För vi faller 

Igår var jag och Stoffe på lunch på Panefresco med min kusin Max, min moster och syrran. Ahh… vilken söndag! Perfetto. Mat och familj. Och en hund som väntar hemma som man längtar till. Vad kan man mer begära? 

Max tog studenten i våras och ska börja plugga till hösten. Något som såklart jag och syrran tyckte var mycket faschinerande. Vi båda älskade universitetet och så många minnen som kom tillbaka genom det samtalet vi hade. Att stå där, på randen till framtiden och vippa, känna att allt är möjligt men ingenting är säkert. Det var ju en helt fantastisk känsla. För mig är det i år tio år sedan jag traskade in genom de tunga portarna på Lunds Universitet för första gången. Och sen var jag ju fast. I alla studier. I staden. I cyklarna. I 5-kronors kaffet på Ekonomicentrum. I tentaplugg på LTH med pastasallad för 30 kronor. I förväntan. I planerna. I min vapendragare till vän som jag gjorde allt med då. I luften. Ljuset i Skåne. I allt. 

Men just det; jag glömde nästan. Det fanns ett mörkt moln. Min mamma hade fått några få månader att leva. Kanske ett år. Så jag sov med mobilen under huvudkudden varenda natt i fyra år. Jag bodde femtio mil från min familj och var livrädd varenda sekund. Jag utvecklade sån ångest att jag knappt sov en helt natt på fyra år. Jag klängde mig fast vid Stoffe på ett helt osunt sätt för han var den enda tryggheten jag hade i livet då. Allt annat skakade. 

Och vad är rimligt att göra då om man varenda minut är en livrädd tjugoåring, som tror att ens mamma ska försvinna och lämna en ensam på den här osäkra jorden, långt innan man är redo för att bli lämnad ensam? Jo men att dränka sig i studier och jobb är väl en ganska bra idé. Jag menar det kunde varit alkohol och droger, en helt legitim urspårning, men studier och jobb funkar ju också bra. Så kanske var det här mitt allvarliga utmattningssyndrom började. Kanske var det här depressionen fick fäste. Den hade ju funnits tidigare, då när jag bara var 14 och mamma fick cancern för första gången. Men då var jag fortfarande hemma och såg allt. Kunde hålla om. Krama. Nu var hela livet mer utom kontroll och jag gjorde mitt alla bästa för att kunna hålla ihop delarna jag kunde styra själv. Men jag fick kramp. 

2011 examinerades jag från Lunds Universitet. Dagarna innan åkte jag och mamma till Köpenhamn för att göra vad vi förstod skulle bli vår sista resa ihop. Mamma var vid det här laget så dålig att resan nätt och jämnt kunde genomföras. Hennes kropp blev svagare. Cancern åt upp prick allt. Cellgifterna det som blev över. Och jag hade under hela våren, samtidigt som jag skrev min masteruppsats, blivit inskriven och utskriven om vartannat från Helsingborgs Lasarett. Anledningen var kraftiga känselbortfall i benen. Och utredning på utredning gjordes. Testerna visade gröna svar varenda gång. Såklart. Anledningen stavas p a n i k å n g e s t. Inte en enda person sa till mig att detta kunde vara panikångest eller stress. Istället utreddes jag för sjukdomar som är så fruktansvärda att jag inte ens klarar av att skriva om dom här. 

2011 alltså. Examen. Fyra år efter mammas cancer tog sig ett andra, och sista, krafttag om hennes kropp. Fyra år efter min studiestart. Ytterligare fyra år senare skulle jag krascha helt. Inom den tiden hann ju mamma gå bort; hon gick bort ett år efter vår resa till Köpenhamn. Jag skulle hinna få mitt första jobb. Sluta det. Flytta till Stockholm. Få ett riktigt jävla fett jobb på ett konsultbolag. Jobba ihjäl mig. Vinna alla koncernens priser för enastående prestation. Bästa affär. Mest lönsamma projekt globalt. Best in brand i Europa. Och sen smällde det. PANG! 

Ytterligare två år senare; fortfarande sjukskriven. Idag har det gått tio år. Sedan dess. Starten på alltihop. När det började gå rejält utför. 2007. Jag är lyckligare nu än jag varit någonsin i hela mitt liv. Mer harmonisk. På pappret har prick allt gått åt helvete. Och jag kan nästan skratta åt hur stressad den där tjejen 2007-2014 måste ha blivit om hon visste att hon skulle vara här nu. Utan något jobb eller någon prestation att tala om på middagen. Men med all kärlek och närvaro och harmoni. 

