Tack fina ni för era kommentarer ❤️ Det värmer mer än ni kan ana.

Var hos läkaren idag och han bestämde att nu drar vi i handbromsen rejält. Bort med arbetsträning för en stund och fokus på att försöka komma ut 30 minuter på lunchen för dagsljus, meditation dagligen, lugn och mjuk yoga, vila, sömn och mat. Back to basics helt enkelt. Och bakslaget har ju kommit av en anledning, det har varit alldeles för mycket de senaste veckorna. Och även om jag blir lite tjurig på mig själv (bra hjälp, verkligen) för att jag inte klarade av att bromsa tidigare så är det egentligen en positiv sak att bakslaget kommer med en historia. Då vet jag vad jag behöver ändra på. Lite enklare så ju.

Men för nu är det vila som gäller. Kroppen känns precis som när man kört ett stenhårt pass på gymmet och är sådär skakig och matt att man knappt får av locket på vattenflaskan – så känns det hela tiden. Totalt utpumpad. Och hjärnan likaså. Orden kommer inte fram och ibland minns jag knappt hur jag ska formulera en mening. Men så får det vara en stund.

Som ni skrev, det är en krokig väg. Upp och ner. Och det är bäst att bara följa med på åkturen utan motstånd.

Kraschade rejält. Kroppen skakar okontrollerat och kan knappt formulera en mening. Hjärnan stänger av och den där tröttheten som gör att man inte ens kan sitta upprätt en sekund till kommer över mig. Ringde Stoffe som var på jobbet och storgrät med panik i rösten; jag har nog gått in i väggen igen trots att jag redan är i väggen. Lugnet på andra sidan. Nej älskling. Andas. Det är ingen panik. Halva paniken skapar du i huvudet. Tänk på allt du har gjort de senaste veckorna och röran med jobbet och påfrestningen. Tillslut kommer bakslaget. Det är som när man tränat och får träningsvärk för att kroppen bryts ner för att kunna bli starkare. Fast lite värre då. Men det är en del av din process.

Alltså. Grät några minuter till för att jag har världens finaste kille som får mig att känna mig trygg med mig själv på en minut. La undan telefonen. Tog med duntäcket till soffan, lät tårarna rinna, plockade fram grönsaker och dipp ur kylen, pepparkakor och te, och slog på en julfilm på Netflix. Om det blev bättre? Kroppen skakar fortfarande av någon typ av överansträngning de senaste veckorna. Tårarna rinner än. Men ändå lite bättre. Fallet kommer tillslut. Måste påminna mig om det (eller uppenbarligen be någon annan att påminna mig om det). En del av den här processen som gör så fruktansvärt ont och skapar sånt tvivel i kroppen. Kommer jag att klara detta? Meditationen som måste fram nu: tillit. Allt kommer att bli bra. Det är bara inte så bra precis just nu ❤

Efter senaste inlägget fick jag en klok fråga från Elin som jag tänkte att jag kan dela med er alla, svaret kan vara intressant för flera. Hoppas det var okej med dig Elin att jag delar frågan!

Fråga: Det jag undrar är väl hur du (& arbetsgivare) söker & hittar balans? Jag får upplevelsen av att du är duktig på att lyssna & hitta gränserna för dig själv innan du kliver över, eller är det något jag bara läser in..? Är det du gör nu likt eller olikt ditt tidigare jobb, & hur ser du på fördelar/nackdelar med det? Tack för allt klokt & transparent du delar ❤

Tack fina du för feedbacken och för frågan ❤️ Det där att hitta balans kom aldrig naturligt för mig förut, jag förstod lixom inte att balans var något jag var tvungen att skapa och att det inte bara var något som plötsligt infann sig. Jag trodde lixom att vissa människor hade balans och andra inte. Och inte jag då såklart… Men någonstans längs vägen insåg jag att jag måste jobba för balans själv, varenda dag, vecka, månad och år. Att en dag ibland kan bli överfull men veckan måste vara någorlunda i balans och månaderna måste vara olika intensiva och åren likaså. Och ingen annan kommer att se över detta åt mig utan det är jag som måste stoppa och stanna och planera, planera, planera.

