Etikett: utmattningssyndrom

Älskade mamma…

Ofta tänker jag på hur du har det. Vart du är. Det kan vara något av det svåraste med att mista sin mamma; att hon inte är nära mer. Och att hon är borta. Försvunnen. Förgäves har jag letat forskning och hypoteser kring vart en själ tar vägen. Tyvärr finns det bara frågor, inga svar. Så jag antar att du är här någonstans. Det finns i alla fall inget som bevisar motsatsen.

Här är vi nu mamma, 2016. Snart är det fyra år sedan jag kramade dig den där sista gången. Där ute i hallen. Och du höll mig extra hårt, för du visste ju. Att det var sista gången. Jag hade ingen aning. Tur var väl det. Annars hade mina knän vikt sig, mitt hjärta gått i tusen bitar och så hade vi aldrig kunnat slita oss från varandra den där dagen. Nu är det mer ett fint minne. Tänk när vi låg där i sängen, bara du och jag, och pratade, skrattade och grät. För vi visse att allt snart var slut. Bäst att berätta alltihop då. Och fråga. Jag ville verkligen inte ha missat något. Och det har jag aldrig gjort heller. Men jag lär väl göra kanske. Som den dagen jag själv blir mamma, då kommer hålet efter dina råd eka tomt. Och jag kommer känna mig villrådig, förskräckt och undra hur tusan man gör. Men det där är ett tag bort, så vi kan ju ta en sak i taget. Nu är vi här och blonda, rufsiga (och troligtvis väldigt lockiga) bebisar är en stund bort från idag.

Ett tag har vi varit vuxna, Stoffe och jag. Prenumererat på SvD och haft oss. Som riktiga vuxna gör. Men det var inget för oss. Bara weekendbilagan. Så då är man ju ingen direkt morgontidningsmänniska antar jag. Så vi sa upp allt det där. Fortsatte att vara unga och fokusera på saker vi gillar. 
Och Stoffe har haft så många tjänster sen jag berättade för dig, älskade mamma, om den där första chefstjänsten han fick. Då när vi låg i sängen, den sista dagen. Den han skrev på samma vecka som du försvann. Minns du det? Hur stolt du blev. Han frågar mig ofta vad jag tror att du skulle sagt. När han vill ha råd. Så jag brukar ta din röst och pröva ge några råd. Det går väl sådär med råden, men med karriären går det ju bra. För honom.
Min står på paus mamma. Min karriär alltså. Jag ramlade in i väggen. Ingen sa att den var där. Alla hejade på. Tyckte jag var duktig. Det är ju det jag är bäst på, att vara duktig. Så jag fortsatte. Och sen ramlade jag. Och så var väggen just där. Lite typiskt ju. 
Nu har jag varit här i 18 månader. I väggen. Det är svårt att komma ut när man väl ramlat in, så att säga. Det var lixom både utmattning och depression och en hel massa sorg där som gjorde att jag tillslut hade svårt att stå på benen. Och det har jag än. Men jag vet inte om jag skulle gjort annorlunda ändå. Då kanske jag hade varit den där glad-på-utsidan-men-likgiltig-inuti-tjejen fortfarande. Och det vill jag ju inte. Jag tänker att detta är vägen, den tuffa vägen, mot ett bättre liv med mer kärlek, mer glädje och mer närvaro. Dit fram tittar jag alltid när allt känns som jobbigast. Så jag är säker på varför jag gör detta. Glömmer jag för en sekund kan mattan ryckas under mina fötter och så väntar det där avgrundslösa, svarta hålet igen. Bäst att hålla näsan åt rätt håll, eller hur mamma?
Vi bor kvar i alla fall i samma område som vi gjorde den sista tiden du var med oss. Vi köpte en större lägenhet här, sålde vår första lilla Stockholms-pärla. I den här lägenheten hittade jag mina största intressen i livet; yoga och odling. Allt blomstrade ut här. Intressen fanns aldrig på samma sätt i mitt liv 1.0. Men nu finns de där, intressena, i livet. De tar plats och skänker mig glädje och ro. Varje gång jag öppnar hjärtat mot himlen, i yogan eller på vår terrass bland krukorna, så strålar glädjen in i bröstet och jag blir alldeles varm och tacksam. Ibland tänker jag på dig och pappa och att ni möjliggjort detta för oss, att jag är tacksam; men mest tacksam är jag över att ni skapade mig och min syster och gjorde oss till två individer med sunda värderingar och ärliga, öppna, kärleksfulla, generösa själar. För det är bestående. Allt annat kan försvinna, det där runtomkring. Men våra värderingar består. 
Så är livet, älskade mamma, just idag. Saker ändras snabbt och aldrig verkar man kunna veta vad som händer näst. Just nu är jag i väggen, kämpar verkligen hårt med det. Mer hårt än allt vad jobbet krävde. Det här är riktigt jobbigt. Men det ska gå. Det måste gå. Jag ser ju vad som väntar där framme och jag kan knappt bärga mig innan jag kommer dit. Storheten i det är fantastisk. Vägen dit ganska snårig. Jag sticker mig här och där på saker som gör ont, ramlar, faller, reser mig, borstar av gruset och går vidare. Testar ett leende. Testar två. Ger Stoffe, min syster, pappa och hela vårt familj all min kärlek. För att dom alltid kommer att vara viktigast. Och så dig mamma, jag sänder ofta min kärlek till dig. Kan du känna den? Jag brukar låta den strömma ut från bröstet och samtidigt påminna mig själv om att hålla hjärtat öppet. För allt förändras snabbt. Och till sist handlar det bara om hur mycket kärlek jag lyckades göra av med, skänka bort, slösa med, ösa ut. Det är det som är livet. Här innanför väggen låg nyckeln mamma. Jag hittade den! Jag måste bara ta mig ut nu. Med nyckeln i behåll.
Grattis på mors dag mamma. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Att resa under utmattningsdepression

