Lördagen bjöd på en ny höstkappa från Max Maras Weekend-kollektion. Stod och valde mellan två nyanser av beige, svart eller den här lila. Hjärtat talade och jag körde på färg denna hösten. Älskar den. Ska lägga upp armarna så de blir sådär härligt parisiskt korta… Och sen ska jag bjuda in hösten och alla krispiga kvällar i den här kappan.
Idag har vi som vanligt på våra söndagar haft ett lugnt söndagstempo. Jag började dagen med terapeutisk hatha där man trycker ut spänningar i kroppen med yogabollar. Välbehövligt för min kropp blir så stel när jag har ont; antagligen spänner jag mig för att försöka få den att värka mindre. Inte så behjälpligt ju men mer av en reflex tror jag.
Efter det var det vila, vila, vila på schemat. Och en promenad. Och en serie. Och en kopp kaffe. Och veckohandlingen som jag älskar. Och nu blir det vegobiffar och potatis i ugn och god fraiche. Söndagar alltså. Vad mer kan man begära?
Det här inlägget har jag skrivit och suddat och skrivit och kastat och skrivit och sparat ned och sen kastat jag vet inte hur många gånger. Så många gånger. Jag berättade om vår kväll i detalj. La upp bilder. Berättade om dagen. Berättade om min fina svärfamilj. Och allt detta vill jag så gärna dela med er men ändå blev det aldrig rätt. Kändes inte som att det var vad jag egentligen ville berätta. Inte magkänsla nog för att hamna på publicerat. Inte kunde jag förstå varför. Förrän nu.
Jag stod och bredde mina knäckemackor till mellanmålet och så föll det ner. Det där som skavde; att jag saknar att jobba. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på att jag verkligen saknar det, men de senaste veckorna har något växt fram inom mig som jag har haft svårt att sätta ord på. En längtan av något slag. Först trodde jag att jag skulle behöva komma bort, resa, se något annat en stund. Men nu inser jag mer och mer att det nog är känslan av att ha ett syfte, ha kollegor, ett sammanhang, få gå upp på morgonen… Allt det där. Jag saknar det verkligen.
Igår möttes vi hyfsat tidigt på Un Poco eftersom vi har en brorson på ett par år som bättre gillar att äta och sova i tid. Så när vi kom till restaurangen så var den ganska full med människor som tog drinkar och plock som AW. Fredagsfirande kontorsarbetare. En typisk syn i Stockholms innerstad. Och jag mindes alla gånger vi själva gjort samma sak. Fredagar efter jobbet tog vi en öl eller ett glas vin och lite goda charkisar någonstans för att sedan gå vidare och äta middag med våra vänner. Fira in helgen. Och sen komma hem fulltankade med vin och glädje och bubblade fredagskänslor. Just igår mindes jag detta så tydligt. Plötsligt var jag tillbaka där. Men ändå inte såklart. För jag är ju inte där. Än.
Imorse var vi uppe i ottan och åt hotellfrukost med la familia och efter det tog jag och Stoffe en sväng förbi hans jobb för han skulle fixa ett par grejer. Väl där så skötte han sitt och jag satte mig för att prata med kollegorna i fikarummet, flanera runt och socialisera mig. Så mycket frågor, kramar, välmenande ord från dom där fina kollegorna alltså. Dom var ju med i min krasch och har sett hela resan från sidan av. Och så kände jag den där känslan igen; att jag saknar kollegor och att vara en del av något. Att vi tillsammans får utstå tufft jobb och tidiga morgnar och trötta koppar kaffe en måndagsmorgon. När jag gick hem därifrån kände jag mig konstigt nog helt fulltankad på energi och fortfarande nu, flera timmar senare, pirrar hela kroppen av glädje.
Kanske är det något som ändå, trots min upplevelse av att jag har haft en svacka, har tagit mig framåt. Kanske lurar jag mig själv och vill så gärna vara frisk och jobb och aktivitet kopplar jag till just… att vara frisk. Kanske betyder det ingenting mer än att jag har haft tur som har orkat dessa två dagar och att jag nu tar mig vatten helt över huvudet och tror att jag ska jobba. Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att mina misslyckade försök att skriva om vår kväll och dag idag berodde på den här enormt starka känslan som låg framför och ville ut. Att det var så viktigt för mig. Så verkligt.
Jag sportade för brunchen idag; jeans och kofta från Acne, blus från COS, skor från Church’s och clutch från Max Mara. Nothing more. Nothing less. Och den där känslan då. Den jag nyss berättat om.
Såhär glad är en när det vankas 50-års middag ikväll. Stoffes mammas man fyller och vi ska hela skaran på Un Poco på Karlavägen för att fira. Fram tills dess ligger jag såhär i pyjamas i soffan och vilar upp mig för att orka. Har inte tagit ett steg utanför dörren idag. Nope. Vissa dagar behöver det sparas på energikontot.
