Tystnaden här inne beror på att jag blev så fruktansvärt trött efter vår resa. Jag har i princip legat i sängen i två dagar. Men nu är det vardag igen och jag ska ju snart komma igång med arbetsträningen och måste bestämma mig för var jag ska vara. Lättare sagt än gjort! Jag känner mig något stressad över detta och ångesten skjuter såklart i höjden. Inte oväntat. Allt som ska presteras är ångest för min kropp.

Tänker tillbaka på förra veckan för att känna samma kraft och inspiration. Fasen jag klarar detta väl?

Utsikten från vårt hotell. Inte så ful.

Treats på Ciel Bleu: champagne och något heh… sjukt gott i alla fall.

När den här kom in gjorde de en stor grej av att komma med varma fuktiga handdukar som vi skulle tvätta händerna på innan. Skönt och mysigt. Sen sa de att vi fick äta denna med händerna så vi tog de där små knäckbitarna och åt upp och tog sedan varsitt blad inuti kronärtskockan och åt. Det var inte gott. Jag kallade på kyparen med ett stort strävt blad i munnen och frågade om man verkligen skulle äta den så? Han måste skrattat ihjäl sig inombords för nej. Den var bara dekoration. Jahapp. Stoffe låg nästan under bordet dubbelvikt av skratt.

Och nu skulle jag så gärna vilja berätta om allt det fantastiska vi har upplevt. Men det får vänta någon dag. För nu är jag så trött så idag är det sängläge. Tur för mig att Stoffe också är väldigt trött så jag har haft en compadre i både soffan och sängen idag. Vi har kollat ett helt gäng filmer och vilat. Inte ens gått utanför dörren. Nu hämtar Stoffe hem pizzor och så råkar jag veta att det står en BJ i frysen. Inte så pjåkigt. 

Hoppas ni har en fin söndagskväll! 

Bjussar på en bild från restaurangen den kvällen jag fyllde år. Den sammanfattar allt på något sätt. Utsikten. Bordet intill fönstret. Speglingen av oss i rutan. Stämningen. M A G I. 

Tack för era gulliga kommentarer de senaste dagarna och för era grattis igår ❤ Ni är så fina. Mer uppdateringar kommer i takt med att jag hinner och kroppen hinner smälta alla intryck här borta. Bara en sak är säker: Amsterdam är fantastiskt! 

Idag fyller jag 30 år! Trettio! Jag kan inte säga att jag är något på tjuuuuuu… längre. Måste börja med trrrrr… Jahapp. Old lady dancing. 

Stoffe hade beställt upp frukost till vårt hotellrum. En helt fantastisk frukost. Deras overnight oats. OMG. Food heaven. Njöt. 

Och ikväll ska vi tydligen ut och äta riktigt bra mat. Vi ska på den tvåstjärniga restaurangen Ciel Bleu som ligger på vårt hotell högst upp, våning 24. Okura har inte mindre än tre restauranger med Michelinstjärnor. Två enstjärniga och så denna då med två. Om jag är lycklig? Ja. Älskar ju mat. Så ikväll ska jag njuta och försöka minnas alla smaker. 

Men först ska vi se lite mer av Amsterdam. Eller i alla fall något av Amsterdams fik om jag känner oss rätt. 

Igår kväll vid matbordet satt jag och stortjöt som ett barn. Sådär hulkande otröstligt som man gör när det känns som att allt bara är för mycket. Jag var (är) så oerhört trött efter den här sjukvändan att min kropp skriker med varenda cell. Och värken. Värken. Aj. Men vi kom iväg ändå. Samlade energin och tog ett steg i taget. Och idag på lunchen rullade tårarna av en annan anledning: jag var så rörd. Stoffe har givit mig hela den här resan i present, eftersom jag fyller år typ rätt snaaaaart, och det kändes på en gång som att han hade tänkt på allt jag älskar: tema asiatiskt, gudomlig mat, spa, stort hotell där det finns allt man behöver och lite till (ifall jag inte orkar gå ut nån dag är det skönt att ha ett stort och bekvämt hotell)… läget. Allt. Hela stället andas perfektion. Och han tog mig upp till ett rum med den mest fantastiska utsikten över hela Amsterdam. No kidding. Och utanför hotellet blommar flera hundra körsbärsträd i rosa. Den timingen. Magi. 