I snart 15 månader har jag varit heltidssjukskriven för min utmattningsdepression. 15 månader av gråt, likgiltighet, skrik, förlorat hopp, glädje, små vinster, total fysisk utmattning, sorg, svarta hål och fina minnen. För så är det. Även om den mesta delen av min tid, ibland flera månader i sträck, tillbringats i sängen i ett mörkt sovrum, så har det såklart funnits stunder under året som har kommit med glädje och minnen. Och så viktigt det är att det får vara så! Att man får må bra ibland också.
När min mamma gick bort så kändes det nästan konstigt att jag bara dagar efteråt skrattade åt saker som vänner sa eller åt något som var ironiskt. Men jag var tvungen. När hela kroppen är så outhärdligt svart inuti av sorg så måste man ibland få glömma. Om än bara för en sekund. Så då bestämde jag mig för att de var okej oavsett vad andra tyckte. Jag behövde det för att orka ta tag i den långa sorgeprocess som låg framför mig. Och samma sak har jag hållit fast i under min depression.
Att resa eller göra saker som ger energi har varit så otroligt viktigt för mig. Även om det också (nästan varje gång) har inneburit att jag tagit så mycket av energikontot att jag varit utmattad i flera dagar/veckor så har jag kämpat och försökt att göra saker. Försökt att vara positiv och inte tappa glädjen i att uppleva.

