Det skaver i bröstet av en längtan

Det här inlägget har jag skrivit och suddat och skrivit och kastat och skrivit och sparat ned och sen kastat jag vet inte hur många gånger. Så många gånger. Jag berättade om vår kväll i detalj. La upp bilder. Berättade om dagen. Berättade om min fina svärfamilj. Och allt detta vill jag så gärna dela med er men ändå blev det aldrig rätt. Kändes inte som att det var vad jag egentligen ville berätta. Inte magkänsla nog för att hamna på publicerat. Inte kunde jag förstå varför. Förrän nu.

Jag stod och bredde mina knäckemackor till mellanmålet och så föll det ner. Det där som skavde; att jag saknar att jobba. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på att jag verkligen saknar det, men de senaste veckorna har något växt fram inom mig som jag har haft svårt att sätta ord på. En längtan av något slag. Först trodde jag att jag skulle behöva komma bort, resa, se något annat en stund. Men nu inser jag mer och mer att det nog är känslan av att ha ett syfte, ha kollegor, ett sammanhang, få gå upp på morgonen… Allt det där. Jag saknar det verkligen. 

Igår möttes vi hyfsat tidigt på Un Poco eftersom vi har en brorson på ett par år som bättre gillar att äta och sova i tid. Så när vi kom till restaurangen så var den ganska full med människor som tog drinkar och plock som AW. Fredagsfirande kontorsarbetare. En typisk syn i Stockholms innerstad. Och jag mindes alla gånger vi själva gjort samma sak. Fredagar efter jobbet tog vi en öl eller ett glas vin och lite goda charkisar någonstans för att sedan gå vidare och äta middag med våra vänner. Fira in helgen. Och sen komma hem fulltankade med vin och glädje och bubblade fredagskänslor. Just igår mindes jag detta så tydligt. Plötsligt var jag tillbaka där. Men ändå inte såklart. För jag är ju inte där. Än.

Imorse var vi uppe i ottan och åt hotellfrukost med la familia och efter det tog jag och Stoffe en sväng förbi hans jobb för han skulle fixa ett par grejer. Väl där så skötte han sitt och jag satte mig för att prata med kollegorna i fikarummet, flanera runt och socialisera mig. Så mycket frågor, kramar, välmenande ord från dom där fina kollegorna alltså. Dom var ju med i min krasch och har sett hela resan från sidan av. Och så kände jag den där känslan igen; att jag saknar kollegor och att vara en del av något. Att vi tillsammans får utstå tufft jobb och tidiga morgnar och trötta koppar kaffe en måndagsmorgon. När jag gick hem därifrån kände jag mig konstigt nog helt fulltankad på energi och fortfarande nu, flera timmar senare, pirrar hela kroppen av glädje. 

Kanske är det något som ändå, trots min upplevelse av att jag har haft en svacka, har tagit mig framåt. Kanske lurar jag mig själv och vill så gärna vara frisk och jobb och aktivitet kopplar jag till just… att vara frisk. Kanske betyder det ingenting mer än att jag har haft tur som har orkat dessa två dagar och att jag nu tar mig vatten helt över huvudet och tror att jag ska jobba. Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att mina misslyckade försök att skriva om vår kväll och dag idag berodde på den här enormt starka känslan som låg framför och ville ut. Att det var så viktigt för mig. Så verkligt. 

Jag sportade för brunchen idag; jeans och kofta från Acne, blus från COS, skor från Church’s och clutch från Max Mara. Nothing more. Nothing less. Och den där känslan då. Den jag nyss berättat om. 

Annonser