Hoppas ni alla har en fin fredag ❤
Igår när jag var på Coop mötte jag en gammal kollega från mitt (numera före detta!) jobb. Vi småpratade lite mitt i mjölkdisken och kom fram till att vi inte setts sedan januari i år. Så efter en uppdatering om det vanliga kring ”Bor ni kvar här på allén?” ”Hur går det med bolaget?” ”Tränar du fortfarande på studion?” ”Hur mår barnen?” så skulle vi precis gå. Han vänder sig om och säger, med ett helt öppet och ärligt ansikte: Dina ögon glittrar nu Therese. Åh tack. Tack. TACK!
Ibland behöver jag höra det. Att andra ser att det går framåt. Att de ser en skillnad. Sådant som jag själv inte ser när jag tittar mig själv i spegeln varje dag. Och bara känner mig miserabelt trött vecka efter vecka. Men så får jag en sån kommentar från en person som faktiskt bara kände mig innan jag gick in i väggen. Och underförstått i hans ord ligger ju också det faktum att jag nog inte såg precis jättelycklig ut innan min krasch. Men idag är jag så medveten om just det faktumet att det inte alls är förvånande. Jag var inte lycklig. Nu är jag lycklig, även om jag också är trött och fortsatt utmattad i kroppen. Men det där glittret, det finns tydligen där. Och lyckan bubblar runt varje dag trots diverse fysiska bromsar i kroppen.
Och en sak till… Jag tar åt mig nu. Av komplimanger. Suger upp dem och gläds med dem. Så viktigt. Att våga ta till sig positiva ord och låta dem bubbla runt i kroppen. Vi är så värda det.
Med en irritation i kroppen, på grund av extrem mensvärk, så fick jag nog. Tomatplantorna måste bort. Orkar. Inte. Vattna. En. Dag. Till.
Och så blev det. Jag hämtade en stor svart plastsäck och så fick plantorna gå tomat-döden till mötes. Så skönt. Nästan som när julen är över och allt pynt åker bort och våren snart är här. Den känslan; rent. Och som en extra bonus plockade jag av alla tomater som satt kvar och de ligger nu på en plåt och ska mogna eller bli till fried green tomatoes. Eller soppa. Eller bara ett gott mellis med salt och peppar på. Yummy.
Den här underbara listan hittade jag hos Atilio och frågade om jag fick använda. Det fick jag, så här kommer den. Enjoy 🙂
Jag gör: min lunch i ugnen i detta nu. En kokosbaserad gryta med aubergine, blomkål, kikärtor, spenat, morötter, linser och massa annat göttigt.
Jag kan: inte bli arg på Ebba som just bet av en stor bit av min monstera. Hon ser så söt ut så jag måste ta upp och pussa henne.
Jag köper: mest bara mat.
Jag borde: fundera ännu mer på hur sjutton jag ska bli frisk men så kommer jag aldrig på något smart så då somnar jag istället.
Jag måste: ingenting. Bara andas och leva och älska.
Jag vet: inte varför men ibland glömmer jag matkassarna ouppackade innanför ytterdörren så de står där i flera timmar. Sen kommer Stoffe hem och frågar hur fasen det är möjligt??! Igen??! Och så har mjölken blivit dålig….
Jag tycker: att jag duger precis som jag är.
Jag tänker: på skapande hela tiden. Texter, färg, form, inredning… Det tar mig till en alldeles sprakande värld.
Jag förbrukar: en oändlig massa havremjölk till smoothies, matchalattes och som mellis med kardemumma i.
Jag lyssnar: på mina egna andetag varje dag på yogamattan.
Jag drömmer: om att ha barn och få vara en familj med Stoffe och våra mirakel.
Jag längtar: till vår semester i oktober!
Jag fasar: över hur sjutton det ska gå när jag börjar jobba.
Jag använder: enbart Dermalogicas hudvård. Bästa.
Jag njuter: av att promenera i skogen. Varenda dag.
Jag blir: ledsen när jag ser hur mycket människor stressar i sina liv. Det är så mycket enklare att se hur icke närvarande människor är när man står såhär på sidan.
Jag äter: massor av superknäcke med grevéost och groddar. Rostade cashewnötter som jag gjort på en plåt ihop med lök och paprika så det blir helt magiskt som snacks. Massor av goda höstäpplen och plommon och clementiner.
Jag dricker: helst en öl på restaurang men enbart vatten, kaffe, matcha och örtte hemma. Helst vatten med citron ur en vattenflaska. Eller färskt myntate.
Jag struntar: aldrig i att tvätta ansiktet på morgonen och kvällen. Skööööönt.
Jag ska: snart laga en vegetarisk gulasch.
Jag sparar: på alldeles för mycket blommor och växter. Det blir trångt emellanåt så jag brukar ge bort till vänner saker jag har odlat.
Jag brukar: slänga mina kläder och underkläder överallt så Stoffe blir tokig och får utbrott. Våra tjafs handlar oftast om att jag är slarvig.
Jag tittar: på serier. Helst. Just nu Follow The Money på SVT, Grand Hotel på Netflix och The Affair på Netflix. Gillar även reality (!).
