Innan Ebba kom hit förstod jag inte riktigt hur mycket jag skulle tycka om henne tror jag. Hon är en ras jag aldrig tidigare har haft att göra med så jag hade inte bra koll på deras lynne, mer än det jag visste sedan tidigare om kamphundar i stort. Och grejen är att jag hört så mycket olika om just kamphundar att jag inte egentligen hade en egen uppfattning om dem. Så allt var nytt för mig; ny hund och ny ras. 

Men alltså jag är så kär i den här hunden. Och rasen. Hon är så otroligt gosig och vill ligga så nära, nära det bara går (helst ovanpå på när hon sover) och hon trycker sin gulliga nos mot allt hon undersöker. När hon sover ligger hon som en lång korv över hela min mage, som en kringla över nacken på mig eller intryckt mellan mina ben. Och nosen trycker hon in på det trängsta stället hon hittar; oftast i nacken eller mellan armen och midjan. Och så suckar hon djupt en gång och somnar på stubinen. Sen andas hon korta andetag och hennes bebismage ligger alldeles varm mot min hud och jag blir helt lugn och alldeles lycklig. 

Självklart gör hon allt sånt jobbigt som hundvalpar gör också emellanåt; biter i saker, bajsar på golvet, kissar på mattan, drar runt allt hon orkar dra runt, stirrar runt när hon är överexalterad, äter upp alla växter, välter ner krukor, bits… Ja ni vet. Valpgrejer helt enkelt. Men allt som oftast är hon bara den mysigaste lilla tjejen jag träffat ❤ 

Helt enkelt trodde jag inte det. Att jag skulle bli så kär i henne. Jag visste inte riktigt hur det kändes tror jag. Nu saknar jag hennes fysiskt med hela min kropp varje stund hon inte är här. Och jag tänker att jag har tur då som ändå vet att hon bara är på andra sidan väggen, ett rop bort. 

Ebba du är så självklar. Så mycket kärlek i en så liten kropp.