Igår jobbade jag min första dag. Eller ja, arbetstränar gör jag ju. Men ni förstår vad jag menar. Att gå till ett jobb, en faktiskt arbetsplats, är stort. Jag var inte supernervös ändå. Lite pirrig och sånt men inte lixom i negativ bemärkelse. Mer förväntansfull. 

Och jag kan verkligen inte få en bättre arbetsplats att vara på. Så fina personer. Avslappnat. Kreativt. En söt liten hund. Cykelavstånd på fem minuter. Roliga produkter. Spännande och nytänkande inom marknadsföring och kommunikation. Allt sånt som gör mig glad. Så tacksam alltså. 

Hur det gick då? Jodå. Har lite att jobba på med mina mönster ändå. Körde på i två timmar och kom på att jag glömt rast. Suck. På darriga ben gick jag utanför huset och satte mig på en bänk i solen. Andades. Gick in. Trött i huvudet. Yr. Allt gungade. Gjorde klart min uppgift och var kvar sista timmen. Kom hem. Kände mig värdelös för att jag bara hann med en enda sak på tre timmar. Slog lite på mig själv. Var jag osocial? Var jag avskärmad och tråkig? Ja antagligen. Men vad tusan kan man begära av sig själv? Har jag inga gränser? Nej uppenbarligen inte. Åt lunchen med möda. Orkade knappt lyfta gaffeln. Tung som en sten i kroppen. La mig i fosterställning i sängen och hoppades att det skulle gå över. Efter tre-fyra timmar lättade det lite. Orkade värma mat i micron. Plocka i disken. Sen vila resten av kvällen. 

Idag känns det bättre. Har dock extrem hjärntrötthet. Huvudet bankar och skriker. Men jag antar att det är en träningssak. Alltihop. Att vissa motiga reaktioner från kroppen måste komma när jag utmanar den. Bara det inte slår över. Dränker mig. Fram tills dess är det ju okej. 

Och nu längtar jag faktiskt lite tills imorgon. Det måste vara ett bra tecken?