Månad: april 2016

Träning för ego-balansen

Yoga på studion kan vara riktigt bra träning i att hantera egots ständiga nycker. Igår skulle jag gå på Free Flow Advanced Practise men råkade av okänd anledning hamna på Jivamukti Advanced. Jag brukar träna de avancerade passen och känna att det passar min nivå bra men ni yogis därute vet att Jivamukti är sjukt tufft! Att då hamna i den avancerade gruppen kan jag säga tränade min ego-balans en hel del. 

Alla mina grannar stod upp med ena benet runt nacken (!!) och händerna i prayer och såg sådär oförskämt avslappnade ut. Jag hade fullt sjå med att få ena benet att balansera och andra upp… 
Och i meditationen säger läraren:
”idag tar vi meditationen i huvudstående”
Jag:…. 
Läraren:”för dem det passar såklart” (hon syftar helt klart på mig)
Jag:… (Lite butter men inser att mitt huvud absolut inte klarar att vara upp och ner i fler minuter)
Detta är såklart bara ett par av situationerna igår för de regande tätt under 90 minuter. MEN jag tänkte: perfekt, nu får jag träna här. Det är lätt att låta egot skena och tänka ”åh nej varför kan inte jag” eller ”fan vad jag är dålig” men nej! Det är jag inte. Jag är bra på en miljon olika saker men jag är inte bäst på Jivamukti positioner. Däremot kanske jag är bäst på att känna min kropps begränsningar eller att vara närvarande under passet? Vem vet? 
Man kan inte tävla i yoga och för mig är det ren kärlek i varje pass. Så jag tänker banne mig inte förstöra det genom att börja prestera även i det. 

Kriget inom mig

Känner att allt är rätt risigt just nu. Huvudet gör ont och allt är så oklart inför framtiden. Kan inte hjälpa att jag har tappat allt lite. Grejen är att jag nog faktiskt måste öva mig på att det är okej. En hel del av min problematik ligger ju faktiskt i mina ständiga ambitioner, planerandet och strävan. Just nu kan jag inte ha några ambitioner för kroppen orkar helt enkelt inte och det skapar krig inom mig.  

Tankar om utmattning

Efter att ha läst hennes inlägg imorse om hur det är att leva med utmattningsdepression måste jag bara tipsa er om det inlägget. För det var SÅ BRA. Så på pricken beskrivet hur man tar på sig skorna och ställer sig utanför ytterdörren och faktiskt på riktigt tycker att det är en liten promenad. Sen vänder man och går in igen. Hur många gånger har jag gjort det? Cirka varje dag förra året.

”Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!” Så bra beskrivet. Det tog nio månader för mig innan jag kunde duscha och tvätta håret själv. I nio hela månader satt jag i duschen med slangen tryckt not bröstet och min kille fick tvätta mitt hår. Jag orkade inte ens hålla upp händerna. 

Bloggen Tankar om utmattning drivs av en tjej som jag lärt känna här, i cyberspace. Hon beskriver rakt och ärligt om hur det är att leva med utmattningsdepression. Jag har haft så stor hjälp av henne för det var genom hennes blogg jag för första gången insåg att jag inte är ensam. Det finns fler därute.

Tack tjejen för ditt stöd och för din helt fantastiska blogg. Läs inlägget här.

Plats för nya äventyr

Mamma, idag gjorde vi det. Tog bort en bit av den plats som formade oss men som inte lägre är vi. Vi är klara nu. Alla minnen finns kvar men vi är klara där. 

Det gjorde ont ska du veta. Så ont. Men jag kände att du var där. Redan imorse när snöflingor stora som bollar blandades med regn kände jag hur du grät med oss. Och sen släppte du fram solen. Den svepte över rummet och pappas blick mötte min. Vi hamnade alla igen på samma frekvens. Du gav oss styrka och ljus. Tack. 
Och jag vill också berätta att de är så fina personer; dom som ska förvalta platsen vidare. Alla bitar föll på plats direkt när jag såg dem. Deras lugn, glädje och kärlek. Du skulle älskat dem. Så fina. 
Älskade mamma. Sen firade vi. För du skulle ha velat det. Vi tog den där tunga stenen i magen och skapade en fantastisk dag på Zetas. Pratade om den där långa resan vi vill göra. Saker vi nu ska uppleva tillsammans medan det finns tid. Tack för att du bar oss hela vägen mamma. Nu skapar vi plats för nya äventyr och minnena värnar vi med kärlek. 
En sak till mamma innan jag går. Vi mår bra nu. Vi är lyckliga. Även om saknaden är stor, och smärtan stundtals väldigt tung att bära, så är vi lyckliga. Vi har skapat oss ett liv som inte alls påminner om hur det var när du fanns här. Det klarade vi inte. Vi har nya platser. Allihop. Men oj vad vi älskar varandra. Och pappa mår bra. Och han tar hand om oss så bra. Vi står väldigt nära varandra allihop, det blev så när den värsta smärtan hade lagt sig. När vi orkade prata igen. 
Och just det mamma: jag gör så gott jag kan. Jag tror du hade varit stolt. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig men när blir det så? Det vet ju du om någon. Jag är en bättre människa nu. Mer närvarande och så mycket lyckligare. Och jag har din röst, mamma. När jag pratar kan jag ibland höra hur det är du som talar inifrån mig. Du är så levande. Så ofattbart levande.
Vår nya plats är inom oss. Varje gång jag stannar upp känner jag det. Du finns inom mig. Och i allt det vackra i hela världen. 
Störst av allt är kärleken. Vi älskar dig så.