Precis som rubriken lyder: sjukt opepp. Ligger nedbäddad med värk i kroppen och i ansiktet. 

Utanför fönstrena strålar solen och fåglarna kvittrar. Sothönorna pickar och lockar på varandra och jag kan till och med se en svan som ruvar på sitt ägg härifrån. Helt fantastiskt. Vilken vacker syn. Ägget är lika stort som ett påskägg och alldeles fläckigt. Och svanen skyddar det med sitt liv mot alla nyfikna människor som passerar. Vackert. 

Livet pågår. Världen snurrar. Jag får precis samma känsla som alla de dagar och månader jag har legat i den här sängen knockad av utmattning. De dagarna kommer allt mer sällan nuförtiden. Tidsramarna för bra dagar har utökats. Men så finns det andra sjukdomar än utmattning. Mindre allvarliga. Såsom förkylning och bihåleinflammation. Och jag känner mig välsignad som får uppleva en sån sjukdom en stund. En som går över. En som inte vänder upp och ner på hela livet innan den passerat. 

Alltså jag är inte i toppform direkt. Vi har haft en supermysig helg men jag har nog smittat ner hela min familj och några till. Resten av dagen har jag spenderat såhär:

I sängen. Min näsa är så röd av allt snytande så jag mejjar på med återfuktande ansiktsmask hela tiden. Jag vet inte om det hjälper men det svalkar skönt på huden som svider. 

Och nu ligger Stoffe nedbäddad här bredvid. Han börjar känna sig krasslig *någon idiot som smittat den stackaren*. Ja. Livet hörni. Så upp och ner. Det man utmanas med för stunden känns så starkt. Allt vi kan göra är att vara i stunden. Allt är precis så perfekt som det ska vara. 

Ikväll kör vi en helkväll igen. La familia. Det är Stoffes pappa, min pappa, Anette, min syster, hennes flickvän, Stoffe och jag. Och det lär bli både god mat och gott vin om jag känner oss rätt.  

Så jag ligger i sängen nu och har tagit Alvedon för att få ner febern. Hoppas på att jag känner mig piggare till kvällen. Förkylningen tar alla mina krafter. Känner mig helt mörbultad i kroppen och den där värken, som kommer vid överansträngning i min utmattning, den ligger här nu hela tiden. Och det får mig att vilja gråta. För att ha så ont är hemskt! Men det är ju ett tecken på att kroppen faktiskt är överansträngd av att vara sjuk. Den har nog inte tillräckligt med kraft att fighta vanlig sjukdom och balansera utmattning på samma gång. 

Och så tänker jag att antingen blev jag sjuk av överansträngning fysiskt förra veckan. Eller så blev jag smittad av mitt hjärta Isabel som jag träffade förra veckan. Då var hon inte sjuk men hade svaga känningar i kroppen, och två dagar senare var hon precis så dålig som jag är nu. Och innan vi sågs messade hon mig och sa att hon började känna sig dålig som en varning ifall jag är rädd att bli sjuk. Och vet ni vad jag svarade??!! ”Jag har så bra immunförsvar så det gör inget”. WHAAAAAT?!! HUR kunde jag svara det? Det har jag ju INTE ALLS! Hål i huvudet på mig den dagen. Totalt.  

Nåja. Nu har jag en sjukompis remote som ligger borta på Gärdet och kastar snorpapper. Så vi kan skicka klagomess till varandra när allt bara känns… segt. 

Bilderna är från julafton som vi spenderade på Villa Godthem. Ikväll blir det Grand Escalier. 

Ett lika rörigt inlägg det här som jag känner mig i huvudet. Tror att ni förstår. 

Hoppas ni har en fin lördag allihop ❤