Just nu befinner jag mig i en situation som är utmanande. Den tar tid, kräver massor av jobb, är definitivt ångestframkallande till tusen och jag vet inte ens när detta ska sluta. Och jag har funderat massor på det här, utmaningar och sånt. Att livet lixom kastar oss in i situationer som vi tycker är så svåra och jobbiga att vi (jag…) bara vill lägga oss under täcket och hoppas att det jobbiga försvinner, men så måste man ju ställa sig upp och kämpa. Trampa på. För det är ju vad det innebär att vara människa ibland.
Och hur mycket vi än duckar och skyddar oss mot tuffa situationer så kommer dom ändå. Kastas över oss. Tvingar oss att växa. Kanske ibland oftare än annars. Och kanske får vi precis den dosen vi klarar av. Just då, för stunden. Det känns övermäktigt men vi klarar det. För tillslut handlar allt bara om hur man förhåller sig till sina bekymmer. Eller hur? Att stå stadigt och låta kärleken finnas kvar i bröstet är ett val vi gör. Om och om igen. Varje minut och timme och dag. Vi väljer att förhålla oss med kärlek till livet.
Men fy fasen vad jag har kämpat nu. Kan jag inte bara få krypa under täcket en stund och att allt löser sig under tiden? När man inte orkar mer lixom? Då tar man väl ett andetag till och trampar vidare.
alldamnstories 
Ja vad gjorde vi utan kärleken?❤️❤️❤️
Till oss själva, varandra och hela känslan i att vara människa.
Jag tror inte att vi egentligen får mer än vad vi klarar av.
I stunden och över tid kan känslan vara att det är så men i det långa loppet väljer
jag att tro på meningen med det som händer oss av specifika
anledningar gör det av en anledning.
Vi växer som människor och individer och vi växer mer av de svårigheter vi möter.
Jag tror ju att våra själar vandrar många varv på denna jord och att livet på sätt
och vis är en skola då vi testar de utmaningar vi egentligen satt upp för oss själva.
Jag är också rädd ibland. Jätterädd över var livet ska föra mig och hur man klarar
av livsuppdraget med att vara människa. I synnerhet efter sjukdom som utmattning.
Vi är starka och sköra på samma gång.
Denna skörhet som blir så stark under och efter en utmattning gör oss mer sårbara, känsliga
för stress och vi får kämpa med tilliten till oss själva.
Du har modet,livserfarenheten och en inre genuin styrka för att gå vidare.
Jag brukar prata med min skyddsängel eller guide. Han hjälper mig med nytt mod och ny kraft.
Du har dig själv först och främst. Du har din man, din familj och släkt och vänner.
Jag är säker på att din älskade mamma också är med dig och ger dig nytt mod att gå vidare.
Du klarar det här för du är sann mot dig själv.
Ett steg i taget, andas och backa två steg om det behövs.
Att inse sina begränsningar definierar riktig styrka inte det motsatta.
Styrkekram och ljus till dig.
❤️❤️❤️
Kram från
Annica
GillaGilla
Sååå klok kommentar. Läste flera gånger. Tack! Stor kram ❤️❤️❤️
GillaGilla
https://drlwilson.com/Articles/CHRONIC%20FATIGUE.HTM
Har ingen personlig erfarenhet med ovanstående, men har haft kontakt med människor som har varit fruktansvärt sjuka som idag mår bättre eller har blivit helt bra igen. Även människor som har varit sängliggandes i år. Vet inte om du kommer tycka att det är intressant, men ville dela med mig! Håller tummarna för dig, du verkar fruktansvärt genuin och som en väldigt fin människa. Ta hand om dig!
GillaGilla
Tack för att du delade och tack för din kommentar! Har läst om det innan men tror inte att jag drabbats av det, min sjukdom verkar vara mer traditionell utmattning med lite goa inslag av depression (tur att den biten är över för nu!). Men kanske kan någon annan bli hjälpt så perfekt med länken! Tack för din kommentar, den värmde verkligen! Ta hand om dig ☀️
GillaGilla
Vill bara krama dig, hålla dig, säga att allt blir bra. Att du klarar det. Fina du 💖 säg till om vi här kan göra något för dig. Tänker på dig massor 💖 kram 🙏
GillaGilla
Ahhh fina ❤️❤️❤️ tack! Tänker på dig ❤️💛 Stor kram!
GillaGilla