Så vad gjorde jag? Köpte en almanacka, en sån där old school som man skriver i. Där kunde jag ha översikt över veckorna och månaderna till att börja med. Och nu ska faktiskt sägas att detta var, för mig, svårare när jag var sjukskriven på heltid. Då var jag så lycklig över minsta gnutta energi att jag varenda gång gjorde av med allt och lite till. Och det blev bakslag. På bakslag. På bakslag. Tills jag lärde mig mer och mer och allra bäst blev det faktiskt när jag var tvungen att styra upp dagarna och veckorna efter jobbet. För nu kan jag inte längre göra av med all energi i ett svep för jag måste alltid spara lite och ha en buffert så jag orkar hela veckorna. Tufft ibland men så mycket enklare att energiplanera.

Nu har jag en egen regelbok för hur veckorna får se ut:

• Endast en social aktivitet utanför jobbet per vecka (mån-fre)
• Endast en social aktivitet per helg
• Max ett träningspass utöver promenader per vecka
• Max ett träningspass per helg
• Yoga 20-30 minuter yin/restorative tre veckodagar och en helgdag (ger energi och balans)

Mitt jobb (arbetsträning) både ger och tar energi såklart men det känns mer som att det ger ändå. Jag jobbar med något heeeelt annat än vad jag gjorde förut (affärsutveckling B2B) och har taggat ner cirka 89 steg på karriärstegen. Idag jobbar jag i ett e-handelsbolag, med inrikting träning och hälsa, med lite allt möjligt men framförallt med saker där jag inte sitter ytterst ansvarig för någonting what so ever. Jag har helt enkelt rätt lite grejer att oroa mig över när jobbdagen är slut. Det har verkligen varit toppen för mig att inse att ett jobb kan vara hyfsat enkelt och prestigelöst och jag mår så bra av det. Så i och med det har det också varit enklare att skapa balans mellan jobb och fritid.

För mig hade det nog inte fungerat, tyvärr alltså, att jobba med samma saker som innan utmattningen. Jag älskade det jobbet men det sitter för djupa spår i mig av prestation som nog kommer ta lång tid att sudda ut. Kanske fungerar det om några år men just här och nu måste jag tänka om för att kunna bli frisk och skapa ett bra liv för mig själv. Så det är tvådelat och lite sorgligt inom mig med tanke på att jag gillade det, men jag tänker att jag har många år på mig och det som passar just nu är nu och sen är sen.

Fördelarna med att ha ett enklare jobb har varit att jag som sagt slipper tänka på jobbet efter jobbet (att det uttrycket ens ska behöva tas upp som något extraordinärt är sjukt…), att jag mer och mer lärt mig att skala av prestationsprinsessan inom mig och känt att jag kan göra jobbet med vänsterhanden och inte behöver bevisa någonting för någon, att jag inte känt att jag är ute efter att jobba med samma sak i längden så jag har mest jobbat nu för att skapa en rutin, och många många fler saker.

Nackdelarna har varit kanske att jag blivit lite uttråkad stundtals för att jag inte blivit tillräckligt stimulerad, att jag nu måste fundera på vad jag ska jobba med ”på riktigt” när arbetsträningen är över. Men i övrigt inte några direkta nackdelar tror jag. Jag upplever det nästan enbart som positivt; jag har jobbat med enklare saker i en miljö som jag var rädd för innan detta och har lixom insett att jag faktiskt klarar av massor av saker. Hello?!

Min chef är i min egen ålder och jag har hela tiden kunnat vara så extremt rak mot honom om hur jag mår och vad som fungerar och inte fungerar. Den dialogen har varit guld. Jag har haft lite sjukdagar strödda här och där och detta enbart för att jag ibland varit påväg ur balans. Då har jag stoppat direkt. Ingen prestige funkar i detta läget. Jag har lixom ingenting att bevisa för någon just nu, och framförallt så gäller nog fortfarande regeln om att jag är min egen värsta fiende när det gäller det där med prestation. Jag har så extremt höga krav på mig själv och dessa har jag verkligen jobbat hårt med under arbetsträningen. Men still in progress kan man säga.

