Etikett: utmattningssyndrom

Låt inte hjärnan skapa drama

Det känns som att de senaste två dagarna har haft ett tema. Helt omedvetet såklart men det kom till mig. 

Igår efter att jag suttit och skrivit på ett par grejer på caféet så blev jag sååå trött. Jag satt där kanske en timme totalt men jobbade snarare runt 30 minuter. Sen kände jag hur koncentrationen dalade ner i botten. Jag kunde inte alls samla upp fokuset och hitta tillbaka till tråden. Istället satt jag och stirrade på skärmen en stund för att sedan börja leta lite inspiration på sidor ett tag. Och sen slog jag ihop skiten och gick hem. Jag kunde ha tänkt ”fyyy vad dålig jag är som bara kunde koncentrera mig en halvtimme. Fasen alltså. Hur ska detta gå?? Sämre än sämst.” MEN valde att tänka ”Oj 30 minuter är ju verkligen mycket bättre än ingenting alls. Jag som inte gjort ett jota på två år. Klart hjärnan är otränad och ovan. Nu bums hem och vila hjärnan”. För det är ju så viktigt. Det där med hur vi tänker. Hur vi väljer att tänka. Hjärnan skapar så lätt sina egna historier av saker och ting och om vi inte är uppmärksamma så har vi plötsligt säkerligen nedvärderat både oss själva och andra i ett nafs. Utan att ens reflektera. 

Efter min lilla cafésession så gick jag hem, vilade, somnade bums helt slut. Såklart. Huvudet fick testa något helt nytt ju. Sedan vaknade jag och fick för mig att jag behövde en promenad innan mörkret hann falla så på med varma kläder, mössa, vantar och ut. Utanför porten. Väl där så känner jag hur kroppen säger; nej. Jag orkar inte. Nähäpp. Bara att vända på klacken och gå in igen. Och – viktigt! – inte låta hjärnan skapa något drama kring det. Det är helt okej. Jag behöver inte göra någon stor grej av det, utan bara lyssna på kroppen och gå in. Sen somnade jag två timmar till så kroppen behövde verkligen återhämta sig efter förmiddagens ansträngning. 

Och idag vaknade jag och regnet öser ner utanför fönstret. Återgigen missunnade jag hjärnan att skapa några stories eller drama kring det och gick istället till yogastudion och njöt. Och välkomnade regnet där bland tända ljus, golvvärme, min matta, ljusbollar i taket, mysiga gardiner och smatter mot rutan. Och andades. Och kroppen sa nej vid flera tillfällen i asanas och jag var tvungen att stanna upp och fundera på om det var hjärnan som skapade historier kring att jag inte orkar mer, att jag ska ge upp, eller om det faktiskt var kroppen som sa nej och att vila vore bättre. Jag försökte hitta balansen mellan dessa och tillslut vilade jag i savasana och lät allting bara vara. Inga mer stories. Inget motstånd. Allt är precis som det ska vara. All is well. 



Hemma igen! 

Igår kväll kom vi hem. Vilken vecka vi har haft. Åh! Sol och värme och vatten är bra för kroppen, det känns verkligen. Nu bubblar energin av vitaminerna och ljuset. Och att få spendera en hel vecka med Stoffe är helt underbart ❤ Vi lixom tröttnar aldrig på varandra utan bara skrattar och stojar och pratar och sitter tysta och funderar och tänker… hela tiden. Bredvid varandra. Allt är så härligt då. Så lite som behövs egentligen.

Min utmattning har fungerat bra tycker jag verkligen. Jag hade en dipp typ dag tre, tror jag att det var, när jag var supertrött och kroppen värkte, men då vilade jag bara hela dagen i solstolen och vi åt på hotellet och la oss tidigt. Så blir det ju ibland. Resten av tiden har jag varit pigg och jag känner att resan gjorde gott för mig. Det blev som ett kvitto på att jag ibland orkar mer än vad jag tror och det gör mig såklart glad och hoppfull. Men också har den visat att jag faktiskt ibland gör helt rätt i att stanna upp när kroppen säger nej. Den är inte helt läkt och det måste respekteras.