Årets resor som utbränd

Året såg ungefär ut så som att bara ett par dagar efter min krasch hade vi en resa till Blekinge bokad till mina mostrar och svärföräldrar. Den avbokades såklart. Såklart. Såklart. Ett par veckor efter kraschen hade vi en resa till London bokat. Den avbokades också. Även resan som var bokad till Sydafrika i februari var jag tvungen att avboka. Det var alldeles för tidigt och det fanns inte på världskartan att jag skulle ens orka ta mig ut till Arlanda (vid den här tidpunkten kunde jag fortfarande inte ens åka tunnelbanan till min läkare, jag tog taxi varje gång och trodde ändå inte ens att jag skulle klara det). I april vågade jag mig ändå på att åka till mina svärföräldrar över påsken och för att det skulle fungera kom Stoffes pappa till Stockholm och hämtade oss och körde ner till Blekinge ❤ Hur det gick? Inte alls bra. Efter påsken låg jag i sängen i nästan två månader för att återhämta mig. Jag kunde inte titta på TV, läsa, gå ut, träffa en endaste vän… Ingenting. Huvudet var som en brinnande eld av hjärntröttheten och kroppen värkte så jag gick på smärtstillande i flera veckor. Så det var helt enkelt för tidigt. Lesson learned. Jag tog åt mig och försökte lära mig av detta.
Vid midsommar spenderade vi ett dygn på sommarstället i Trosa med nära familj. Hur det gick? Åt helvete på ren svenska. Jag blev så dålig att jag hela sommaren (som vi spenderade ensamma på landet) låg i den där j-vla sängen rent ut sagt. Jag bara låg där. Orkade ingenting. Helt slut och jag hade så ont i kroppen att jag grät varje dag. Jag vet att det inte är själva grejen att vi spenderade midsommar på landet som gjorde mig dålig, det bara utlöste en reaktion. Jag vet det. Det hade kunnat vara vadsomhelst egentligen som gjorde att jag tippade över kanten. Men nu var det detta och än idag minns jag känslan av att bli så extremt utmattad av en så liten sak som att att bilen till Trosa, 45 minuter hemifrån, och ungås med familj i 24 timmar.
På sensommaren hade vi besök av mina svärföräldrar på landet, eller ja den ena halvan av dem i alla fall. Och den gången gick det så bra. Jag kände att jag för en gångs skulle fick mer energi av att träffa folk. Vilken vinst! Då började det kännas som att det kanske var på väg att vända och vi höll ut några veckor till innan vi… bokade en resa till Grekland med min svärfar. Yepp, de tre musketörerna. Vi gillar att resa tillsammans och denna gången var det utmärkt för då kunde Stoffe och hans pappa göra aktiviteter som jag inte orkade med, utan att jag behövde känna minsta dåliga samvete för att jag var tråkig och låg under ett parasoll på hotellet stora delar av resan.
Innan greklandsresan var jag verkligen så extremt orolig och jag pratade flera gånger med min läkare om detta och han fortsatte hävda att det skulle vara bra med ett miljöombyte, och att sålänge jag tog det extremt lugnt så skulle det inte vara någon fara. Och det gick ju verkligen bra. Jag fick så mycket energi av solen och värmen. MEN jag tillbringade faktiskt mycket tid ensam i Grekland. Jag behövde tid på hotellet i lugn och ro med middagar och yoga.
Några veckors återhämtning och sedan bokade vi resa över jul till Blekinge som vi genomförde och det gick också så långt över förväntan. Jag blev trött, visst, det visste jag ju. Men jag blev inte helt förstörd i flera veckor.
Och nu var vi alltså på Gran Canaria. Lugnt charterresmål (man behöver knappt tänka på någonting) på lagom avstånd. Och det gick bra! Jag är så glad! Innan resan var jag ganska dålig så jag var väldigt orolig. Men det gick bra. Ojojoj vilken vinst och vilket steg framåt.
Nu får vi se vilka våra nästa resor blir. Vi har ingen bokad just nu utan tar veckorna som de kommer. Jag jobbar vidare med uppbyggnadsfasen efter utbrändheten och försöker utmana och vila i lagom avvägning. Men som sagt – semester KAN vara en god idé även under en utmattningsdepression. Det beror på vart du befinner dig och vad din läkare säger. Rådge alltid med läkaren! Gör inget som hindrar ditt tillfrisknande eller förvärrar läkningsprocessen. Tvärtom ska det hjälpa dig på traven. En kort dipp efter en resa tror jag dock är helt normalt för att man sedan ska blir starkare och orka mer. För nästa gång klarar du antagligen ytterligare litegrann. Helst ska resan ju lyfta dig i din läkningsprocess och ta dig framåt. Men som sagt – kolla med din läkare!
Processed with VSCOcam with a6 preset

