Grattis på födelsedagen mamma

Idag är det din dag mamma. Den här dagen i december. Jag och Stoffe åt födelsedagsfrukost imorse för dig. Vörtbröd med god, lagrad ost. Kaffe. Stjärnorna sken vackert i fönstret. Solen gav det där magiska ljuset genom vårt burspråk. Såg du det mamma? Såg du solen?

Men allt är inte bara ljus. Inte alls. Så efter frukosten gick jag till gymmet och ställde mig på en trainer för att bli av med all ilska. Frustration. Sorg. Över att du inte längre finns här. Över så många saker jag vill dela med dig. Jag satte på det rödaste av mina Chanel på läpparna. Du vet den där klassiska halvmatta Coco som du också älskade. Den hade jag. Bara för att fucka upp allas åsikter om hur man ska se ut på gymmet. Sen satte jag på musik på högsta volym i mina öron och grät. I 20 minuter. Svettades ut all ilska och grät som ett barn. Och det hjälpte verkligen. För sen kunde jag sträcka ut kroppen på min yogamatta och öppna upp bröstet mot himlen. Och känna glädjen igen. Den fanns där bakom ridån av sorg. Och alla som undrade kan undra vidare. För har man förlorat någon nära och den fyller år. Då vet man. Hur jävla ont det gör. Att det inte passar i någon mall. Att egentligen inget passar i någon mall alls. Då har man upplevt hur sorg på riktigt sliter en i stycken. Och sen lämnar en där ensam för att plocka ihop delarna av sig själv igen.

Och mamma. Det börjar kännas lite bättre nu. Jag ser skymtar av vad som är jag och vad som finns bakom den delen av mig som varit sjuk. Deprimerad. Utmattad. Ledsen. Där bakom finns ju jag. Therese. Som älskar att umgås med mina vänner. Älskar hundar. Skrivande. Yoga. Mat. Allt det hittade jag igen. Så nu börjar pusselbitarna falla på plats. Det tog ganska lång tid. Men ändå rätt kort egentligen. Med tanke på allt jag lärt mig under de här två åren. Då kan man inte räkna tiden i timmar och dagar. För då finns bara visheten. Djupet. Sanningen. Den går inte på tid.

Mamma jag hoppas du har det bra. Tack för allt du ger mig varje dag. All kärlek. Allt ljus. Alla minnen. För din närvaro.

Grattis på födelsedagen mamma. Jag längtar efter dig och saknar dig varje dag. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Annonser

Det skaver i bröstet av en längtan

Det här inlägget har jag skrivit och suddat och skrivit och kastat och skrivit och sparat ned och sen kastat jag vet inte hur många gånger. Så många gånger. Jag berättade om vår kväll i detalj. La upp bilder. Berättade om dagen. Berättade om min fina svärfamilj. Och allt detta vill jag så gärna dela med er men ändå blev det aldrig rätt. Kändes inte som att det var vad jag egentligen ville berätta. Inte magkänsla nog för att hamna på publicerat. Inte kunde jag förstå varför. Förrän nu.

Jag stod och bredde mina knäckemackor till mellanmålet och så föll det ner. Det där som skavde; att jag saknar att jobba. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på att jag verkligen saknar det, men de senaste veckorna har något växt fram inom mig som jag har haft svårt att sätta ord på. En längtan av något slag. Först trodde jag att jag skulle behöva komma bort, resa, se något annat en stund. Men nu inser jag mer och mer att det nog är känslan av att ha ett syfte, ha kollegor, ett sammanhang, få gå upp på morgonen… Allt det där. Jag saknar det verkligen. 

Igår möttes vi hyfsat tidigt på Un Poco eftersom vi har en brorson på ett par år som bättre gillar att äta och sova i tid. Så när vi kom till restaurangen så var den ganska full med människor som tog drinkar och plock som AW. Fredagsfirande kontorsarbetare. En typisk syn i Stockholms innerstad. Och jag mindes alla gånger vi själva gjort samma sak. Fredagar efter jobbet tog vi en öl eller ett glas vin och lite goda charkisar någonstans för att sedan gå vidare och äta middag med våra vänner. Fira in helgen. Och sen komma hem fulltankade med vin och glädje och bubblade fredagskänslor. Just igår mindes jag detta så tydligt. Plötsligt var jag tillbaka där. Men ändå inte såklart. För jag är ju inte där. Än.

Imorse var vi uppe i ottan och åt hotellfrukost med la familia och efter det tog jag och Stoffe en sväng förbi hans jobb för han skulle fixa ett par grejer. Väl där så skötte han sitt och jag satte mig för att prata med kollegorna i fikarummet, flanera runt och socialisera mig. Så mycket frågor, kramar, välmenande ord från dom där fina kollegorna alltså. Dom var ju med i min krasch och har sett hela resan från sidan av. Och så kände jag den där känslan igen; att jag saknar kollegor och att vara en del av något. Att vi tillsammans får utstå tufft jobb och tidiga morgnar och trötta koppar kaffe en måndagsmorgon. När jag gick hem därifrån kände jag mig konstigt nog helt fulltankad på energi och fortfarande nu, flera timmar senare, pirrar hela kroppen av glädje. 

Kanske är det något som ändå, trots min upplevelse av att jag har haft en svacka, har tagit mig framåt. Kanske lurar jag mig själv och vill så gärna vara frisk och jobb och aktivitet kopplar jag till just… att vara frisk. Kanske betyder det ingenting mer än att jag har haft tur som har orkat dessa två dagar och att jag nu tar mig vatten helt över huvudet och tror att jag ska jobba. Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att mina misslyckade försök att skriva om vår kväll och dag idag berodde på den här enormt starka känslan som låg framför och ville ut. Att det var så viktigt för mig. Så verkligt. 

Jag sportade för brunchen idag; jeans och kofta från Acne, blus från COS, skor från Church’s och clutch från Max Mara. Nothing more. Nothing less. Och den där känslan då. Den jag nyss berättat om.