Det tuffaste tycker jag är själva resandet med taxi, väntan i hallar bland mycket folk, flygplan som är bullriga och barn som gråter. Det tär på hjärntröttheten och sedan slår det mot kroppen, som en dubbelvåg. Det jag försökte tänka på var att vila en hel dag innan resan och en efter, så jag tankar energi och återhämtar den. Idag väntar alltså vila för att repa upp krafterna jag gick minus igår.

Så, härligt att resa och såklart härligt att vara hemma. Jag älskar vårt hem och visualiserar ofta mina tankar hit för att känna trygghet och tillfredsställelse. Detta är vår bas och det känns som att när vi trivs så bra här har vi en bra grund för att annat kan skaka runtomkring. Som det ju har gjort de senaste åren. Att ha ett hem som vi älskar känns då som den renaste lyxen. Så nu väntar en kopp härligt gott kaffe från vår egen bryggare och en riktig hemmafrukost. Tänk vad vardagliga saker ändå betyder mycket i det stora hela.

Everything you are is absolutely fucking beautiful. 



Sköldkörteln och kombinationsbehandling

Fortfarande är jag sjuk så dagarna går, om möjligt, ut på ännu mer vila. Idag har jag tagit två korta promenader (tänkte att långsamt och kort var bättre för kroppen när jag är förkyld?!), vilat massor och… nej inget mer. Bara det.

På promenaderna har jag lyssnat igenom avsnittet i Läkarpodden som handlar om sköldkörteln. Jag har ju en underfunktion i min sköldkörtel, hypotyreos, och har ätit Levaxin i cirka åtta år (här har jag skrivit om hur mycket min underfunktion faktiskt har påverkats av min utmattning – nästan skrämmande mycket). Och hela tiden måste vi reglera medicinen, upp och ner, och trots att mina TSH värden ibland ser bra ut så kan jag känna mig svullen i ansiktet och trött och ha domningar i armarna på nätterna (typiska symptom för mig). Men nu har jag lärt mig att det finns en kombinationsbehandling man kan göra för att gå på både T3 och T4 och därmed eventuellt få bättre effekt på den totala behandlingen. Intressant! Detta görs tydligen på specialistkliniker så i så fall måste jag remitteras eller söka vård själv där.

Usch vad ointressant tänker ni. Ja jag vet. Men det är så otroligt vanligt med problem med sköldkörteln och ändå så finns det såååå få alternativ på behandlingar. Många mår dåligt i fler år och inget kan göras förutom Levaxin. Jag är inte den som googlar olika sjukdomar jag har, för det resulterar alltid i total panik, så därför var jag glad att Läkarpodden tog upp detta. Så jag kunde få den här informationen från någon som kan sin grej.

Jahapp så nu kanske jag borde kolla upp det? Tänker att det påverkar tröttheten i min utmattning väldigt negativt att dessutom ha fel värden på sköldkörteln stup i kvarten (reglerar min medicin säkert två ggr per år vilket är ganska mycket).

Men men. Ikväll hoppas jag få se Stoffe en stund. Han har varit borta i två dagar och kommer nog hem ikväll innan jag hinner somna. Oj vad man kan sakna varandra alltså. Vi är extreeeeemt vana att vara ifrån varandra eftersom han reser så mycket men man slutar ändå aldrig sakna. Vi vänjer oss båda vid mycket ensamtid och ingen av oss har problem att sova själva eller så, men ändå är det ju alltid så mycket mysigare att ses om än bara nån timme på kvällen i alla fall. Det ser jag fram emot ikväll.

Symptomen kan vara livsfarliga!