Tips för resor under en utmattningsdepression:

  • Välj ett resmål efter ditt sjukläge. Vad passar dig just nu? Lata dagar i solen? Några dagar i en stad? Temperatur, tidsskillnader och tempo. Tänk igenom vad som gör dig trött och undvik att ha för mycket av det.
  • Ta extremt lugna dagar dagarna innan avresa. Ladda energi.
  • Gör det enkelt. Krångla inte till något överhuvudtaget! Ta taxi till flygplatsen, inte krångla med bussar eller tåg, och ta det lugnt efter incheckningen. Inte stirra omkring eller stirra upp sig över massor av folk runtomkring. Boka transfer till hotellet.
  • Ta en sak i taget. Jag har hela tiden försökt tänka på bara ett steg te.x: ta mig till Arlanda, inte bekymra mig för flygresan. När jag väl är på Arlanda försöker jag vara närvarande i det, inte tänka på flyget. Väl på flyget är jag där och tänker inte på hur det blir när vi kommer fram osv. Ett steg i taget. Annars blir bara resan helt övermäktig.
  • Välj ett hotell med bra restaurang och pool. Detta var viktigt för mig för jag orkade inte vara iväg varje dag och varannan kväll åt jag ensam på hotellet och gjorde yoga själv, allt för att inte läcka ut för mycket energi.
  • Ha med öronproppar. På flyget kan det vara skrikiga barn eller stimmigt och på restauranger kan det vara högljutt. Undvik i största möjliga utsträckning alla miljöer som är ljudliga, men om du hamnar där kan öronproppar verkligen hjälpa (ja, jag har suttit X antal middagar och ätit med mina skrikrosa öronproppar instoppade i öronen…).
  • Försök fördela din energi under dagarna och under veckan. Ska du med ut och äta på kvällen måste du kanske vila på hotellet hela dagen? Gör det då. Vill du med till en strand på dagen? Då kanske du bör stanna hemma ensam på kvällen och äta på hotellet och bara ta det lugnt. Jag försökte hela tiden balansera dagarna och fördela ut aktiviteterna och se till att ha en hel del ensamtid i tystnad. Det är också semester!
  • Glöm inte att kolla med din läkare att du kan åka. Viktigt! Tillsammans avgör ni vad som passar dig och att det inte försämrar din utmattningsdepression.
  • Kolla på Försäkringskassans hemsida att/vart du kan åka. De har vissa restriktioner och jag har kollat upp innan vilka länder man kan besöka och om det behövs sjukintyg.

En vecka i solen

Veckan spenderades i Puerto de Mogan, Puerto Rico och Amadores. Insamlades gjorde: minnen, energi, solbränna, badupplevelser, mat, mat, massor av mat och glass. Eller nåja, Stoffe stod väl egentligen för 96 % av solbrännan eftersom jag är extremt nojjig över solen och hade solskyddsfaktor 50 redan på planet ner. Och en vecka innan dess. Men så härligt det var att komma iväg och spendera sju hela dygn tillsammans.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Jag var extas varje gång vi gick förbi såhär stora kaktusar för jag drömmer lixom om att de ska kunna växa på vår balkong. Tyvärr gillar de nog inte alls klimatet hemma. Men jag drömmer!
Processed with VSCOcam with acg preset
Brunbrända ben i sanden. Ett ögonblick av lycka över solvarm hud och d-vitaminchock.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Här ser man mina ärr efter acnen jag berättade om innan. Den har verkligen blivit så mycket bättre nu men ärren finns ju kvar, även om de kanske kommer blekas med tiden. Men jag tänker inte be om ursäkt för det så här är alltså en helt osminkad bild av verkligheten.

Energikontot

En sak jag tänkte jag kunde dela med mig av som jag och min läkare pratat om mycket under det här året; energikontot. Vi har kommit överens om att jag ska tänka på min energi som en skala där jag alltid ska försöka ligga på 0 eller mer för då kommer jag sällan bli så dålig att jag ligger i sängen i flera dagar. Så om jag känner mig någorlunda pigg och ska göra en aktivitet så ska jag se till att det inte tar mer energi än att jag går ner till 0, aldrig minus.

