åkt ut till Saxemara och ätit på Stoffes pappas restaurang ikväll, men så blev det inte. För mig i alla fall. Stoffe fick åka själv. Jag har hela dagen varit så trött att jag knappt orkar stå upp. Har bara legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket varvat med att läsa någon tidning. Eller klappa katten. Spännande (katten är dock rätt spännande!). Som tur är har jag världens bästa svärföräldrar som lixom inte alls dömer ut mig utan när jag kommer upp helt yrvaken klockan kvart över sju på kvällen, efter dagens 50 sovpass, utbrister de bara: ”åh vad bra att du är vaken, nu är middagen klar!” Inte mer än så. Inte tusen frågor eller oroliga blickar eller påståenden. Så skönt. Och inte heller kommenterar de att jag har samma t-shirt på mig som jag sov i natten innan, att min tofs på huvudet suttit kvar sen natten, att jag inte duschat på hela dagen, att jag skulle behövt få lite luft. Ingenting. Tack ❤ 

Så nu är Stoffe hos sin pappa en stund och kommer snart hem igen. Såna här dagar suger det att vara utbränd. Jag blir frustrerad, ledsen och får dåligt samvete över saker jag inte orkar vara med på. Saker jag verkligen vill vara med på. Som jag sett fram emot. Det gör mig ledsen. Verkligen, verkligen ledsen. Blä.

Påväg till Blekinge

Nu sitter vi i bilen påväg ner till Blekinge. Vi ska till Stoffes föräldrar några dagar för relax, bad, god mat och kanske en kajaktur eller tre. Mina mostrar bor också där nere så en sväng med dom och kusinerna blir det också. 

Det är alltid en stress att åka iväg såhär; lång körning där min hjärna går på ca stressnivå 12 (av 10 möjliga..) pga trafik, skyltar och allt som swishar förbi som mitt huvud inte kan sortera. En utbränd hjärna har ju inget filter som sorterar bort ”ointressanta” eller irrelevanta intryck. När man tar sig från punkt A till punkt B är det normala att hjärnan sorterar bort allt som inte behövs på vägen. Istället kanske man minns några specifika saker längs sträckan såsom ett extra fint hus, en söt häst, några vackra fält. Då har hjärnan optimerat sin energinivå för att orka med allt annat den faktiskt ska klara av under en dag. Men en utbränd hjärna, och en hjärntrött hjärna, har inte det filtret vilket gör att prick all information tas in och aktivt ska sorteras i hjärnan. Detta tar extremt mycket energi från kroppen (en vanligt fungerande hjärna tar 40 % av energiförbrukningen, tänk då en utbränd!) och man blir så, så trött. Helt slut. 

Jag tar alltså in allt på vägen. Varenda bil, träd, skylt, hus, ko… Allt. Det är stressande. Och tröttsamt. Men jag måste öva. Så det gör jag nu. Andas, andas, andas och försöker slappna av. 

Rastlös och orolig

Sedan vi kom hem från Kroatien har jag känt mig extremt rastlös. Jag har funderat på varför och försöker verkligen att inte fastna i den känslan och inte heller lägga för stor vikt vid den. Men jag tror att det beror på att hjärnan bearbetar alla de intryck jag tog med mig från resan, och nu när jag är hemma i min egen miljö så jobbar hjärnan febrilt med att sortera upp alla intrycken. Här hemma finns inget nytt som håller min hjärna upptagen utan nu får den tid att bearbeta vad vi upplevt. Kanske är det rimligt. Kanske inte. 

Jag känner igen känslan av rastlöshet från tidigt i min utmattningsdepression då jag fortfarande hade en hjärna som var upptagen med att sortera och reda ut all den stress jag burit på under många år. När jag jobbade var jag expert på att ockupera hjärnan med nya saker, uppgifter, uppehålla mig med aktiviteter, läsa, skrolla på bloggar, träna, träffa vänner… Allt för att slippa tystnaden. För i tystnaden kom rastlösheten och ångesten. Nu är det inte alls så. Även om rastlösheten fortfarande finns där efter mer aktiva perioder så välkomnar jag den. Jag vet att det är hjärnan som jobbar med nya upplevelser. Och jag låter den göra det. Får den inte jobba klart så övergår det till ångest i nästa stadie.

Så vad gör man då om man är rastlös? Ja, jag vet ju inte vad man gör generellt men jag promenerar, mediterar, yogar, läser, lagar mat… Eller kollar på något program jag gillar (ett i taget – inte ockupera hjärnan!). Och låter allt vara lite kaos en stund. Det är okej. Det är naturligt. 

Så nu har jag på mig en rose quartz kristall runt halsen (för lugnet och för mitt hjärta), jag har mediterat på morgonen och öppnat hjärtat mot solen och nu ska jag kramas lite med Stoffe. En sak i taget. All is well.