En sak skaver i mig just nu. Alltså skaver big time så där så att jag känner mig riktigt förbannad och rädd och ledsen. Jag har funderat så mycket på om jag ska skriva detta eller inte för jag gillar inte att kasta sura miner runt mig eller på något sätt trycka ned andras jobb och tankar. Men jag måste nog skriva detta. För min egen skull om inte annat. Och kanske för någon annans skull. Också. 

Det syns fler och fler ute i medier av alla dess slag som berättar om sin utbrändhet och hur de kom ur den med än det ena än det andra. Efter en månad typ. Eller två. Och efter det är de lyckliga och kan parera bra och dåliga dagar och välja att leva med mindre ångest. Grattis kan jag väl bara säga! Att just du hann bromsa i tid så att du slapp gå hela vägen rakt in i väggen till helvetet och känna kroppen brännas över öppen eld. Levande. Med öppna ögon. Med en publik som består av prick alla du älskar. Och kanske dina barn. Som skriker efter mamma eller pappa och vill bara släcka elden men det går inte. 

Jag kan inte låta bli att bli tokig. För alltså… alla vi som är riktigt jävla utbrända. Som inte kan gå ur sängen på ett helt år. Som överväger om vi kommer att ta livet av oss själva och hela vår familj under någon vidrig ångestpsykos. Som ber läkaren att spärra in oss på psykiatrisk låst avdelning för vi är så rädda för vår egen ångest. Som två, tre eller tio år efter den akuta fasen i vår utmattningsdepression fortfarande har dagar när vi inte ens orkar gå till Coop och handla. För benen bär inte ända dit. Som kanske hela livet kommer att leva med sviter av förlorad känsel i kroppsdelar. Eller hjärntrötthet som gör att vi aldrig kan se mer än trettio minuter på TV för då får vi ligga i ett mörkt rum tills nästa morgon gryr. Och hur gärna vi än vill gå på den där AWn på fredagen så måste vi avstå för den riskerar hela helgens energi. Flera år efter kraschen. 

Kom inte då och säg att antidepressiva inte hjälper orsaken utan bara symptomen. Symptomen är livsfarliga för vissa, my friends! Kom inte och säg att yoga och meditation är bästa vägen till balans. Eller att gurkmeja eller ingefära eller blutsaft kommer hjälpa mig att avgifta min jävla kropp för det funkar inte så. Inte om man är nästan-död-utmattad. Eller till och med tänker ibland att död skulle vara ett ganska gött alternativ faktiskt. När jag tänker efter. För det finns depressioner och ångest och utmattningssyndrom som är en riktig jävla nära-döden-upplevelse. Som inte kan avhjälpas på andra sätt än med mediciner och läkare och akuta team som tar han om en när man står på broräcket och tänker göra slut på hela skiten. Att då prata om att ashram i Indien eller KBT eller ginko skulle lösa detta är som en riktig käftsmäll. 

Nej alltså. Snälla. Kan vi inte bara enas om att det finns olika grader av utbrändhet och att vissa lider av utmattning och vissa har svåra depressioner inblandat och att allas rehabilitering därifrån ser olika ut. Vi behöver väl inte gå runt och stoltsera med att just vårt sätt minsann var det bästa för jag blev ju frisk av det men kanske gör du något fel för du blir ju inte frisk. Låt var och en ha sin resa. Berätta gärna, mer än gärna, om hur du gjorde för att komma ut klokare på andra sidan men med en viss respekt för att symptomen på depression och ångest och utmattning kan vara fullt ut livsfarliga. 

Har läst så många såna här historier de senaste dagarna där den ena efter den andra kastar ur sig små undertoner av att ”det finns så långa andra sätt än mediciner” (läs också att detta på något sätt då skulle vara sämre än de andra sätten?!). Och ja. Det gör det. Men inte för alla. Att säga det och hoppas på att någon ska läsa eller höra det kan döda någon i andra änden. Någon som kanske hoppar från bron.

