Idag var jag och träffade en personlig tränare på SATS här i Sjöstan. Ja, men det låter så sjukt mycket satsigare än vad det var alltså… Grejen är att jag har ont i ryggen efter alla månader totalt sängliggandes och hur jag än försöker med yogan så räcker den inte till att bygga upp min core tillräckligt, jag hittar lixom inte ens musklerna? *Boooorta* Så den här tjejen hjälpte mig idag med lite maglås och vi pratade om hur jag saaaaakta kan känna in kroppen igen för att orka ha rätt teknik på yogan. Det var lixom mitt mål när hon frågade vad jag ville ha hjälp med. Att orka en chaturanga utan att tappa magen i marken. Hon såg lite förvånad ut men ändå glad. Jag menar, min rumpa är ju ganska mjuk och gosig men den får gärna fortsätta vara det, bara kroppen orkar hålla styrkan i vardagen nu när jag är lite mer up and running än jag varit på länge. Joråsåatte. 

Och i övrigt det här med träning under utmattning. Gå bara inte dit. Eller fråga dig i alla fall varför. Promenader och yinyoga eller restorative yoga alltså… kroppen säger tack! Så många åsikter om träning är bra eller inte under utmattning. Jag har hört läkare som menar att det inte finns någon forskning på träning under utmattning men då tar man det som ligger närmast – depression – och rådger om 150 minuter konditionshöjande träning per vecka. WHAT?! Alltså jag är varken forskare eller läkare men jag hör ju att det där låter helt vrickat. Depression och utmattning är inte samma sak! Nej, alla gör såklart som deras kropp säger, allt är individuellt, men jag skulle nog ganska säkert kunna säga att träning som pressar kroppen blir  bakåtsträvande i alla de första faserna av utmattning. 

Den här tjejen, Isabella, frågade mig hur det är när jag har överansträngt mig i min utmattning. Hur det känns att ge sig på det igen, det jag föll av sist? Om jag vågar? Och jag svarade ”Tänk dig att du blir matförgiftad av en maträtt och blir sådär riktigt jävla dålig så att du kräks ett helt dygn och sen ligger utslagen i ytterligare ett. Sen när du har gått igenom det så måste du ta en portion till av samma maträtt och veta att du troligtvis kommer bli lika sjuk igen. Så är det. Som att jag vet att jag kommer bli så förbaskat dålig av det här men jag måste utsätta mig för det om och om och om igen för att kunna bygga upp kroppen. Tillslut kommer den acceptera den dåliga maten bättre och jag kanske bara mår lite illa istället. Men varje gång måste jag vara supermodig och tänka positivt för annars hade ju vem som helst lagt sig ner och skjutit sig. Typ.”

Och då tänkte jag på hur modiga vi är. Alla vi utmattade. Vilken viljestyrka det krävs av oss för att varje dag och varje gång våga ge sig på det igen, det där som gjorde en så dålig sist. Heja oss alltså. Guldstjärnor borde strösslas ut mentalt för varje gång vi tar en kamp ❤️