Grattis på födelsedagen mamma

Idag är det din dag mamma. Den här dagen i december. Jag och Stoffe åt födelsedagsfrukost imorse för dig. Vörtbröd med god, lagrad ost. Kaffe. Stjärnorna sken vackert i fönstret. Solen gav det där magiska ljuset genom vårt burspråk. Såg du det mamma? Såg du solen?

Men allt är inte bara ljus. Inte alls. Så efter frukosten gick jag till gymmet och ställde mig på en trainer för att bli av med all ilska. Frustration. Sorg. Över att du inte längre finns här. Över så många saker jag vill dela med dig. Jag satte på det rödaste av mina Chanel på läpparna. Du vet den där klassiska halvmatta Coco som du också älskade. Den hade jag. Bara för att fucka upp allas åsikter om hur man ska se ut på gymmet. Sen satte jag på musik på högsta volym i mina öron och grät. I 20 minuter. Svettades ut all ilska och grät som ett barn. Och det hjälpte verkligen. För sen kunde jag sträcka ut kroppen på min yogamatta och öppna upp bröstet mot himlen. Och känna glädjen igen. Den fanns där bakom ridån av sorg. Och alla som undrade kan undra vidare. För har man förlorat någon nära och den fyller år. Då vet man. Hur jävla ont det gör. Att det inte passar i någon mall. Att egentligen inget passar i någon mall alls. Då har man upplevt hur sorg på riktigt sliter en i stycken. Och sen lämnar en där ensam för att plocka ihop delarna av sig själv igen.

Och mamma. Det börjar kännas lite bättre nu. Jag ser skymtar av vad som är jag och vad som finns bakom den delen av mig som varit sjuk. Deprimerad. Utmattad. Ledsen. Där bakom finns ju jag. Therese. Som älskar att umgås med mina vänner. Älskar hundar. Skrivande. Yoga. Mat. Allt det hittade jag igen. Så nu börjar pusselbitarna falla på plats. Det tog ganska lång tid. Men ändå rätt kort egentligen. Med tanke på allt jag lärt mig under de här två åren. Då kan man inte räkna tiden i timmar och dagar. För då finns bara visheten. Djupet. Sanningen. Den går inte på tid.

Mamma jag hoppas du har det bra. Tack för allt du ger mig varje dag. All kärlek. Allt ljus. Alla minnen. För din närvaro.

Grattis på födelsedagen mamma. Jag längtar efter dig och saknar dig varje dag. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Annonser

Nyåret 2012/2013

På Berns toaletter. Ovanför mitt huvud dunkar musiken på vad som kan vara en av Stockholms största nyårsfester. Mina vänner dansar vilt till musiken och vi är fria. Nästan. Inte jag. Jag är låst i min sorg. Jag minns hur jag några minuter tidigare sett deras vackra hår fara från sida till sida av ansiktet. Deras sminkade ögon blundar och tar in musiken. Höfter som gungar och armar i luften. Här blir allt så påtagligt. Deras livskraft. Min som inte existerar. Vi går ut för att se fyrverkerierna vid slottet den natten. Där, precis vid statyn på Skeppsbron, smäller det som mest. Klart vi ska vara där. På mig har jag en klänning i svart och beige, håret uppsatt i en knut i nacken, ögon sotade, läppar så röda, höga klackar i mocka och en väska under armen. Allt som det ska se ut. Inget som det ska vara. Klockar slår tolv och champagnen sprutar ur våra flaskor. Alla skrattar och skålar och kysser varandra. Jag ler. Och gråter. Sminket rinner bort diskret och jag torkar snabbt tårarna. Vill inte visa min sorg. Min mörka sida. Inte förstöra kvällen. Går sakta tillbaka till Berns och ser mina vänner springa uppför stentrappan på den högra sidan. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå på toaletten. Går ned för trappan mot damtoaletterna. Köar i en evighet. Håller emot allt vad jag har för att inte brista. Inte visa. Inte besvära. När jag väl får ett ledigt bås klickar jag i låset. Vänder mig om. Sjunker ner med ryggen mot dörren på huk och gråter. Händerna över ögonen. Hulkande. Det där ljudet från bröstkorgen. Djuret. Det tornar upp sig och kommer ut ur min kropp och jag kommer aldrig, aldrig förstå hur min kropp kan skapa ett sådant ljud. Olikt allt annat. Och där sitter jag tills mina vänner kommer och hämtar mig och jag torkar tårarna och säger att allt är bra men jag vill nog åka hem.

Det enda jag tänkte på hela det här nyåret var att min mamma aldrig skulle få uppleva 2013. Att jag aldrig skulle få ett nytt år med henne. Att jag så gärna ville stoppa tiden vid 2012 för att slippa ta emot allt som jag visste skulle komma. Att tiden för att sörja snart skulle gå ut. Alla andra glömmer. Går vidare. Klockan tickar. Men jag var kvar. Och kommer alltid att vara kvar.