Det behövs en mening

Min kompis Emma skickade mig artikeln nedan om utmattning. Hon och jag hade ett långt samtal om att en väg ur utmattning troligen skulle vara att hitta en passion och en stark mening. Inte direkt såklart. Men efter en tid av läkning. Jag har, efter min akuta fas i utmattningen, ibland känt att en stark meningslöshet griper tag i mig. Som om ”vad spelar det för roll?!”. Men nu när jag arbetstränar har jag sakta börjat komma tillbaka till hur skönt det är att ha en uppgift att utföra på dagarna. Det ger mig en otroligt stark känsla av tillfredsställelse. Och då menar jag inte prestationsinriktad tillfredsställelse, utan snarare en mening i att utföra något varje dag. Hur rutinartat och oviktigt det än är i grunden så är det viktigt för mig just nu. Några som hälsar välkomna på jobbet, undrar hur helgen var, frågar om jag vill ha nybryggt kaffe, dela upp arbetet mellan oss för dagen, jobba, pausa, prata, lyssna på P3 ihop och skratta. Alla dom små sakerna som gör att jag ingår i ett sammanhang. En ovärderlig känsla som jag inte ens visste att jag saknat så mycket. 

Artikeln ställde allt på sin spets efter vårt samtal med meningen: hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Allt sammanfattat på pricken. Vi behöver en meningsfull vardag (och tillräckligt med kvalitativ sömn och återhämtning såklart däremellan…). 

Det är naturligtvis sant som forskningen lär oss att vi behöver lära oss att varva arbete och vila och att sömnen är oerhört viktig. Men min erfarenhet säger mig också att vi behöver titta på orsakerna till att vi arbetar så mycket men även hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Jag menar att det som vi betraktar som sjukdom och ohälsa på många sätt bör ses som friska människors symptom på ett samhälle och en kultur i allvarlig obalans där livets mest grundläggande värden som skapar mål och mening gått förlorade. Detta är dock svårt att greppa, förklara och sätta ord på eftersom vi ”kastat ut barnet med badvattnet” då vi frigjorde oss från religionen och folkhemmet med tiden lämnat oss i ett existentiellt vakuum.”

Ur artiken Mindfulness och självhjälp räcker inte! av Fredrik Bengtsson 

Så det tänker jag på just nu. På det och på Miriam Bryants sommarprat. Jag grät igenom hela. Dels för att det var så sorgligt och så vackert, men mest för att texten bakom orden var fantastisk. Har ni inte lyssnat så måste ni göra det. Hennes ord och meningar dansar iväg med hjärnan. Episkt. Det är det enda ord jag tycker kan beskriva hennes sommarprat. 

Annonser

Allergisk reaktion 

Som jag skrev tidigare så har jag alltså ofrivilligt fått sluta med den antidepressiva medicinen. Allt började som vanligt, jag är ju något av en stjärnelev på det där med att inte tåla mediciner nu, med kraftig ledvärk, hjärntrötthet och allmän sjukdomskänsla. Det var kanske ett par veckor sedan. Redan då insåg jag att det här bådar inte gått men som den envisa åsna jag ibland kan vara så fortsatte jag med medicinen som vanligt och hoppades att det skulle ge med sig. 

Nu i tisdags var jag hos optikern och bad henne kolla för jag hade fått problem med skav i ögonen. Hon kikade och blev alldeles tyst och frågade hur ont det egentligen gjorde. Nja inte farligt tyckte jag (en blir ganska tålig av utmattning då man typ har ont i kroppen eller huvudet varannan dag). Hon frågade vad för mediciner jag åt och såg mycket bekymrad ut när jag nämnde min antidepp. Hursomhelst fick jag gå hem och jag skulle linsvila ett par dagar och komma tillbaka för det kanske skulle läka ut, vad det nu var hon såg. Jag blev såklart extremt orolig och eftersom jag redan känt att jag inte tålde Voxra längre så mailade jag läkaren och berättade vad som hänt. Han sa att det troligtvis är en allergisk reaktion och att jag absolut gör rätt i att ta bort den tillsvidare. 

Väl i fredags var jag tillbaka hos optikern. Då med skavande, torra och ganska svullna ögon. Dessutom var min syn på ena ögat kraftigt nedsatt. Hon blev väldigt bekymrad och skickade mig direkt till St Eriks Ögonakut. Yepp. Då blir man ju inte alls orolig. Stoffe följde såklart med och skämtade hela vägen om ledarhund och gick med händerna framför sig genom hela Kungsholmen som om han hade fått en vit pinne. Kul skämt 🙄

Men. Det som blev svaret efter undersökningarna på St Eriks är att jag troligtvis fått en allergisk reaktion av medicinen som satt sig på ögonen. Mina hornhinnor var rejält svullna och dessutom fanns det prickar på båda hornhinnorna och under ögonlocken som tyder på allergi. Detta har alltså lett till att jag inte alls ser så bra på ena ögat men de trodde, var svårt att säga säkert, att det skulle rätta till sig efter några veckor. Däremot kommer jag nog inte kunna ha linser så mycket mer i livet, mer än i kortare stunder, för det ser ut som att jag fått kroniska skavsår under ögonlocken som inte kommer tåla linser även när de läkt. 

Jahapp. Inte så kul. Men detta är alltså inget generellt mot SSRI eller Voxra utan det är bara min kropp som alltså inte tål den typen av medicin. Bara så att inte ni blir oroliga. Det har inget med det att göra. Det är en allergi som vilken allergi som helst. 

Så ja, jag blev uppgiven. Och ledsen. Och rädd. Mest rädd tror jag. Men nu försöker jag att tänka framåt och faktiskt finns inte så mycket jag kan göra just nu åt det. Jag kommer inte kunna sätta in en ny medicin förrän ögonen har läkt och det skulle ta 5 veckor till 6 månader trodde de. Men jag är än så länge vid ganska gott mod. En stund i taget. Nu håller jag hårt i mantran för meditation och kristallerna för läkning och lugn och så tänker jag att allt väl ändå måste ordna sig till sist. 

Och så blev det tyst igen

Tystnaden beror på att jag har strul med medicinering. Jag fick en allergisk reaktion av Voxran. Joråsåatte…. All energi går åt att inte hamna i min egen bedrövelse. Försöker hålla mig flytande och tar stund för stund. Rädslan för att hamna där på botten igen kan ta kål på vem som helst. Har man då dessutom, som många av oss har, verkligen kravlat på botten under lång tid så är rädslan gastkramande.