Med det sagt – jag vill absolut inte döma någon eller trampa på någon. Men jag känner mig jävligt trampad på. Av människor som på olika sätt förminskar allvaret i svår utmattning och utmattningsdepression. Jag har en regel. Världens typ bästa regel faktiskt. Jag lyssna bara på fyra personers råd angående min utmattning; min läkares, min sambos, min pappas och min vän Johannas. Dom fyra. Ingen mer. I början tog jag in alldeles för många råd och blev förvirrad, kände mig sämre än sämst för att jag gjorde ju uppenbarligen så många fel. Jag dög inte. Jag var dålig på att vara sjuk. Jag testade typ 50 olika naturkurer för att läka. Tills jag insåg att det enda jag gör är att fortsätta lyssna på vad andra tycker. FUCK that! Nu lyssnar jag bara på personer som kan sin grej. Eller som känner mig till 100 %. Resten får gärna komma med goda råd men bara om dom låter vettiga bemödar jag mig att bry mig. 

Intention: närvaro

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Mycket tankar men de flesta varar bara en stund. Flyktiga. Och om de inte fastnar kanske de inte var så viktiga. Så då vill jag inte hålla fast dem i onödan.

Igår var jag inne i stan och träffade Isabel. På vägen hem kom jag på mig själv med att vissla högt. Vinden slet i håret och i mina kläder. Solen värmde upp Stockholm och den annars kyliga luften från vattnet. Och jag cyklade. För en stund var allt bara som vanligt. Och det var en fin stund.

Nu ska jag snart iväg med Therese på vinyasa. På det igen. Försöker att inte oroa mig lika mycket idag som senast utan mest bara sätta en bra intention för passet så jag backar i tid när kroppen säger ifrån. Dagens intention får vara närvaro.

Processed with VSCO with a6 preset

Bjuder på ett par bilder från när Ebba var minimini. Nu är hon 14 veckor och så mycket mer bastant, långa ben, hennes öron står rakt upp och hon har fått en väldigt stark vilja. Igår när jag gick runt med henne i famnen kändes hon så stor. Lilla grodan.

Möte med karriärcoachen #3 

Imorse var jag inne i stan för ännu ett möte med min karriärcoach. Och vi hade ett så himla bra samtal. Vi pratade mer konkret om vilka bolag som är intressanta, spånade om mina intressen kan bli till jobb, om mitt jobb kan bli ett intresse, vilka strukturer jag gillar, läge, kontakter mm. Vi pratade också om min bakgrund mer specifikt och han öste förundran över det jag faktiskt åstadkom under mitt sista år. Och sen förklarade han att jag måste fundera på hur jag vill använda de meriterna eftersom det jag gjorde då kan locka till sig företag och jobb och förväntningar som jag inte längre vill ha. Inte nu med mitt nya sätt att leva. Och nej. Mina gamla meriter representerar ju mitt gamla jag; prestationsinriktad, karriärfokuserad, effektiv, snabb, tävlingsinriktad. Och ett jobb som blir imponerad av den sidan av mig passar tyvärr inte mig idag. Nu är det mer mjuka värden och en hållbar arbetssituation som står i fokus. Men intressant var det och ändå, trots att jag vet att det är mitt ego som jublar över detta, så blev jag stolt när han blev så imponerad. Och fy känner mig dum när jag skriver det för det är så ytligt. So damn stupid. Jag ska glömma det; ska bara låta egot suga åt sig lite och sen slå ihjäl det. 

Jante eller uppblåst ego

Och så vill jag förtydliga skillnaden mellan jantelag och ett uppblåst ego. För jag har inga problem att ställa mig upp och tycka att jag är bäst på något. Jag har förvisso en väldigt stor dos ödmjukhet och framstår som väldigt mjuk om man träffar mig, men jag är också väl medveten om att jag är grym på saker och kan definitivt stå för det. Det tycker jag att man ska göra. Inte låta jante ta över och ställa sig i ledet utan att sticka ut. Nej ut med hakan gott folk om ni är duktiga på något. Det är bra för självkänslan att våga stå upp för det.