När jag checkar av min status för dagen brukar jag tänka på det – vart ligger jag nu? Tar jag för mycket energi så bryter jag ner kroppen istället för att bygga upp den, men gör jag inte av med någon energi alls (om jag har någon) så utmanar jag mig inte tillräckligt för att det ska gå framåt.

Det har hjälp mig i alla fall. Kanske kan det hjälpa någon annan också?

Det där med balans i utmattningsdepression

Något jag har upplevt som det absolut svåraste under mitt dryga år i min utmattningsdepression har varit balans. Balans för en frisk person kanske syftar till balans mellan jobb och fritid, balans i träning, balans i mat.. men för mig blev balans att ord som har genomsyrat varenda dag av dessa 14 månader. Det har varit så OBESKRIVLIGT svårt att kunna balansera mellan vila och aktivitet.

När jag var jättedålig (de första nio månaderna) så var det inte så svårt; då fanns bara sängläget. Det var ingen aktivitet överhuvudtaget. Att ens plocka ur diskmaskinen var det inte säkert att jag orkade. Huvudet kunde sprängas av att jag förflyttade mig mellan sängen och toaletten och när det var som allra värst minns jag att jag kröp från soffan till sängen för jag var så rädd att bara kollapsa när jag var ensam hemma. Kroppen klarade verkligen inte ens att stå upp. Så där fanns balans på sitt sätt genom att enbart vila.

Desto svårare blev det när jag började känna att energin så sakta kom tillbaka. Minsta lilla uns av energi i cellerna i min kropp gjorde att jag ville hoppa högt av lycka, slå klackarna i taket, städa hela huset, gå långpromenad, fika med vänner.. Ja ni förstår ju. Det gjorde mig helt enkelt så otroligt glad att känna minsta lilla glädje och energi att jag fick svårt att tänka ”nu ska jag ta detta varsamt”. Istället gick jag hela vägen och fick sen ett rejält bakslag på det. Det var som en knyckig åktur. Ingen energi, lite energi, fullt ös, sängliggande osv… om och om igen.

Hade någon berättat detta för mig för 1,5 år sedan så hade jag sagt: ”Men du måste ju ta det lugnt!” ”Du får bestämma dig för att göra en sak kanske 30 minuter per dag”. Och ja, jag är även ödmjuk mot den tjejen som sa så. Jag visste inte bättre. Nu vet jag. Energi är något som är extremt svårt att styra.

Varför skriver jag egentligen detta nu? Ja, för att jag fortfarande egentligen har samma problem. Det går längre mellan gångerna som jag hamnar där för jag lär mig mer och mer att kontrollera min energi och balansera mellan vila och aktivitet. Men ibland hamnar man där ändå. Som häromdagen när jag trotsade kroppen, gjorde för mycket och blev helt sängliggande flera dagar.

Jag gör denna resan utifrån mina egna förutsättningar och jag är så långt ifrån perfekt i det. Men jag gör verkligen mitt bästa, håller modet uppe och är ödmjuk mot mig själv. Det är inte enkelt. Vem som helst hade nog blivit lika frustrerad som jag känner mig ibland. Kanske till och med mer.

Ångest och panikångest

Något jag verkligen fått leva med under många år är ångest. Ångest som styrde mina tankar, mina känslor, mina rädslor och ibland även mina handlingar. Jag kände under många, många år en konstant oro och ett tryck över bröstet. Flera gånger om dagen kunde jag få en dimmig känsla i blicken och kroppen började rusa iväg med pirrningar, domningar och svettningar. Inte alls en bra grund för att leva lyckligt.

