Vaknade imorse och kroppen värkte. Jag förstod verkligen inte. Förvisso kan min kropp göra utspel som jag inte alls förstår men ofta kan jag tillslut ändå härleda det till något som hänt senaste veckan. Men detta… jag vet inte. Jag kände mig överkörd av en ångvält. Och jag förstod inte vad jag hade gjort för något tokigt denna gången. Gick upp vid 9.30, åt frukost och kröp ner i sängen igen. Tänkte att jag bara ska sluta ögonen en kvart innan jag duschar och gör mig klar… och vaknade tre timmar senare av att jag själv snarkade så högt! Jag snarkar aldrig annars, bara när jag är förkyld eller när mina sköldkörtelvärden är helt fel (då sväller sköldis och trycker på luftvägarna så jag för svårt att andas). Så detta var ändå konstigt. Upp, äta lunch, in i duschen, kolla av med Stoffe ang blommor till kvällens middag hos Robban och Therese. Och sen när jag fönade håret så toksvettades kroppen. Det bara rann. Överallt. Fick ta en handduk och torka upp rännilar av svett längs med kroppen emellanåt för jag blev helt dyngsur. Insåg att något var fel och tog tempen… 38,4. Det räcker för att min redan känsliga kropp ska slå bakut. Då förstod jag också värken och tröttheten bättre; mer logiskt.

Bara att ringa Therese och avboka middagen och sen sov jag ytterligare tre timmar. Nu lagar vi rostad tomatsoppa och vitlöksbröd med extra vitlök och persilja på. Hoppas det dämpar förkylningen. Sen blir det serie (kollar ni på The Affair?? OMG är helt fast!), Marabou och te. Och mer sömn såklart. 

Innan min utmattning hade jag definitivt gått på middagen trots feber och en kropp som talade sitt tydliga språk. Idag avbokade jag. Låter kanske knäppt men jag blir lixom stolt över mig själv varje gång jag lyssnar. Och så försöker jag visa kroppen att den verkligen kan lita på mig nu. Om den säger något så agerar jag därefter så vi kan fortsätta vara ett bra team. 

Trevlig lördag på er ❤ 

Igår var jag helt slut. Totalt. Som vanligt då efter ett ynka pass fysisk aktivitet. Kroppen börjar kanske vänja sig liiiite men fortsatt tar det udden av prick all min energi. Sängläge deluxe alltså.

Efter första passet var jag ju sängliggande ca sju dagar. Gången efter det ca tre dagar. Sedan två dagar och förra veckan endast en dag. Den här gången också bara en dag (eller blir det fler? Åh hoppas inte!). Så det går väl framåt. Kroppen vänjer sig sakta vid att svettas lite även om jag fortsatt tycker det är ganska oklart huruvida detta egentligen är bra eller inte. Det är mer att jag älskar känslan av att flowa i yogan och den friheten det innebär i ynka 60 minuter väger ändå över det negativa som kommer efteråt. Knäppt. Jag vet.

Men jag tänker också att jag gärna vill bygga upp kroppen lite. Det behövs. Två år i sängen sätter spår av en öm rygg. Så lite muskler kring core skulle sitta fint för ryggen tror jag. Läkaren höll med så tro inte att jag gamblar på eget bevåg. Nejdå. Sånt gör jag inte längre. Jag dubbelkollar alltid allt med min läkare; Är det okej? Hur mycket är okej? Vilka aktiviteter går bra? Vad är big nono? Oj allt det? Jahapp. Vad är en rimlig dipp efteråt? Hur ont får det göra? Hur länge? Ja, allt. Bäst så. Ihop med att lyssna på kroppen såklart. Men någon typ av ram för vad som är rimligt är ju trevligt. Joråsåatte….

Men men. Medan jag ligger här och läker min kropp så ligger mitt vilosällskap och sover med sitt ansikte på mitt. Yepp. Inte en millimeter länge bort vill hon ligga. Det här lilla gostrynet.

Mia Skäringer har gått in i väggen som många av er vet. På hennes Facebooksida la hon upp en så fin text om sin utmattningsdepression. Och jag har läst den här texten. Om och om och om och om igen. För den berörde så mycket. ”Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid.” Vad säger man.. Kan vara det finaste någonsin. Genialt. Magiskt. Medan alla tror hon har sin bästa tid. Så sant Mia. Nu publicerar jag hennes text här och såklart hänvisar jag till hennes Facebooksida där ni kan läsa fler av hennes inlägg.

Mia; all kärlek. Tack för att du satte ord på hur det är att brinna upp. Att känna känslorna ingen annan har tid att känna.

”Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre. En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor. Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat. Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver. Nollpunkten. Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck. Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon. Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut. Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö. Med trasig släde. Spänd på en döende häst. Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor. Bitit ihop tills gommen låst sig. Så kommer den dagen. Då skavet tar över. Då blåsan spricker och rinner ut över hela hennes existens. Varje samtal med omgivningen innebär ansträngning. Automatiken dör. Allt blir manuellt. Hjärnan är så långsam. Så trött. Så skadad av stress. Ljuden ekar och hugger som knivar i hennes sida. Tankarna låter sig inte översättas i ord. Hon vet inte vad hennes bekanta heter. Eller vart hon bor. Hon lever i en bubbla utanpå den stora bubblan. Och någonstans ropar alla på henne. Människor som bara pratar. Munnar som går. Ingen mening i meningen. Inget liv i livet. Och hon lider av mellanrummet. Lider av det alldeles förstora avståndet mellan det yttre och inre. Av hemligheterna. Av uppvisningen. Hon ser igenom. Människor på gatan bär sina liv fryspåsar. Synliga för henne i denna dimension. Det mesta är bara ljug. Så kommer dagen då hon får punktering på cykeln i ett triatlon utan mål. Vi hejar på! Täta hålet för fan och skynda vidare. Inte stanna upp. Inte känna efter. I den här tävlingen som helt och hållet avgörs på graden av uthållighet ska hon inte bara cykla, springa och simma. 

Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar. Noga akta sig för att bli en bitterfitta som luktar rutten blomvas så fort hon öppnar käften, en sån som ryggen börjar kröka sig på för att hon burit för mycket barn och bekymmer. En sån som mungiporna hänger ner på när hon ler. Nä nä. Hon måste skynda sig att bli mindful och ställa sig i solens hälsning så att ingen hinner se att hon nu är på den där skamliga bristningsgränsen. Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid. 

Och hon gråter tårarna mänskligheten inte har tid att gråta. Känner känslorna ingen annan har tid att känna. Kallas sjuk. Deprimerad. Utbränd. Men tänk om det är så att hon faktiskt är den friskaste av oss alla. Bara det att hon inte vet om det själv ännu.”