Egentligen finns bara en poäng i allt det här. En sak jag önskar att någon hade talat om för mig under åren när jag slet mitt hår för att slippa känna depressionen. Folk sa till mig då att livet skaver. Livet är tufft. Det är normalt. Och oj vad duktig du är. Vad stolta vi blir. Gumman ta det lite lugnt bara. Men varför kunde ingen sagt att livet inte behöver göra så förbannat ont? Att det inte behöver bra ångest nätterna igenom och sömn två timmar per natt? Att allt inte handlar om prestation? Varför gav ingen nog sömntabletter eller antidepressiva? Erbjöd psykologhjälp? Varför hejade samhället på när jag uppenbarligen var så djupt olycklig? Självklart hade jag inte lyssnat. Absolut inte. Jag hade nog fortsatt hela vägen in i kaklet ändå. Men jag kan inte låta bli att förbanna hela vår kultur som uppmuntrar den här typen av beteende. 

Men arg gör ingenting bättre. Såklart. Det vet jag. Men efter gårdagens lunch kom så många insikter om hur lång tid jag varit sjuk utan att jag egentligen kraschat. Och med det också, till Max och Malin som nu står inför allt det där kämpandet som jag gjorde i 2007: gör det inte. Kämpa inte. Lev. Alla tentor i världen går att göra om men livet går aldrig i repris. Fucka upp allt minst en gång av kärlek. Ställ tillrätta. Förlåt er själva. Förlåt alla andra. Prestera aldrig som kompensation för det som skaver därinne. 


Foto: Bea Karlsson

Annonser

8 reaktioner på ”För vi faller 

  1. Tack för ditt så fina, gripande och kloka blogginlägg idag.❤❤❤
    Jag får tårar i ögonen när jag läser om din resa.
    Livet och svårigheterna gör också att vi utvecklas och får med oss nya insikter om vad som är viktigt i livet.
    Nya perspektiv och lycka över små, vardagliga saker i livet som vi inte såg eller förstod värdet av när vi rusade fram i stress, press och prestation.
    I min utmattning lär jag mig nya saker om mig själv.
    Det är tufft och gör ont men jag känner en lyckosorg över att jag är på väg till något nytt.
    Långt därinne i mig själv i avslappning och meditation hittar jag mitt riktiga jag, en trygghet och ett lugn.
    Jag duger som jag är.
    Jag är inte mina prestationer.
    Insikter om vad som betyder något på riktigt.
    Det är lång väg kvar men jag känner nyfikenhet igen, vill lära mig nya saker när energin är tillbaka igen.
    Vill leva igen inte bara prestera.
    Var rädd om dig❤❤❤
    Tack för att du skriver och delar med dig.
    Stor kram
    Annica

    Liked by 1 person

    1. ❤❤❤ Tack!! Så sant att man inte vill vara utan erfarenheten. Faktiskt inte. Det värsta är ibland att jag känner att oavsett hur dålig jag är eller om jag blir frisk – så kommer någon annan drabbas av detta varje dag. Så himla synd. Samhället premierar den typen av beteenden och det är därför spiralen är ändlös så länge vi inte kollektivt ändrar vårt synsätt. Sorglig tanke. Tack för att du delar ❤❤❤ KRAM

      Gilla

  2. Åh, vad fint skrivit till Max och Malin. Att få lov att fucka upp saker, att misslyckas och att bara släppa taget.
    Vad jag önskar att någon sagt det till mig. Och jag ska genast börja säga det oftare till mina barn. ❤

    Liked by 1 person

  3. Det är inte konstigt att du kraschade till slut. Men det är banne mig jäkligt illa när ingen av läkarna du träffade kunde ställa några vettiga frågor till dig och därmed få fram vad som pågick i ditt liv! Eller gjorde de det – och fattade inte i alla fall? Ännu värre då tycker jag.
    Att leva med den ångesten & rädslan för att ens mamma (i både ditt & mitt fall) inte ska kunna bekämpa den där jävla cancern, det är så ofattbart svårt! Allt det där kaoset som pågår i en ställer till det en hel del. Alla undanträngda känslor…
    Och så sorgen ovanpå det. När det ofattbara har hänt. Det som inte fick hända.😭

    Jag älskar det du skrev till dina kusiner! Det är så rätt och så otroligt viktigt. Försöker att förmedla det till min son som är tolv år.
    Tack för ditt fina inlägg!
    Kram 💙💖💙💖💙

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s