Just nu känns det som att rädsla är lite temat i mitt liv. Snart ska jag börja arbetsträna, denna månaden i alla fall, och det gör mig helt skräckslagen. Nästintill förlamad av skäck i vissa stunder faktiskt. Jag har lixom svårt att känna glädjen över det för att jag är så rädd. Men varje dag manifesterar jag glädjen, jag affirmerar stunder påväg till jobbet i solen och jag pratar ihjäl Stoffe och mina vänner om detta. Ber dem påminna mig om och om igen vad som ger energi i vardagen (jobbet är en viktig del här) och att energi behövs puttas in utifrån också. Att det är rätt tid nu. Att jag är redo. Att jag bara provar. Inget är skrivet i sten. En stund i taget. Att inte oroa mig för något som händer om två veckor utan att vara här och nu. Påminna. Påminna. Påminna.
Scared as shit. Bara förnamnet. Men att attrahera glädje och energi och positiva tankar har aldrig känts så viktigt som just precis nu.
alldamnstories 
Åh, heja dig! Det är faktiskt jättekul att jobba, även om det är lätt att glömma bakom all ångest och rädsla.
När jag gick tillbaka till jobbet slogs jag just av hur KUL det var. Jag hade helt glömt bort hur mycket jag tycker om att jobba. Och nu håller jag på att träna på ett mer hållbart sätt att jobba, men grunden – glädjen, inspirationen, kreativiteten, samhörigheten osv – finns kvar. Nästan att jag kan uppskatta det mer nu, när jag blivit bättre på att hålla isär prestation och person.
Tänker också att en så stor del av sjukdomstiden handlat om varför man INTE kan jobba, så det blir inbyggt att mentalt skydda sig mot j
GillaGilla
…skydda sig mot jobb. Som om ett arbete i sig vore skadligt. Det är ju tvärtom världens bästa träningslokal när man är frisk nog att ta sig dit.
Det kommer hända SÅ mycket i din utveckling när du börjar. Helt oaktat av ”hur det går” så kommer du lära dig massor och det kommer vara ett viktigt steg framåt.
Och jag tror du kommer ha kul också 🙂
Stor pepp-kram!
GillaGilla
Jaaaa åh tack för denna kommentaren!! Blev då glad. Och lugn. Just att det är en träningslokal. Att man måste öva för att kunna komma upp igen. Utan övning kommer man lixom inte heller framåt. Och håller med om att fokuset på att inte jobba varit så stort så nu plötsligt känns det som VÄRLDENS största grej att man ska jobba. Som om man byggt in ett eget mentalt hinder mitt i vägen.
Är supernervös men ska tänka på detta när rädslan slår till! KRAM
GillaGilla
Oj vad jag känner igen det där med rädsla. Vansinnigt rädd för att tappa fotfästet igen och bli sämre. Men också en glad förväntan över att kunna ta ytterligare ett steg mot ”normalt” liv.
GillaGilla
Ja resa! Underbart! Det är en helt fantastisk prövning. Som tempen på hur kroppen mår lixom. Så bra att testa i en ny miljö.
GillaGilla
Oooops blev nåt konstigt med kommentarerna! Svarade på en ang en resa så hamnade den här? 🙈 Nåja! Så du inte tror att jag har tappat det helt 😎 kram!
GillaGillad av 1 person
Livrädd, japp absolut livrädd och ångestladdad. Men antar att det är rätt känsla för många före oss vittnar om det men ändå. Kunde väl vara lite lättare tycker man 😏 Har idag upprättat en plan inför samverkansmöte som kommer om i slutet av månaden. Många punkter kring mitt mående, behov och farhågor. Tänker lika bra att ge dem svart på vitt vad som händer i huvudet. Har du gjort något liknande?
GillaGilla
Låter som bra att ha en sån plan. Har inte gjort det men ska nog göra en för mig själv. Mitt största problem är att jag har extremt livlig fantasi så jag lixom oroar mig så mycket över det här med jobb att jag nog kommer att vara utmattad innan jag ens börjat 🙈 Inte så smart. Mer här och nu vore bra. Och lite Fuck It – mentalitet kanske. 🔥
GillaGilla