I helgen med Isabel på deras balkong. Mörkret har fallit och Stockholm visar upp alla sina glittrande ljus framför oss. Tillsammans räknar vi till 12 kyrktorn som vi kan se från deras balkong. Globen upplyst i färg. Gröna Lunds banor och torn snurrar och blinkar. Kaknästornet kan vara något av det finaste jag sett just denna kvällen. Ljuset och mörkret. Inom mig råder tvivel och en hopplöshet bankar i bröstet.

Jag: Tror du jag kommer att bli frisk Isa? Det känns inte så… Alls.

Isabel: Du är friskare än de flesta ska du veta. Alla som lever sina liv som ena jävla strutsar med huvudet i sanden. Då är man sjukare än vad man är skapt att vara.

Jag: Samhället är så sjukt Isa, allt är så fel. Och jag börjar bli riktigt frustrerad över att jag inte blir frisk. Det tar sån tid.

Isabel: Du kan ju inte gå runt och tänka ”när ska jag bli frisk?!” utan du måste ge dig den här tiden att läka. Kroppen har ingen äggklocka på timer som tickar ner. Du måste låta den läka i sin egen takt.

Jag: Jag orkar inte vänta.

Isabel: Du väntar inte. Du är ju här nu. Du gör jobbet när du ligger i sängen. Du är frisk babe för du är närvarande i dig själv. Det är hela essensen i att leva och vara människa. Att du är precis där du ska vara. Din kropp behöver bara lappas ihop lite medan du vilar och mediterar. Så är ni på samma bana sen.

Alltså ibland undrar jag var mina kloka vänner kommer ifrån? Freaking aliens hela högen. Älskar dom. Så kloka.