Men att, som jag gjorde idag, regera för starkt på en typ av beröm som inte gynnar mig, det är inte bra. För mig. Det var som att slänga bensin på en eld som redan har lätt att brinna i mig men om egentligen behöver hållas i schack. Styras. Inte härja fritt. För när detta ego för härja fritt inom mig är jag farligt nära att låta mig styras av yttre faktorer och tysta ner min inre röst… och därmed också nära utmattningens rand igen. Livsfarligt. För mig.

Vi har alla ett ego. Det är inte enbart av ondo, absolut inte. Det driver oss ju i viss mån och gör att vårt samhälle fungerar smidigare för att vi blir enklare att anpassa. Men ett väldigt uppblåst ego kan skada den egna individen. Speciellt på sikt. Om en inte är i kontakt med sig själv. Ofta blir vi lurade att tro att vi är så bra och vi klarar mer än vi gör och vi kan driva oss hur långt som helst och böja oss till oigenkännlighet bara för att egot säger åt oss. För att yttre faktorer driver på det. På sikt leder detta till utmattning och en osäkerhet inom oss eftersom vi tillslut enbart tror att vi är våra prestationer. 

Eftermiddagen blickar inåt

Något roligare; jag cyklade både fram och tillbaka in till stan! Visserligen blev jag omkörd av alla (osunt?!) snabba cyklister men jag njöt verkligen av turen. Och jag orkade även gå inom Sephora och köpa en Beautyblender. Heja! Kände mig så glad. Kanske får jag äta upp det imorgon men just nu är jag i alla fall glad. Alltid något ju. Njuta medan en kan lixom.

Nu står vila på schemat och så lite eftertanke för att slå ihjäl det där egot som blommade upp en kortis idag. Nåväl. Att jag uppmärksammar det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Men jag bli rädd när jag reagerar så positivt på beröm över prestationer – måste hålla i hatten här! 


FLER INLÄGG OM KARRIÄRCOACHNINGEN
Möte med karriärcoachen #2
Möte med karriärcoachen #1

Det skaver i bröstet av en längtan

Det här inlägget har jag skrivit och suddat och skrivit och kastat och skrivit och sparat ned och sen kastat jag vet inte hur många gånger. Så många gånger. Jag berättade om vår kväll i detalj. La upp bilder. Berättade om dagen. Berättade om min fina svärfamilj. Och allt detta vill jag så gärna dela med er men ändå blev det aldrig rätt. Kändes inte som att det var vad jag egentligen ville berätta. Inte magkänsla nog för att hamna på publicerat. Inte kunde jag förstå varför. Förrän nu.

Jag stod och bredde mina knäckemackor till mellanmålet och så föll det ner. Det där som skavde; att jag saknar att jobba. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på att jag verkligen saknar det, men de senaste veckorna har något växt fram inom mig som jag har haft svårt att sätta ord på. En längtan av något slag. Först trodde jag att jag skulle behöva komma bort, resa, se något annat en stund. Men nu inser jag mer och mer att det nog är känslan av att ha ett syfte, ha kollegor, ett sammanhang, få gå upp på morgonen… Allt det där. Jag saknar det verkligen. 

Igår möttes vi hyfsat tidigt på Un Poco eftersom vi har en brorson på ett par år som bättre gillar att äta och sova i tid. Så när vi kom till restaurangen så var den ganska full med människor som tog drinkar och plock som AW. Fredagsfirande kontorsarbetare. En typisk syn i Stockholms innerstad. Och jag mindes alla gånger vi själva gjort samma sak. Fredagar efter jobbet tog vi en öl eller ett glas vin och lite goda charkisar någonstans för att sedan gå vidare och äta middag med våra vänner. Fira in helgen. Och sen komma hem fulltankade med vin och glädje och bubblade fredagskänslor. Just igår mindes jag detta så tydligt. Plötsligt var jag tillbaka där. Men ändå inte såklart. För jag är ju inte där. Än.

