Utanför vårt fönster har snön fallit i snart tre dygn. Konstant. När vi idag gick ut så vadade vi genom snö som räckte oss upp till knäna. Ingen plogbil hinner med att ploga undan för det bara kommer mer och mer och mer. Och kanske vill naturen visa oss att hur mycket vi än skriker kommer den att döva våra skrik. Världen är större än såhär. Världen är större än oss.
En sak jag tänkte jag kunde dela med mig av som jag och min läkare pratat om mycket under det här året; energikontot. Vi har kommit överens om att jag ska tänka på min energi som en skala där jag alltid ska försöka ligga på 0 eller mer för då kommer jag sällan bli så dålig att jag ligger i sängen i flera dagar. Så om jag känner mig någorlunda pigg och ska göra en aktivitet så ska jag se till att det inte tar mer energi än att jag går ner till 0, aldrig minus.
När jag checkar av min status för dagen brukar jag tänka på det – vart ligger jag nu? Tar jag för mycket energi så bryter jag ner kroppen istället för att bygga upp den, men gör jag inte av med någon energi alls (om jag har någon) så utmanar jag mig inte tillräckligt för att det ska gå framåt.
Det har hjälp mig i alla fall. Kanske kan det hjälpa någon annan också?
Något jag har upplevt som det absolut svåraste under mitt dryga år i min utmattningsdepression har varit balans. Balans för en frisk person kanske syftar till balans mellan jobb och fritid, balans i träning, balans i mat.. men för mig blev balans att ord som har genomsyrat varenda dag av dessa 14 månader. Det har varit så OBESKRIVLIGT svårt att kunna balansera mellan vila och aktivitet.
När jag var jättedålig (de första nio månaderna) så var det inte så svårt; då fanns bara sängläget. Det var ingen aktivitet överhuvudtaget. Att ens plocka ur diskmaskinen var det inte säkert att jag orkade. Huvudet kunde sprängas av att jag förflyttade mig mellan sängen och toaletten och när det var som allra värst minns jag att jag kröp från soffan till sängen för jag var så rädd att bara kollapsa när jag var ensam hemma. Kroppen klarade verkligen inte ens att stå upp. Så där fanns balans på sitt sätt genom att enbart vila.
Desto svårare blev det när jag började känna att energin så sakta kom tillbaka. Minsta lilla uns av energi i cellerna i min kropp gjorde att jag ville hoppa högt av lycka, slå klackarna i taket, städa hela huset, gå långpromenad, fika med vänner.. Ja ni förstår ju. Det gjorde mig helt enkelt så otroligt glad att känna minsta lilla glädje och energi att jag fick svårt att tänka ”nu ska jag ta detta varsamt”. Istället gick jag hela vägen och fick sen ett rejält bakslag på det. Det var som en knyckig åktur. Ingen energi, lite energi, fullt ös, sängliggande osv… om och om igen.
Hade någon berättat detta för mig för 1,5 år sedan så hade jag sagt: ”Men du måste ju ta det lugnt!” ”Du får bestämma dig för att göra en sak kanske 30 minuter per dag”. Och ja, jag är även ödmjuk mot den tjejen som sa så. Jag visste inte bättre. Nu vet jag. Energi är något som är extremt svårt att styra.
Varför skriver jag egentligen detta nu? Ja, för att jag fortfarande egentligen har samma problem. Det går längre mellan gångerna som jag hamnar där för jag lär mig mer och mer att kontrollera min energi och balansera mellan vila och aktivitet. Men ibland hamnar man där ändå. Som häromdagen när jag trotsade kroppen, gjorde för mycket och blev helt sängliggande flera dagar.
Jag gör denna resan utifrån mina egna förutsättningar och jag är så långt ifrån perfekt i det. Men jag gör verkligen mitt bästa, håller modet uppe och är ödmjuk mot mig själv. Det är inte enkelt. Vem som helst hade nog blivit lika frustrerad som jag känner mig ibland. Kanske till och med mer.
alldamnstories 