Så här kommer ett snabbt hej från Amsterdam! Vi har flugit, ätit lunch på hotellet (yum!), fikat på flummigt rawfood café och tagit en promenad här i kvarteren. Nu sover Stoffe här bredvid men jag kan inte somna. Min hjärna verkar bearbeta massa intryck. Men vilat har jag gjort en stund. Ja ni vet hur det är men en hjärna som redan är overload. Snart tänkte vi ta på oss badrockar och smyga in på det japanska spa:t här. Låta varmt vatten göra sitt för kroppen. 

Fast inte riktigt ändå. För Stockholm ligger inte öde. Det är bara en väldig speciell energi i luften. En lågmäldhet. Eftertänksamhet. Tystnad. 

Sedan i fredags har jag gråtit så många gånger. Av skräck innan jag förstod att Stoffe var i säkerhet. Av förfäran när jag hörde vittnesmål. Av sorg för alla dem som miste livet och deras anhöriga. För dom som skadats. För dom som hamnat i chock. För att jag själv är rädd fastän jag önskar att jag kunde säga att jag inte ska vara rädd. Av glädje när hela flöden i sociala medier svämmade över av #openstockholm. Alla som öppnade sina hem och erbjöd hjälp till dem som inte kom hem i fredags. Så många tårar. 

Och mitt i allt detta har min egen hälsa svajat rejält. Även om det känns så pyttigt att ens nämna det. Men energin att öppna upp vårt eget hem fanns verkligen inte. Jag har kräkts och knappt ätit något sedan i onsdags. När magsjukan slog till låg jag däckad i rejäl förkylning och bihåleinflammation. Så starten var inte den bästa. Nu har jag fått åksjuketabletter (Postafen) på Apoteket, probiotika och vätskeersättning. Så håll tummarna för att det blir bättre. 

På tisdag morgon åker vi till Amsterdam för att fira att jag fyller 30. Jag fick resan i present av Stoffe och jag känner verkligen att det vore så kul att få ha en bra resa. Som en start på hela arbetsträningskarusellen som kommer dra igång snart och som en milstolpe för att vi orkat med hela utmattningsresan hittills. En eloge. Alla ni som är utmattade vet hur mycket det tar på familjen. Att det är flera som drabbas hårt. Att alla fall jag tar, tar också någon bredvid. 

Nu bara håller jag alla tummar för att jag ska friskna till. Och så tänker jag att världen är så mycket större än så. Att vi ändå är helt utom kontroll. Men intentionen kan sitta. Manifesting Love. 

Och inga ord finns som kan beskriva känslan när ens stad drabbas av en terrorattack. Det mörker som flimrar framför ens ögon. Kniven som borrar i magen. Rädslan. Svetten som sipprar fram överallt. Snabbt på telefonen. Ringa familj och vänner. Ingen framkomlighet. Överbelastat av alla med exakt samma känsla som min egen. Sms i panik. Tårar. Ett okej. Ännu mer tårar. Dom är i säkerhet. Alla är i säkerhet. Famlar i tankarna. 

All min kärlek till de personer som skadats och omkommit, till familjer och anhöriga. 

Klockan är nu halv tre på natten. Jag sitter på vår badrumsmatta i badrummet. Lutar mig mot väggen. Omtöcknad. Slut. Sedan tidigt igår kväll har jag kämpat här hängandes över toalettstolen. 

Och det värsta är nog inte att kräkas. Det värsta är att jag är så slut. Igår när jag insåg att allt i magen skulle behöva komma upp så bara satte jag mig mitt i badrummet och storgrät. För natten innan hade jag kämpat med bihålor som gjorde så ont att jag höll på att svimma. Stoffe fick hålla koll att jag inte droppade av och samtidigt hålla kylmasker och klampar i ansiktet på mig för att dämpa smärtan. Och min kropp värkte så mycket av utmattning efter den här förkylningen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Att ovanpå det inse att natten efter ska bli en vaknatt i badrummet… då brast det för mig. Jag kände att jag bara inte orkar. 

Men här sitter jag. Vad gör man? Det finns inget val. Men jag känner mig så extremt svag just nu. Inga krafter finns kvar i kroppen.