Imorse var vi uppe i ottan och åt hotellfrukost med la familia och efter det tog jag och Stoffe en sväng förbi hans jobb för han skulle fixa ett par grejer. Väl där så skötte han sitt och jag satte mig för att prata med kollegorna i fikarummet, flanera runt och socialisera mig. Så mycket frågor, kramar, välmenande ord från dom där fina kollegorna alltså. Dom var ju med i min krasch och har sett hela resan från sidan av. Och så kände jag den där känslan igen; att jag saknar kollegor och att vara en del av något. Att vi tillsammans får utstå tufft jobb och tidiga morgnar och trötta koppar kaffe en måndagsmorgon. När jag gick hem därifrån kände jag mig konstigt nog helt fulltankad på energi och fortfarande nu, flera timmar senare, pirrar hela kroppen av glädje. 

Kanske är det något som ändå, trots min upplevelse av att jag har haft en svacka, har tagit mig framåt. Kanske lurar jag mig själv och vill så gärna vara frisk och jobb och aktivitet kopplar jag till just… att vara frisk. Kanske betyder det ingenting mer än att jag har haft tur som har orkat dessa två dagar och att jag nu tar mig vatten helt över huvudet och tror att jag ska jobba. Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att mina misslyckade försök att skriva om vår kväll och dag idag berodde på den här enormt starka känslan som låg framför och ville ut. Att det var så viktigt för mig. Så verkligt. 

Jag sportade för brunchen idag; jeans och kofta från Acne, blus från COS, skor från Church’s och clutch från Max Mara. Nothing more. Nothing less. Och den där känslan då. Den jag nyss berättat om. 

Feedback från människor i ens närhet

Igår när jag var på Coop mötte jag en gammal kollega från mitt (numera före detta!) jobb. Vi småpratade lite mitt i mjölkdisken och kom fram till att vi inte setts sedan januari i år. Så efter en uppdatering om det vanliga kring ”Bor ni kvar här på allén?” ”Hur går det med bolaget?” ”Tränar du fortfarande på studion?” ”Hur mår barnen?” så skulle vi precis gå. Han vänder sig om och säger, med ett helt öppet och ärligt ansikte: Dina ögon glittrar nu Therese. Åh tack. Tack. TACK!

Ibland behöver jag höra det. Att andra ser att det går framåt. Att de ser en skillnad. Sådant som jag själv inte ser när jag tittar mig själv i spegeln varje dag. Och bara känner mig miserabelt trött vecka efter vecka. Men så får jag en sån kommentar från en person som faktiskt bara kände mig innan jag gick in i väggen. Och underförstått i hans ord ligger ju också det faktum att jag nog inte såg precis jättelycklig ut innan min krasch. Men idag är jag så medveten om just det faktumet att det inte alls är förvånande. Jag var inte lycklig. Nu är jag lycklig, även om jag också är trött och fortsatt utmattad i kroppen. Men det där glittret, det finns tydligen där. Och lyckan bubblar runt varje dag trots diverse fysiska bromsar i kroppen.

Och en sak till… Jag tar åt mig nu. Av komplimanger. Suger upp dem och gläds med dem. Så viktigt. Att våga ta till sig positiva ord och låta dem bubbla runt i kroppen. Vi är så värda det.

Processed with VSCO with hb2 preset

 

Det här med sömn eller osömn

Inatt var en tuff natt. Jag hade så mycket att tänka på. Eller ja, hade jag egentligen det kom jag på när jag vaknade? Nä, kanske inte. Men där och då var det som att alla världens problem låg på mina axlar och att jag hade ett större ansvar för världen än Mr Obama himself. Jaja, tur att det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt för sen när jag vaknade kunde jag ju kolla igen missade avsnitt av Idol på morgonen och känna att mitt största problem var att hålla koll på att inte kaffet kallnade i koppen på soffbordet.