Undrar om detta svarade på din fråga? Så glad att ni ställer frågor för det gör det mer levande för mig också att veta vad ni funderar på. Nu står jag inför utmaningen att våga kasta om och söka ett riktigt jobb. Där folk kan kräva saker av mig *skriet-emoji*. När jag säger det till Stoffe skattar han bara; ”Den enda som har ångest över din prestation är du själv. Gör 60 % av vad du tycker är bra så kommer det vara en överprestation.” Så ja, jag lägger mig väl på 40 % då och tränar. Enda vägen framåt.

Allt snurrar snabbare och snabbare i vardagen sedan jag börjat jobba. Speciellt nu när tiden på jobbet utökas. Jag får svårare och svårare att stanna upp och känna efter, även om jag tycker att jag generellt ändå verkligen anstränger mig för att göra just det. Det sitter som en spärr i kroppen när det går utför och jag är snabb på att bromsa. Men enkelt är det ändå inte. Att stanna upp och ge efter för signaler.

Och ibland kommer den där jobbiga värken, den i kroppen ni vet. Ordspråket trött ända in i märgen är på riktigt. Det känns ju som att tröttheten sitter djupt, djupt inne i skelettet. Så obehagligt. Och så svårt att beskriva för den som aldrig upplevt sådan bedövande trötthet.

Vad jag vill säga just nu vet jag inte. Kanske bara ge ett livstecken. Det blir mer och mer sällan att jag skriver härinne, men jag hoppas att ni alla där ute tar hand om er. Jag försöker göra det i alla fall. Även om det ibland stryker med roliga saker som måste prioriteras bort, jobb som borde gjorts som inte blir gjort, hämtmat kommer till dörren lite för ofta för kraften till att skapa är svår att hitta alla dagar. Ändå hinner vi också med en hel del; matlagning med stjärnkock på Aveqia, Stoffes mamma på besök, frukost med Emma och Calle som snart flyttar (gråten i halsen…), ätit massor av choklad och pepparkakor, fått tid med Isabel på söder (kompisluncher alltså <3), deluxemiddag hos Bea och Victoria (<3) inklusive kattgos och jag har till och med satt upp julstjärnorna. Sånt som ger energi helt enkelt. Minnen och stunder i vardagen.

Så i stort är ju allt så mycket bättre sedan jag började jobba. Dagarna är roligare och ger innebörd på ett annat sätt. Och att backa ur det nu skulle jag aldrig, aldrig göra. Det ger så otroligt mycket. Så var inte rädda. När ni väl är redo såklart. Då väntar resan framåt på riktigt. Och man känner sig mer levande igen.

Det är inte helt enkelt att backa när det blir fel, men det har jag gjort nu. Och rätt snabbt dessutom, magkänslan gav mig något som gjorde att jag tog ett steg tillbaka. Som ni vet började jag pendla till jobbet i stan och en ny tjänst, och rätt snabbt började jag må sämre och sämre. Att bo i Stockholm och pendla till jobbet är ingen lugn busstur eller en stund på ett tåg där man får sitta ner en halvtimme. Nej här står man packad på tunnelbanan med så många människor att man måste luta sig mot sina medpassagerare för att inte dörrarna ska stängas och klippa av nästippen på en. Man går av tunnelbanan och får snällt glida med strömmen av hundratals människor i led som ska upp i olika gångar. Stannar man är man påsprungen och bufflad på á la minute. Härligt för någon? Nej. Lite extra ohärligt för en utmattad hjärna med hjärntrötthet? Ja. Jag fick så mycket intryck varje dag att det slutade med svimningskänslor och yrsel och kräkningar och panikkänsla för att hjärnan inte hann med att registrera allt som hände.

