Nyåret 2012/2013

På Berns toaletter. Ovanför mitt huvud dunkar musiken på vad som kan vara en av Stockholms största nyårsfester. Mina vänner dansar vilt till musiken och vi är fria. Nästan. Inte jag. Jag är låst i min sorg. Jag minns hur jag några minuter tidigare sett deras vackra hår fara från sida till sida av ansiktet. Deras sminkade ögon blundar och tar in musiken. Höfter som gungar och armar i luften. Här blir allt så påtagligt. Deras livskraft. Min som inte existerar. Vi går ut för att se fyrverkerierna vid slottet den natten. Där, precis vid statyn på Skeppsbron, smäller det som mest. Klart vi ska vara där. På mig har jag en klänning i svart och beige, håret uppsatt i en knut i nacken, ögon sotade, läppar så röda, höga klackar i mocka och en väska under armen. Allt som det ska se ut. Inget som det ska vara. Klockar slår tolv och champagnen sprutar ur våra flaskor. Alla skrattar och skålar och kysser varandra. Jag ler. Och gråter. Sminket rinner bort diskret och jag torkar snabbt tårarna. Vill inte visa min sorg. Min mörka sida. Inte förstöra kvällen. Går sakta tillbaka till Berns och ser mina vänner springa uppför stentrappan på den högra sidan. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå på toaletten. Går ned för trappan mot damtoaletterna. Köar i en evighet. Håller emot allt vad jag har för att inte brista. Inte visa. Inte besvära. När jag väl får ett ledigt bås klickar jag i låset. Vänder mig om. Sjunker ner med ryggen mot dörren på huk och gråter. Händerna över ögonen. Hulkande. Det där ljudet från bröstkorgen. Djuret. Det tornar upp sig och kommer ut ur min kropp och jag kommer aldrig, aldrig förstå hur min kropp kan skapa ett sådant ljud. Olikt allt annat. Och där sitter jag tills mina vänner kommer och hämtar mig och jag torkar tårarna och säger att allt är bra men jag vill nog åka hem.

Det enda jag tänkte på hela det här nyåret var att min mamma aldrig skulle få uppleva 2013. Att jag aldrig skulle få ett nytt år med henne. Att jag så gärna ville stoppa tiden vid 2012 för att slippa ta emot allt som jag visste skulle komma. Att tiden för att sörja snart skulle gå ut. Alla andra glömmer. Går vidare. Klockan tickar. Men jag var kvar. Och kommer alltid att vara kvar.