En helg i februari

I helgen fick både jag och Stoffe ladda upp batterierna. Han efter en lång vecka på resande fot mellan olika länder, kontor, flygplatser, mötesrum. Jag efter en tuff vecka mentalt med jobberbjudande, tack men nej tack, nya möten, intervjuer, jobbsökning. Allt det ledde för mig upp till att huden runt bålen började brännas (som den gör för mig när jag är överansträngd, känns som att ha bältros runt hela bålen) (och ja, jag har haft bältros två gånger så jag vet hur det känns), kroppen kändes extremt sliten och trött. Det mentala tär helt enkelt på energin. Eller ja, det handlar ju också om att det tillslut kommer in extremt lite energi och att det går ut så väldigt mycket mer. Så en balanserande helg behövdes.

Vi firade alla hjärtans dag lite i efterhand genom att ta båten in till Östermalm och promenera runt och kika på gator vi gillar (flytten ligger och balanserar och jag manifesterar verkligen att orka flytta i år), lägen, hus och drömhus. Vi lunchade på Proviant och fikade en nostalgi-fika på Saturnus. Där hängde vi en del för sex år sedan när vi flyttade upp hit från Skåne, då var allt så nytt och spännande. Nu kanske kanelbullarna inte var exakt lika goda som vi mindes, och stället var rätt rörigt, men vi hade en mysig stund och kände oss som 25 igen. Oförstörda av sorg och utmattning. Ännu ej nådda av sårbarheten i att läka. Bara en sån sak. Och sen tog vi en taxi hem för ni minns väl den enkla vägen? Att göra det enkelt för sig. Den regeln hänger fortfarande kvar för mig.

Och sen har vi vilat, kollat ikapp avsnitt av Bron som vi missat, kikat på Husdrömmar på SVT och längtat ihjäl oss efter hus men förfärat oss över jobbet i renoveringar, ätit frallor, promenerat, druckit te och mest bara njutit av varandra. Stoffe spontanbokade en resa till Ajman i lördags men jag stannar hemma den här gången. Har mycket möten och grejer som händer i veckan som kommer och vill inte omboka allt det. Så blir det ibland.

Men annars är allt bra tror jag. Försöker att tänka positivt varje dag och inte låta allt som händer kring jobb, eller inte jobb, att definiera mig. Jag är så mycket mer än det. Det är vi alla. Även om samhällets strukturer ibland vill pusha en att tro något annat.

Att fokusera på tacksamheten hjälper faktiskt. Men det vet ni säkert redan ❤

Annonser

Symptomen kan vara livsfarliga!

En sak skaver i mig just nu. Alltså skaver big time så där så att jag känner mig riktigt förbannad och rädd och ledsen. Jag har funderat så mycket på om jag ska skriva detta eller inte för jag gillar inte att kasta sura miner runt mig eller på något sätt trycka ned andras jobb och tankar. Men jag måste nog skriva detta. För min egen skull om inte annat. Och kanske för någon annans skull. Också. 

Det syns fler och fler ute i medier av alla dess slag som berättar om sin utbrändhet och hur de kom ur den med än det ena än det andra. Efter en månad typ. Eller två. Och efter det är de lyckliga och kan parera bra och dåliga dagar och välja att leva med mindre ångest. Grattis kan jag väl bara säga! Att just du hann bromsa i tid så att du slapp gå hela vägen rakt in i väggen till helvetet och känna kroppen brännas över öppen eld. Levande. Med öppna ögon. Med en publik som består av prick alla du älskar. Och kanske dina barn. Som skriker efter mamma eller pappa och vill bara släcka elden men det går inte. 

Jag kan inte låta bli att bli tokig. För alltså… alla vi som är riktigt jävla utbrända. Som inte kan gå ur sängen på ett helt år. Som överväger om vi kommer att ta livet av oss själva och hela vår familj under någon vidrig ångestpsykos. Som ber läkaren att spärra in oss på psykiatrisk låst avdelning för vi är så rädda för vår egen ångest. Som två, tre eller tio år efter den akuta fasen i vår utmattningsdepression fortfarande har dagar när vi inte ens orkar gå till Coop och handla. För benen bär inte ända dit. Som kanske hela livet kommer att leva med sviter av förlorad känsel i kroppsdelar. Eller hjärntrötthet som gör att vi aldrig kan se mer än trettio minuter på TV för då får vi ligga i ett mörkt rum tills nästa morgon gryr. Och hur gärna vi än vill gå på den där AWn på fredagen så måste vi avstå för den riskerar hela helgens energi. Flera år efter kraschen

Kom inte då och säg att antidepressiva inte hjälper orsaken utan bara symptomen. Symptomen är livsfarliga för vissa, my friends! Kom inte och säg att yoga och meditation är bästa vägen till balans. Eller att gurkmeja eller ingefära eller blutsaft kommer hjälpa mig att avgifta min jävla kropp för det funkar inte så. Inte om man är nästan-död-utmattad. Eller till och med tänker ibland att död skulle vara ett ganska gött alternativ faktiskt. När jag tänker efter. För det finns depressioner och ångest och utmattningssyndrom som är en riktig jävla nära-döden-upplevelse. Som inte kan avhjälpas på andra sätt än med mediciner och läkare och akuta team som tar han om en när man står på broräcket och tänker göra slut på hela skiten. Att då prata om att ashram i Indien eller KBT eller ginko skulle lösa detta är som en riktig käftsmäll. 

Nej alltså. Snälla. Kan vi inte bara enas om att det finns olika grader av utbrändhet och att vissa lider av utmattning och vissa har svåra depressioner inblandat och att allas rehabilitering därifrån ser olika ut. Vi behöver väl inte gå runt och stoltsera med att just vårt sätt minsann var det bästa för jag blev ju frisk av det men kanske gör du något fel för du blir ju inte frisk. Låt var och en ha sin resa. Berätta gärna, mer än gärna, om hur du gjorde för att komma ut klokare på andra sidan men med en viss respekt för att symptomen på depression och ångest och utmattning kan vara fullt ut livsfarliga

Har läst så många såna här historier de senaste dagarna där den ena efter den andra kastar ur sig små undertoner av att ”det finns så långa andra sätt än mediciner” (läs också att detta på något sätt då skulle vara sämre än de andra sätten?!). Och ja. Det gör det. Men inte för alla. Att säga det och hoppas på att någon ska läsa eller höra det kan döda någon i andra änden. Någon som kanske hoppar från bron.

Med det sagt – jag vill absolut inte döma någon eller trampa på någon. Men jag känner mig jävligt trampad på. Av människor som på olika sätt förminskar allvaret i svår utmattning och utmattningsdepression. Jag har en regel. Världens typ bästa regel faktiskt. Jag lyssna bara på fyra personers råd angående min utmattning; min läkares, min sambos, min pappas och min vän Johannas. Dom fyra. Ingen mer. I början tog jag in alldeles för många råd och blev förvirrad, kände mig sämre än sämst för att jag gjorde ju uppenbarligen så många fel. Jag dög inte. Jag var dålig på att vara sjuk. Jag testade typ 50 olika naturkurer för att läka. Tills jag insåg att det enda jag gör är att fortsätta lyssna på vad andra tycker. FUCK that! Nu lyssnar jag bara på personer som kan sin grej. Eller som känner mig till 100 %. Resten får gärna komma med goda råd men bara om dom låter vettiga bemödar jag mig att bry mig.