Som jag skrev tidigare så har jag alltså ofrivilligt fått sluta med den antidepressiva medicinen. Allt började som vanligt, jag är ju något av en stjärnelev på det där med att inte tåla mediciner nu, med kraftig ledvärk, hjärntrötthet och allmän sjukdomskänsla. Det var kanske ett par veckor sedan. Redan då insåg jag att det här bådar inte gått men som den envisa åsna jag ibland kan vara så fortsatte jag med medicinen som vanligt och hoppades att det skulle ge med sig. 

Nu i tisdags var jag hos optikern och bad henne kolla för jag hade fått problem med skav i ögonen. Hon kikade och blev alldeles tyst och frågade hur ont det egentligen gjorde. Nja inte så farligt tyckte jag (en blir ganska tålig av utmattning då man typ har ont i kroppen eller huvudet varannan dag). Hon frågade vad för mediciner jag åt och såg mycket bekymrad ut när jag nämnde min antidepp. Hursomhelst fick jag gå hem och jag skulle linsvila ett par dagar och komma tillbaka för det kanske skulle läka ut, vad det nu var hon såg. Jag blev såklart extremt orolig och eftersom jag redan känt att jag inte tålde Voxra längre så mailade jag läkaren och berättade vad som hänt. Han sa att det troligtvis är en allergisk reaktion och att jag absolut gör rätt i att ta bort den tillsvidare. 

Väl i fredags var jag tillbaka hos optikern. Då med skavande, torra och ganska svullna ögon. Dessutom var min syn på ena ögat kraftigt nedsatt. Hon blev väldigt bekymrad och skickade mig direkt till St Eriks Ögonakut. Yepp. Då blir man ju inte alls orolig. Stoffe följde såklart med och skämtade hela vägen om ledarhund och gick med händerna framför sig genom hela Kungsholmen som om han hade fått en vit pinne. Kul skämt 🙄

Men. Det som blev svaret efter undersökningarna på St Eriks är att jag troligtvis fått en allergisk reaktion av medicinen som satt sig på ögonen. Mina hornhinnor var rejält svullna och dessutom fanns det prickar på båda hornhinnorna och under ögonlocken som tyder på allergi. Detta har alltså lett till att jag inte alls ser så bra på ena ögat men de trodde, var svårt att säga säkert, att det skulle rätta till sig efter några veckor. Däremot kommer jag nog inte kunna ha linser så mycket mer i livet, mer än i kortare stunder, för det ser ut som att jag fått kroniska skavsår under ögonlocken som inte kommer tåla linser även när de läkt. 

Jahapp. Inte så kul. Men detta är alltså inget generellt mot SSRI eller Voxra utan det är bara min kropp som alltså inte tål den typen av medicin. Bara så att inte ni blir oroliga. Det har inget med det att göra. Det är en allergi som vilken allergi som helst. 

Så ja, jag blev uppgiven. Och ledsen. Och rädd. Mest rädd tror jag. Men nu försöker jag att tänka framåt och faktiskt finns inte så mycket jag kan göra just nu åt det. Jag kommer inte kunna sätta in en ny medicin förrän ögonen har läkt och det skulle ta 5 veckor till 6 månader trodde de. Men jag är än så länge vid ganska gott mod. En stund i taget. Nu håller jag hårt i mantran för meditation och kristallerna för läkning och lugn och så tänker jag att allt väl ändå måste ordna sig till sist.