Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn. 

Yes, tar en paus. En dubbelpaus som Isa sa. Är förkyld och ligger nedbäddad. Så gött att Netflix finns. Kollar just nu på The Killing som jag verkligen kan rekommendera! Den är superspännande och det finns fyra fantastiska säsonger på Netflix, lovely. Tips tips tips till alla andra sjuklingar därute!

Ännu en sommardag. Scones på balkongen. Flädersaft från underbara Kivik i gammaldags flaska packas ner i ryggsäcken. Vatten som börjar sjunka i grader av kalla nätter. Bikinitopp som gör rännilar längs magen. S som hoppar som en groda i vattnet. Skratt, sallad och en mage som akut fick besöka bajamajan på badstranden. Hem och somna för luften och solen och vattnet tar på krafterna. Det och all kärlek. Kunde du se oss mamma? Ikväll blir det Yoga with Adriene, S hemlagade köttbullar och gott myntate på balkongen. Kanske ett avsnitt eller tre av Broadchurch.

Badkläder på tork på balkongen, båtar som puttrar förbi utanför lägenheten, ljumma vindar och grannar som skrattar och dricker vin runtomkring. Sommaren när den är som bäst. Dagen spenderades med S på en brygga med mat, bad, blöta pussar och en bok. Trädkronorna ovanför oss kan ha bildat det mest fantastiska mönstret jag sett; en mjuk spets i grönt mot blå bakgrund. Och en bebis kom till världen.

En magisk dag.

S gav mig ett tips: le mot dig själv direkt när du vaknar på morgonen. Det är fint. Provade imorse och det skapar en känsla av glädje i kroppen. Jag brukar göra det några gånger under mina yogapass också, stanna upp och le mot mig själv. Allt är inte så allvarligt och vissa saker behöver man skratta bort. Kanske kan ett extra leende på morgonen skapa ett uns mer ödmjukhet mot mig själv?

Babysteps.