Jag läser: böcker. Helst en bok i veckan. Just nu Snövit ska dö.
Jag vill: vara frisk och må bra. Och att mina nära ska vara friska och må bra.
Andra listor jag publicerat:
100 mål att uppnå
Inatt var en tuff natt. Jag hade så mycket att tänka på. Eller ja, hade jag egentligen det kom jag på när jag vaknade? Nä, kanske inte. Men där och då var det som att alla världens problem låg på mina axlar och att jag hade ett större ansvar för världen än Mr Obama himself. Jaja, tur att det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt för sen när jag vaknade kunde jag ju kolla igen missade avsnitt av Idol på morgonen och känna att mitt största problem var att hålla koll på att inte kaffet kallnade i koppen på soffbordet.
Något jag verkligen har blivit bättre på under min tid med att läka den här utmattningen är att inte lägga så stor vikt vid just bra och dålig sömn. Innan kunde jag få panik över att jag sov dåligt och stirra upp mig själv och sen var det ju stört omöjligt att somna. Såklart. Nu tänker jag mer; jahopp, här ligger jag och är vaken och fy sjutton vad skön sängen är. Mmm.. njutit att ha så skönt täcke. Jag är noga med att inte sätta en etikett på att jag inte kan sova. Snarare tänker jag att alla sover dåligt vissa nätter och det behöver inte bero på något speciellt. Så är det bara. Men självklart är det inte bra att sova dåligt en längre tid och gör en det så är det viktigt med läkarhjälp. Ibland behöver kroppen hjälp för att komma ur dåliga mönster och man måste ”lära om” kroppen för att komma ur en cirkel. Då behövs hjälp. Inget mer med det. Inte fundera så mycket tänker jag utan mest bara att ta den hjälp som finns.
Nu sitter jag på ett café i Hornstull med Emma. Jag cyklade hit sakta, sakta eftersom kroppen fortfarande är så trött. Det känns ibland som att jag går emot min natur när jag gör saker så extremt långsamt men vet att det ju är precis det jag måste göra. Göra långsammare. Mer eftertänksamt. Inte så reaktivt. Så jag njöt till 100 % av cykelturen. Kände vinden. Doften av vattnet. Log mot människor jag mötte. Och bara tänkte att ja, jag är precis där jag ska vara.
Tack för era fina kommentarer. Ni ska veta att jag är så glad att vi har varandra. Ingen av oss är ensam i detta. Varje dag tänker jag på mina fina ”kollegor” därute som också är utbrända och känner: Fy fasen! Världens bästa gäng! Om än lite slöa, trötta och skavda i kanten.. så ändå världens bästa team ❤
I helgen med Isabel på deras balkong. Mörkret har fallit och Stockholm visar upp alla sina glittrande ljus framför oss. Tillsammans räknar vi till 12 kyrktorn som vi kan se från deras balkong. Globen upplyst i färg. Gröna Lunds banor och torn snurrar och blinkar. Kaknästornet kan vara något av det finaste jag sett just denna kvällen. Ljuset och mörkret. Inom mig råder tvivel och en hopplöshet bankar i bröstet.
Jag: Tror du jag kommer att bli frisk Isa? Det känns inte så… Alls.
Isabel: Du är friskare än de flesta ska du veta. Alla som lever sina liv som ena jävla strutsar med huvudet i sanden. Då är man sjukare än vad man är skapt att vara.
Jag: Samhället är så sjukt Isa, allt är så fel. Och jag börjar bli riktigt frustrerad över att jag inte blir frisk. Det tar sån tid.
Isabel: Du kan ju inte gå runt och tänka ”när ska jag bli frisk?!” utan du måste ge dig den här tiden att läka. Kroppen har ingen äggklocka på timer som tickar ner. Du måste låta den läka i sin egen takt.
Jag: Jag orkar inte vänta.
Isabel: Du väntar inte. Du är ju här nu. Du gör jobbet när du ligger i sängen. Du är frisk babe för du är närvarande i dig själv. Det är hela essensen i att leva och vara människa. Att du är precis där du ska vara. Din kropp behöver bara lappas ihop lite medan du vilar och mediterar. Så är ni på samma bana sen.
Alltså ibland undrar jag var mina kloka vänner kommer ifrån? Freaking aliens hela högen. Älskar dom. Så kloka.
Efter en fantastisk kväll igår njuter jag av tystnaden idag. Det är bara jag och Stoffe. Varsin yogamatta. Andetag. Vila. En promenad i skogen. En film till lunchen. Ännu mer vila. Vit lotusblomma på kroppen. Och för nu är allt precis så perfekt som det ska vara. Varken mer eller mindre.
Och vi skördar tomater. Varenda dag. I mängder. Så i ugnen just i denna stund rostas grönsaker från balkongen som ska mixas ned till en tomatsoppa. Och ätas med varma mackor såklart. En sån söndag ni vet.
alldamnstories 