De senaste dagarna, veckorna, har vi ändå hunnit med en del. Vi har haft över Isabel och Marcus för augustihäng på vår balkong. Det gör vi varje år. Plockar fram goda öl och beställer hem stoooora fat med sushi. Alltid just i augusti. Och i år var det lite extra speciellt för dom kom nyss hem från Seychellerna där de gift sig; på en strand och med en storslagen resa, precis som de ville ha det. Och då vill vi såklart få fira deras kärlek på vårt alldeles egna sätt här hemma. En fin kväll. 

Vi har också haft Emma och Calle här för pizzakväll med vin från deras bröllopsresa och öl från vårt lokala bryggeri på gatan bredvid. Sammanstrålat efter en hel sommar då vi varit på olika håll. Tackat av sommaren och andats de första strimmorna av kylig luft som kom in över Stockholm. 

Sen har jag hängt med syrran och Vic och pappa ett par dagar också. Tankat på med energi från familjen. Bästa ❤️ Vad vore livet utan dom alltså. Dom betyder allt. Kanelbullar och kaffe och total avslappning. 

Och vi har fattat ett beslut för framtiden. En ny taktik för min egen del för att våga ta ett stort steg var att fatta beslutet enbart med hjärtat. Jag kopplade helt bort all logik om vad som vore rimligt och smart och konsekvenser och eventuella biverkningar. Istället fokuserade jag all min energi på hjärtat och vet ni? Det talade! Så tydligt. Lyssna inåt och svaren finns där. Utan hjärtat hade jag aldrig vågat chansa. Jag hade snurrat in mig i resonemang om än det ena, än det andra. Och tillslut lagt all energi på att bara tänka. 

Vi har också lyssnat på musik. Fyllt på kreativitet genom att lyssna på Håkan Hellström och Lars Winnerbäck och Veronica Maggio och Peter LeMarc. Och vi har druckit massor med te på balkongen och yogat varje kväll med alla dörrar öppna fastän det nästan är för kallt och gått promenader för att mota bort överskott av Kapha och dansat när ångesten blivit för svår. Och jag har gråtit till varenda film och jag har slagit på Solsidan innan jobbet för att skratta det första jag gör på morgonen och jag har tänkt på mamma varje dag. Och varje gång känns det olika. Ibland vill jag vika mig dubbel och gråta ner i min egen kropp, ihopvikt och liten och kompakt och trygg. Ibland vill jag kasta alla våra vinglas i kaklet för att det skulle kännas så mycket enklare om det var dom som gick sönder istället för mitt hjärta. Gång på gång. Och ibland ler jag vid något minne som värmer hela min kropp. En blixt av en känsla eller en förnimmelse. Precis som om hon vore här. Men mest av allt kan jag inte förstå att det har gått fem år. Det känns som om det var igår jag låg på hennes säng med min hand i hennes, den där sista dagen vi sågs, och vi grät för att vi visste att det var sista gången och vi sa allt det där vi ville säga. Det känns som igår jag pratade med henne i telefon den där sista gången. Då när jag ville berätta att jag hittat en ny yogastudio här i Stockholm men jag sa aldrig det. För det var som om något inom mig sa att jag aldrig mer skulle höra hennes levande röst. Och då slösar man inte med orden. Berättar bagateller om studios. Så något inom mig fick fram orden, bara häromdagen tror jag, att jag älskar henne så. Jag älskar henne så. Och så la vi på. Den där sista dagen. Häromdagen som var för fem år sedan. Och fem år känns också som ett helt liv. Som om allt har hänt sedan dess.