Danny Saucedo. Sedan han kom hem från USA med sin svenska musik har jag följt honom (och Molly är ju lika inspirerande hon, skrev här om henne i våras). Varenda intervju han gjort i poddar har jag suttit och lyssnat. Och alltid känt mig så träffad och inspirerad av hans inre resa. Kanske för att den påminner så mycket om min egen. Att när jag väl fick allt det där jag strävat efter och kämpat för… så insåg jag att det inte var alls det jag ville ha. Att priset var för högt. Och hur jag kämpade för att hålla fasaden fastän insidan var så trasig och sorgsen och tillknycklad och nedtrampad… av ingen mindre än mig själv. Alltid min egen största fiende. Min egen största kritiker. 

Igår var det hans dag i Så mycket bättre och såklart kikade jag på programmet i förmiddags på Play. Pausade efter låtarna och hans snack och tog in det. Lät tårarna brinna under ögonlocken. Inget nytt direkt efter alla intervjuer jag hört med honom MEN hans ögon är grundade. Och det syns ju inte i poddar. Så fint att se. 

Och nu vet jag inte ens vad jag vill säga egentligen. Bara att en låga brinner i mitt bröst av något som jag tror är inspiration. Glädje. Ett syfte. Ett bevis på att vägen är rätt nu. Den jag gick fel innan och fick vända om. 

Jag har ingen aning om vart jag är påväg. Jag bara vet att jag vill dit.