Rakt in i väggen 

Tack tack tack för era fina kommentarer om SVT-klippet ❤️ Ni är så fina! Vi bär alla på vår egen historia och även om allas resa in i väggen är raktigenom individuell, så finns det ändå så många saker vi delar. Processen är ju både samma, lika och helt olika. Allt på samma gång. 

Det är så många jag möter som lixom trevande frågar om det där med att gå in i väggen. Hur går det till? Vad hände egentligen? Hur vet man att man gått in i väggen? Och egentligen finns ju inget svar på det. Men man VET. Man bara vet så in i bomben säkert (när man har smält att man inte har fått en stroke eller en hjärtattack eller något annat medicinsk identifierbart) att det är just väggen man hamnat i. Och då ligger man platt på rygg och försöker att bara andas. Men knappt ens det klarar man, för andetagen går lixom bara antingen in eller ut och aldrig åt båda hållen. Det tar bara stopp i varenda system i kroppen. Och så fort jag tänker på hur min resa in i väggen startade, peakade och rullades fram, då blir jag så ledsen att jag vill gråta. Vilket jag också oftast gör. 

Och jag gråter mer nuförtiden. Både när jag är glad och när jag är ledsen. Jag biter inte ihop när någon sjuger en låt fantastiskt på sin Idol-audition, när jag ser en sorglig film, när jag översköljs av tacksamhet för att all skit jag gått igenom de senaste åren har lett mig till en plats inuti mig själv som är glad och närvarande, när teet jag dricker på min yogamatta värmer mig inifrån och jag badar i ett hav av ljus, när jag tänker på att våra bästa vänner ska flytta till andra sidan jorden och jag vill skrika och säga att det är orimligt, kärleken är för stor. Den gör att jag blir både glad och ledsen om vartannat och allt måste bara ut.

Tack för att ni låter mig ventilera. För att ni ger era kloka perspektiv så mina tankar kan lossna och vidgas. För att vi tillsammans faktiskt kan förändra ett samhälle som är helt fucked up av prestationer och yta yta yta. Det vi känner är på riktigt. 


Annonser

SVT Edit Stories

Några av er kanske minns att jag spelade in ett kort klipp för SVT i februari? Igår släpptes avsnittet och ni hittar det här. Jag vågade först inte titta och det tog faktiskt ett helt dygn innan jag kände mig stark nog för att se klippet. Men nu har jag kikat. 

Ni är nog många med mig som känner igen känslan av att själva ”kraschen” är mer eller mindre av ett trauma och i alla fall för mig så gör det fortfarande otroligt ont att tänka tillbaka på veckorna innan kraschen, den dagen och även tiden precis efter. Det var känsligt att prata om (som ni märker) och jag skulle inte alls säga att jag har bearbetat klart detta än. Kanske tar det tid. Kanske behöver jag mer distans och mer kraft i mig själv för att inte bli rädd att prata om detta, eftersom kroppen på något sätt reagerar instinktivt med skräck vid tanken på pressen jag kände innan jag kraschade. 

Men hursomhelst så kolla gärna själva på klippet. Jag såg att jag pratade om mammor som inte är närvarande, och självklart inkluderar det även pappor (hello!). Jag tänkte bara utifrån min egen roll som kvinna och i framtiden mamma till små goa barn; hur jag har visualiserat mig till att jag trott att jag kommer att vara en stressad mamma. Förut. Inte längre. En liten parentes då. Så ni inte tror att jag tänker att pappor skulle slippa undan stressen av två barn hängandes i rockärmen samtidigt som jobbet kallar. Nope. Inte min man i alla fall! Vi kommer få jobba med närvaron och kravbalanseringen tillsammans ❤ 

Tack till SVT som gjorde att jag kände mig så otroligt bekväm att våga vara sårbar den där dagen i februari när vi spelade in. Som för övrigt ju visat sig vara en av nycklarna till lyckan, det där med sårbarheten. Den behövs för att våga falla fritt och känna pirret av kärlek och närvaro.