Kanske var inte tröttheten det värsta utan känslan av att kroppen börjar brytas ned på ett sätt som jag ännu inte har buffert för. Så då tog jag tag i situationen, pratade med min chef, och vi kunde lösa det ihop. Jag slutade efter bara tre-fyra veckor inne i stan och fortsatte istället här ute i sjöstan. Två steg fram och ett tillbaka helt enkelt! Jag jobbar fortfarande med mina ”nya” arbetsuppgifter men sitter på ett annat kontor än mitt team. Fin anpassning och sjysst av min chef att gå med på det!

Men därav har allt varit rätt rörigt. Jag har mått sämre rent mentalt, känt mig nedstämd och ledsen, mest för att jag först kände att det var ett misslyckande. Men nu har jag insett att det var tvärtom: jag lyckades lyssna på kroppen och göra det som min magkänsla sa till mig.

Och det fortsätter att vara lite rörigt. Nu går snart min arbetsträning ut och jag ska väl söka någon typ av tjänst på deltid. Har ni andra någon erfarenhet av det? Vågar knappt tänka tanken på att behöva prestera något på riktigt, även om jag ju egentligen gör precis det ändå. Jag sköter ju ett vanligt jobb på halvtid idag. Men då kan någon lixom förvänta sig massa saker och kräva något av mig; något som känns läskigt. Stresskänsligheten är ju min svaga länk, helt klart. Å andra sidan vore det skönt att få betalt för det jobb jag ändå gör. Det kanske skulle kännas mer fair nu när jag jobbar så pass många timmar och dessutom skulle det vara en stabilitet att veta lite mer om framtiden. Att leva i ett inferno av ovisshet är prövande för mig som gillar trygghet och rutiner. En plus och minussida helt enkelt.

Mitt i allt så tänker jag ändå på att för ett år sedan jobbade jag inte ens. Då var jag hemma på heltid och kände mig riktigt trött. Nu har ett år passerat och jag har lyckats söka arbetsträning själv, börja jobba 25 % och till och med öka arbetstiden till 50 %. Allt detta på nio månader. Inte så illa ändå. Klappar mig själv på axeln ändå för att jag vågar lyssna på kroppen och vidta dom åtgärder som krävs för att jag ska må som bäst. En bra sak som kommer med lärdomen av utmattning.

Så trött på att säga att jag är trött, men det är sanningen. I måndags gick jag upp i tid lite till på jobbet och det tar ut sin rätt i kroppen. Ändå tänker jag ibland (idiotisk tanke egentligen) att ”en timme extra per dag är väl ingenting”, men jo. Det är det. Roligt såklart, mitt jobb är verkligen roligt, men det är ändå en påfrestning på kroppen att gå upp i tid. Nåja. Jag får vara snäll mot mig själv längs vägen (as always right?). 

Och så skulle jag ha velat fota den här boken som jag nu tänker tipsa om men det har jag tyvärr inte orkat; så här kommer tipset ändå. Och det var faktiskt min vän Isabel som tipsade mig om den här: Våga vara operfekt av Brené Brown. Läs! Så bra tankar om personlig utveckling och att få lov att vara sårbar – något som ju vårt samhälle i stort inte direkt ger applåder för. Men vi ska tamejtusan ändå våga vara sårbara och operfekta för det är så man mår bra. Ja hörde ni? Det är vägen till att leva ett helhjärtat liv. Det har Brené forskat fram, för hon är just det; forskare. Läs boken och omfamna det operfekta och sårbara, både hos sig själv och hos andra. 

Clear eyes. Full heart. Can’t lose. 

Rupi Kaur, Mjölk och Honung

Så. Hemma igen. För mig har resorna som ni vet varit en måttstock på hur jag mår; jag tas ur min vardag och bekväma zon och testar vingarna. Denna gången gick det lika bra som på resan till Grekland i juli och Italien i augusti. Det kändes lixom likadant, varken bättre eller sämre. Vissa dagar bättre än andra, mer energi och ork, andra tröttare eller till och med rejält trött någon dag. En blandning. 

