Alltså jag vet inte hur många gånger jag har snuddat vid tanken på att det här med att blogga inte alls är min grej egentligen. Jag gillar inte att fläka upp foton på mig själv, jag kommer aldrig ihåg att fota vardagshändelser utan lever för mycket i nuet, jag har inte ett sånt fancy instagram-liv att visa upp och jag spyr själv på alla som lägger upp häftiga bilder på huvudstående yogapositioner (förutom the one and only Yoga Girl) och berättar om hur medvetna dom har blivit. Förlåt och no offence alltså. Men jag är verkligen inte den tjejen. Och därför har jag så ofta tvekat på att blogga. Jag är en udda fågel i en sån här värld. 

Men jag har gjort min blogg till min och den innehåller bara sanningen. Självklart bortskuret vissa privata delar om folk i min närhet, och bortskalat kring vad jag har för mig, för att jag skulle aldrig hinna eller ha lust att dela precis allt som händer i vardagen. Men, en sak har jag lovat mig själv, och det är att vartenda ord jag skriver här ska vara sant. Att jag ska våga agera motvikt till perfekta liv och skriva för att dela med mig av min verklighet som utmattad. 

Men det är egentligen alla ni som gör bloggen. Utan er är den ingenting. Det är ni som gör den levande. Och ni är så inihelvetes kloka att jag smäller av alltså. Era kommentarer gör att jag känner mig som världens lyckost. 

Sofia skrev igår om hur man, när man frisknar till i utmattning, ju har en högre toleransnivå innan såna här smällar. Vilket gör att man kan ta det betydligt längre innan man drar i handbromsen. Man vet helt enkelt inte riktigt att man är påväg nedåt förrän det är lite väl sent. Det tog jag med mig och slutade slå på mig själv om att jag hade gjort något fel. Jag hade bara agerat helt normalt. Tänk att en sån kommentar kan lixom vända hela mitt tankesätt. Tack ❤

Och Anneli som beskrev sin senaste dipp och hur hennes kiropraktor förklarat att även om det känns som att en sån här svacka gör att man hamnar på ruta ett, så gör man inte det. Allt jobb man gjorde innan finns kvar. Just här och nu känns ju det som ungefär världens bästa nyhet. 

Och jag vill bara tacka alla er som kommenterar här inne. Ni ska veta att det är ni som skapar den här bloggen. Och att jag är precis lika intresserad av era resor som ni är av min. Jag hittar sån kraft i att veta hur det går för er och om era framsteg och bakslag. Det blir som en kollektiv bank för kloka påminnelser. 

Nu ska jag duscha av mig och så kommer min kompis Therese över på middag. Kanske beställer jag hem något eller slänger ihop en enkel vardagsrätt. Men bara känslan av att våga testa att genomföra en kompiskväll känns härlig. Och att jag faktiskt vill. Kanske det viktigaste ändå? När allt är som värst så ligger jag bara i ett mörkt rum och lusten att genomföra saker är så långt borta. 

Att boka av allt förra veckan var nog det smartaste jag kunde göra. Dagarna som följde var förvisso ledsna men ändå kände jag mig mer stark i mig själv när jag stod på mig och litade på min kropps signaler. Det är ju faktiskt jag som har kommandot i allt det här. Det var nog den viktigaste lärdomen. 

Alla bilder är tagna i Tylösand (april förra året) när jag och Stoffe var där med mina svärföräldrar. Så vacker plats. Känner mig som Per Gessle (ROCKSTJÄRNA) när jag lyssnar på min kropp och säger NEJ.