GAD

Ångest yttrar sig olika för olika människor. För mig var det en nästan kontant känsla av obehag och kraftig oro som eskalerade i tryck över bröstet och i värsta fall panikångest. Nu när jag fått hjälp av en psykiatriker i och med min utmattningsdepression så vet jag att det jag led av under dessa år kallas GAD – generaliserat ångestsyndrom. Det finns en fin vetenskaplig beskrivning av vad det är men det innebär helt enkelt att kroppen ”hakar upp sig” på ångestläge och nästan allt anses farligt och framkallar starka och obehagliga känslor av oro. Min utmattningsdepression hade sin grund i en serotonerg depression vilket innebär att den grundar sig i brist på serotonin i hjärnan. Något som i sig leder till just ångest, gråtmildhet och nedstämdhet. Denna brist på serotonin hade min kropp gått runt med i troligtvis flera år, kanske sedan min mamma blev sjuk i cancer 2002, vilket gjort att jag konstant känt en känsla av ångest – ibland starkare och ibland mindre starkt.

Panikångest

Under åren har jag haft några perioder när jag lidit av panikångest. Har man aldrig upplevt en sådan attack tror jag inte att man förstår hur fruktansvärt det är. Det är en känsla av att man kommer dö. Man är så säker på det att man är beredd att ringa kyrkan och boka begravning direkt. Men det gör man ju såklart inte. För man kommer ju inte dö. Panikångest är egentligen inte alls ett farligt tillstånd även om det är svårt att komma ihåg just det när man får en attack. Hjärtat rusar (hjärtattack??), svetten rinner (kroppen kollapsar??), hjärnan rusar (jag blir galen??)… Ni som varit där vet.

Mina panikattacker eskalerade någon gång våren 2011 i samband med att jag skrev min masteruppsats och min mamma fick veta att hennes cancer inte hade något ytterligare botemedel. Då domnade mina ben av så jag trodde att jag hade en betydligt värre sjukdom. Hemskt var det. Jag åkte såklart in akut på Helsingborgs lasarett och blev kvar där i några veckor. Jag låg på neurologiska avdelningen och de gjorde alla möjliga undersökningar på mig men såklart hittade de inget fel på mig. Allt såg bra ut. Dock sa ingen att detta var panikångest; det fick jag veta många år senare.

Symptomen klingade av mer och mer medan månaderna gick och tillslut kände jag mig helt okej igen. Vi flyttade till Stockholm, ny stress slog till med nytt jobb och flytt och symptomen kom tillbaka. 2012 gick mamma bort och min sorg tog bort en del av panikkänslan och ersattes av djup, avgrundslös sorg. Som jag trängde undan. Såklart. Dövade med massor av jobb, jobb och jobb.

När jag gick in i väggen i december 2014 kom panikångesten tillbaka med besked. Under våren 2015 hade jag så kraftiga ångestattacker att jag på riktigt trodde att jag skulle bli galen. Jag minns att jag låg i sängen dag ut och dag in och den totalt lamslående tröttheten varvades med paniktoppar där kroppen lixom gick in i rus. Hjärtat rusade; hjärnan rusade; känslorna rusade. Inget hade jag under kontroll. Allt levde sitt eget liv.

Det här med att jag trodde att jag skulle bli galen är inte bara något jag säger. Jag trodde det verkligen. Flera gånger när jag satt hos min läkare frågade jag honom om jag kunde blir galen? Jag kanske behöver spärras in? Jag bad Stoffe sätta lås på lådan där vi har våra köksknivar för jag var så rädd att jag skulle skada antingen mig själv eller honom. Lixom gå in i en psykos av något slag. Läkaren förklarade att jag inte kommer bli galen. Det känns så men det blir man inte. Och det blev jag inte. Jag fick antidepressiv medicin och blev så småningom bättre. Även om det skulle ta tid.

Men jag glömmer aldrig det här. Känslan av att inte kunna kontrollera sin kropp eller sin hjärna överhuvudtaget. Då har man drivit sig långt över sin gräns. Då är något allvarligt fel. Ingen ska behöva gå igenom det. Ingen.

Vad gjorde jag för att komma över mitt ångestsyndrom?