Något jag verkligen har blivit bättre på under min tid med att läka den här utmattningen är att inte lägga så stor vikt vid just bra och dålig sömn. Innan kunde jag få panik över att jag sov dåligt och stirra upp mig själv och sen var det ju stört omöjligt att somna. Såklart. Nu tänker jag mer; jahopp, här ligger jag och är vaken och fy sjutton vad skön sängen är. Mmm.. njutit att ha så skönt täcke. Jag är noga med att inte sätta en etikett på att jag inte kan sova. Snarare tänker jag att alla sover dåligt vissa nätter och det behöver inte bero på något speciellt. Så är det bara. Men självklart är det inte bra att sova dåligt en längre tid och gör en det så är det viktigt med läkarhjälp. Ibland behöver kroppen hjälp för att komma ur dåliga mönster och man måste ”lära om” kroppen för att komma ur en cirkel. Då behövs hjälp. Inget mer med det. Inte fundera så mycket tänker jag utan mest bara att ta den hjälp som finns.

Nu sitter jag på ett café i Hornstull med Emma. Jag cyklade hit sakta, sakta eftersom kroppen fortfarande är så trött. Det känns ibland som att jag går emot min natur när jag gör saker så extremt långsamt men vet att det ju är precis det jag måste göra. Göra långsammare. Mer eftertänksamt. Inte så reaktivt. Så jag njöt till 100 % av cykelturen. Kände vinden. Doften av vattnet. Log mot människor jag mötte. Och bara tänkte att ja, jag är precis där jag ska vara.

img_5253

Tack för era fina kommentarer. Ni ska veta att jag är så glad att vi har varandra. Ingen av oss är ensam i detta. Varje dag tänker jag på mina fina ”kollegor” därute som också är utbrända och känner: Fy fasen! Världens bästa gäng! Om än lite slöa, trötta och skavda i kanten.. så ändå världens bästa team ❤

It Takes a Fool to Remain Sane

I helgen med Isabel på deras balkong. Mörkret har fallit och Stockholm visar upp alla sina glittrande ljus framför oss. Tillsammans räknar vi till 12 kyrktorn som vi kan se från deras balkong. Globen upplyst i färg. Gröna Lunds banor och torn snurrar och blinkar. Kaknästornet kan vara något av det finaste jag sett just denna kvällen. Ljuset och mörkret. Inom mig råder tvivel och en hopplöshet bankar i bröstet.

Jag: Tror du jag kommer att bli frisk Isa? Det känns inte så… Alls.

Isabel: Du är friskare än de flesta ska du veta. Alla som lever sina liv som ena jävla strutsar med huvudet i sanden. Då är man sjukare än vad man är skapt att vara.

Jag: Samhället är så sjukt Isa, allt är så fel. Och jag börjar bli riktigt frustrerad över att jag inte blir frisk. Det tar sån tid.

Isabel: Du kan ju inte gå runt och tänka ”när ska jag bli frisk?!” utan du måste ge dig den här tiden att läka. Kroppen har ingen äggklocka på timer som tickar ner. Du måste låta den läka i sin egen takt.

Jag: Jag orkar inte vänta.

Isabel: Du väntar inte. Du är ju här nu. Du gör jobbet när du ligger i sängen. Du är frisk babe för du är närvarande i dig själv. Det är hela essensen i att leva och vara människa. Att du är precis där du ska vara. Din kropp behöver bara lappas ihop lite medan du vilar och mediterar. Så är ni på samma bana sen.

Alltså ibland undrar jag var mina kloka vänner kommer ifrån? Freaking aliens hela högen. Älskar dom. Så kloka.