Sedan i somras har jag ju gått upp en dag i jobb (jobbar fyra halvdagar per vecka) och dessutom nyligen helt bytt arbetsuppgifter. Det är en påfrestning i sig och då stannar min progress i utmattningen upp eller till och med backar ett par steg (i upplevda symptom, inte i egentlig utmattning). Fullt normalt. Så då märks det ju som en helhet på resorna också. 

En skillnad på denna resan jämfört med t.ex. Grekland i somras är att jag under mina pigga dagar har ett betydligt större behov av rörelse och motion. Om jag inte får röra på mig när jag känner mig pigg så riktas all den energin inåt och jag blir irriterad, frustrerad och otålig. Dessutom tycker jag att jag är mindre orolig och ångestfylld om jag får ut energi i rörelse, när energin väl finns där. 

Hursomhelst så är jag glad att jag orkar så pass mycket som jag gör. Sex timmar på stranden och en, okej hyfsat snabb, middag går oftast okej. Jag har betydligt mer energi på dagarna än kvällarna så det är jag snäll mot mig själv med. Ett antal middagar blir på hotellet eller till och med roomservice om jag är supertrött. Det är okej. En rimlig anpassning efter mina förutsättningar. Så nu tar jag med mig denna resan in i vardagen och försöker komma ihåg; 

• att rörelse är bra för mig
• inte boka in för mycket kvällstid för det gör mig fortfarande väldigt trött
• jag behöver regelbunden meditation för att vara mitt gladaste jag
• min kropp behöver yoga varje dag (om än bara fem minuter)
• jag får fortfarande kraftig ångest av platser med mycket människor, undvik om möjligt om pressen är hög och träna om pressen i övrigt är låg 
• hjärntröttheten är en svag länk för mig, still going on… 
• jag har gått igenom många faser av olika teman i personlig utveckling under utmattningen, saker som dykt upp längs vägen som jag insett att jag behöver jobba med hos mig själv – just nu är temat gränssättning och att stå upp för mig själv 
• att jag numera har för vana att titta in i ögonen på mig själv (i spegeln), och även på andra människor, för att se vad själen talar om, så mycket finns att se därinne – en enkel check på hur jag mår, några gånger om dagen
• att det finns en inneboende djup tacksamhet inom mig som är så vacker och mäktig
• jag är en mer närvarande och lugnare och GLADARE person nu än jag någonsin varit

Ändå, gott folk: utmattningen ÄR värt det i slutändan. Den personliga utveckligen är enorm. Så vi fortsätter kämpa och vinna ytterligare några snäpp medvetenhet och glädje på vägen. 

Ett snabbt hej från Puerto de la Cruz innan middagen. Allt går bra. Vi har haft helt fantastiska dagar och är väldigt förälskade i den här lilla byn. Så vacker! Utmattningen har varit hyfsat snäll även om jag blir rejält trött efter ett tag. Batteriet räcker ganska länge (enligt mina mått mätt) men när det tar slut så är det slut. Då måste det till en natts sömn för att ladda om. Och hjärntröttheten från förra veckan sitter kvar en del. Såklart bättre än vad det var då, men den triggas igång av minsta lilla. Ett trappsteg som ska bestigas. 

Men hursomhelst en härlig semester. Vädret har varit strålande, så himla god mat har vi lyckats få i oss och rejält med avkoppling både på stranden och på hotellets Garden Spa. Och hotellet är en historia för sig, vilken fullträff. Här finns allt och lite till och framförallt fantastisk service. Ni som läst ett tag vet att jag gillar kristaller, yoga och meditation. Det gör dom också. Yepp. Inte alla som förstår det där med energier och sånt men här har personalen stenkoll på sånt. Rekommenderas varmt! 

Imorgon bär det av mot Sverige igen. Med lite mer vila i kroppen, rejält fräknig och brunbränd hud och så många minnen. Kameran full med bilder. De tre musketörerna på resa; Stoffe, svärfar och jag. Ganska många skratt kan jag lova 😇🙃😉