Oavsett vad som orsakar en människas ångest så är det inte en bekväm känsla. Eller egentligen ÄR faktiskt inte ångest en känsla, utan något man får av en känsla (ofta rädsla eller oro). Detta blev viktigt för mig när jag försökte komma ur min ågest. Då började jag med att varje gång jag kände ångesten komma krypande så satte jag ord på den. Jag tvingade mig själv att känna efter vilken känsla det var som orsakade ångesten. Då upptäckte jag att jag hade extremt svårt att skilja på känslor och att hitta den ursprungliga känslan; alla för för mig en stor ångestklump. Detta berodde alltså på GAD. Men när jag tvingade mig själv att stanna i ångesten och känna känslan så lärde jag mig att se mönster i mina tankebanor. En ångest som kom över mig kunde vara rädsla för att misslyckas, oro för att inte hinna med saker, hunger, sorg över min mammas sjukdom eller senare hennes bortgång. Många olika saker.

Jag gjorde också en annan sak och det var att stanna i ångesten. Varje gång den kom upp så lixom stirrade jag den i vitögat. Tänkte att vi stod där och stirrade på varandra tills någon av oss skulle ge sig. Då märkte jag att varje ångesttopp hade en kulmen som nåddes efter ungefär en minut och om jag bara klarade att hålla ut genom den och faktiskt bevittna kulmen så klingade den av mycket snabbare. Att ignorera ångest var alltså verkligen inget för mig. Det gjorde bara hela saken värre. Trots att jag många, många gånger fick rådet ”tänk inte så mycket” eller ”känn inte efter”. Det kanske fungerar för andra men inte för mig.

Det sista jag gjorde var att behandla min depression och mitt ångestsyndrom med antidepressiv medicin.  Detta är inget råd jag ger och jag säger inte att det är något alla ska göra; men för mig var det helt enkelt livsnödvändigt. Absolut livsnödvändigt. Hade jag inte behandlat min depression (som var en återkommande depression i en en svår episod dvs den skulle komma tillbaka igen och igen och igen) så vet jag faktiskt inte vad som hade hänt. Jag behandlade med antidepressiv medicin för att skynda på läkningen och för att uppnå en stabil och långsiktig läkning. Den är långsiktig, det vet jag. Men det tog ändå väldigt lång tid. Nio månader var jag helt sängliggande i total utmattning. Första gången jag gick till Coop och handlade (500 meter från vår port) var i mitten på september. Då hade jag legat i sängen sedan december året innan. Så alla ni som kommenterar andras val att använda sig av medicin för att bli friska; snälla läs på innan ni uttalar er. Visa förståelse. Depression är en allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Låt inte det hända.

Ångest syns inte alltid

Sist men inte minst vill jag säga att ångest, panikångest och depression är luriga sjukdomar på så sätt att de inte syns. Man kan luras av att en person ”ser så pigg ut”. Men sjukdomen sitter på insidan. För mig var till och med själva döljandet av min ångest en del av min sjukdom. Jag hade sån extrem prestationsångest att jag ville in i det sista vara helt perfekt och ingen skulle se att jag mådde dåligt, det var ett tecken på svaghet för mig. Så blev det en ond spiral där jag höll inne all ångest och alla negativa känslor och så blev det värre. Mycket värre. Än idag jobbar jag varenda dag med att vara ärlig mot alla människor runt mig. Jag kämpar för att kunna säga om jag är ledsen, orolig eller rädd. Ändå möts jag varje vecka av kommentarer som ”men nu ser du ju så mycket bättre ut, vad skönt”. Och ja, det gör jag. Men sjukdomen sitter i hjärnan. Min kropp har varit frisk hela tiden. Det är hjärnan spelar ett spratt som inte syns på utsidan. Mindfucking.

Den här bilden tog när jag och pappa var på Zetas Handelsträdgård en vårdag 2015. Det man inte ser på bilden är att jag den här perioden led av extrem ångest. jag hade varit vaken hela natten med panikkänslor och kvar satt efterskalven av ångesten. Svårt att säga om någon lider av ångest eller inte; det syns helt enkelt inte utanpå.