Husläkaren vägrar släppa mig vidare

Imorse tog jag mod till mig och traskade bort till min husläkarmottagning för att diskutera det jag skrev om igår med sköldkörteln. Johannas fina kommentar gjorde mig extra stark och peppad och jag gick dit med en hel lista med symptom som visar att min kropp fortfarande känner att något med sköldkörteln är fel.

Men alltså. Jag blev idiotförklarad. Totalt. Och nu är jag skitförbannad. Vi diskuterade värdena och historiken som ju faktiskt ser ganska illa ut på min sköldkörtel och jag menade att jag vill gärna veta om vi kan göra något annat. Det kunde de inte. Jamen om jag inte är nöjd och inte mår bra kan vi kanske be en specialist undersöka det hela. Nej så jobbar de inte. Och hur är det med kombinationsbehandling; skulle en sån kunna vara aktuell? Nej vad är det? Läkaren visste alltså inte ens att det fanns en annan medicin än Levaxin. Jahapp. Så vad gör jag nu då? Ska jag bara gå hem och vara nöjd med att min ansikte sväller upp, jag är konstant matt och trött, jag vaknar på nätterna av att jag har tappat känseln från axeln och nedåt i båda armarna, jag fryser jämt vilket är extremt onormalt för min annars väldigt varma kropp, jag kan aldrig hålla vikten trots att jag promenerar och äter mindre… ska jag vara nöjd med det? Ja men när dina värden ser ut som dom ska så kommer du må bättre. Jo men värdena har ju varit fel cirka åtta gånger på två år; något som för mig tyder på att min kropp inte tar upp Levaxinet som den ska och jag mår dessutom dåligt under tiden. Nej men jag vet i alla fall ingen annan behandling, kom tillbaka om tre månader.

*pausar här för internt SKRIK av frustration*

Nä, jag köper inte detta. Att en läkare sitter på makten att förminska min förmåga att själv känna att något är fel. Om det är något jag lärt mig under min utmattning så är det att alltid lyssna på min intuition och på vad min kropp säger. Nu säger den att jag kan må bättre om jag ser till att få ordning på mina kaosiga sköldkörtelvärden. Så nej, jag tänker inte ge mig. Jag får försöka hitta en privat specialist i Stockholm som kan hjälpa mig att djupdyka i detta. Fortsättning lär följa.

Annonser

Sköldkörteln och kombinationsbehandling

Fortfarande är jag sjuk så dagarna går, om möjligt, ut på ännu mer vila. Idag har jag tagit två korta promenader (tänkte att långsamt och kort var bättre för kroppen när jag är förkyld?!), vilat massor och… nej inget mer. Bara det.

På promenaderna har jag lyssnat igenom avsnittet i Läkarpodden som handlar om sköldkörteln. Jag har ju en underfunktion i min sköldkörtel, hypotyreos, och har ätit Levaxin i cirka åtta år (här har jag skrivit om hur mycket min underfunktion faktiskt har påverkats av min utmattning – nästan skrämmande mycket). Och hela tiden måste vi reglera medicinen, upp och ner, och trots att mina TSH värden ibland ser bra ut så kan jag känna mig svullen i ansiktet och trött och ha domningar i armarna på nätterna (typiska symptom för mig). Men nu har jag lärt mig att det finns en kombinationsbehandling man kan göra för att gå på både T3 och T4 och därmed eventuellt få bättre effekt på den totala behandlingen. Intressant! Detta görs tydligen på specialistkliniker så i så fall måste jag remitteras eller söka vård själv där.

Usch vad ointressant tänker ni. Ja jag vet. Men det är så otroligt vanligt med problem med sköldkörteln och ändå så finns det såååå få alternativ på behandlingar. Många mår dåligt i fler år och inget kan göras förutom Levaxin. Jag är inte den som googlar olika sjukdomar jag har, för det resulterar alltid i total panik, så därför var jag glad att Läkarpodden tog upp detta. Så jag kunde få den här informationen från någon som kan sin grej.

Jahapp så nu kanske jag borde kolla upp det? Tänker att det påverkar tröttheten i min utmattning väldigt negativt att dessutom ha fel värden på sköldkörteln stup i kvarten (reglerar min medicin säkert två ggr per år vilket är ganska mycket).

Men men. Ikväll hoppas jag få se Stoffe en stund. Han har varit borta i två dagar och kommer nog hem ikväll innan jag hinner somna. Oj vad man kan sakna varandra alltså. Vi är extreeeeemt vana att vara ifrån varandra eftersom han reser så mycket men man slutar ändå aldrig sakna. Vi vänjer oss båda vid mycket ensamtid och ingen av oss har problem att sova själva eller så, men ändå är det ju alltid så mycket mysigare att ses om än bara nån timme på kvällen i alla fall. Det ser jag fram emot ikväll.