Igår var jag och Stoffe på lunch på Panefresco med min kusin Max, min moster och syrran. Ahh… vilken söndag! Perfetto. Mat och familj. Och en hund som väntar hemma som man längtar till. Vad kan man mer begära? 

Max tog studenten i våras och ska börja plugga till hösten. Något som såklart jag och syrran tyckte var mycket faschinerande. Vi båda älskade universitetet och så många minnen som kom tillbaka genom det samtalet vi hade. Att stå där, på randen till framtiden och vippa, känna att allt är möjligt men ingenting är säkert. Det var ju en helt fantastisk känsla. För mig är det i år tio år sedan jag traskade in genom de tunga portarna på Lunds Universitet för första gången. Och sen var jag ju fast. I alla studier. I staden. I cyklarna. I 5-kronors kaffet på Ekonomicentrum. I tentaplugg på LTH med pastasallad för 30 kronor. I förväntan. I planerna. I min vapendragare till vän som jag gjorde allt med då. I luften. Ljuset i Skåne. I allt. 

Men just det; jag glömde nästan. Det fanns ett mörkt moln. Min mamma hade fått några få månader att leva. Kanske ett år. Så jag sov med mobilen under huvudkudden varenda natt i fyra år. Jag bodde femtio mil från min familj och var livrädd varenda sekund. Jag utvecklade sån ångest att jag knappt sov en helt natt på fyra år. Jag klängde mig fast vid Stoffe på ett helt osunt sätt för han var den enda tryggheten jag hade i livet då. Allt annat skakade. 

Och vad är rimligt att göra då om man varenda minut är en livrädd tjugoåring, som tror att ens mamma ska försvinna och lämna en ensam på den här osäkra jorden, långt innan man är redo för att bli lämnad ensam? Jo men att dränka sig i studier och jobb är väl en ganska bra idé. Jag menar det kunde varit alkohol och droger, en helt legitim urspårning, men studier och jobb funkar ju också bra. Så kanske var det här mitt allvarliga utmattningssyndrom började. Kanske var det här depressionen fick fäste. Den hade ju funnits tidigare, då när jag bara var 14 och mamma fick cancern för första gången. Men då var jag fortfarande hemma och såg allt. Kunde hålla om. Krama. Nu var hela livet mer utom kontroll och jag gjorde mitt alla bästa för att kunna hålla ihop delarna jag kunde styra själv. Men jag fick kramp. 

2011 examinerades jag från Lunds Universitet. Dagarna innan åkte jag och mamma till Köpenhamn för att göra vad vi förstod skulle bli vår sista resa ihop. Mamma var vid det här laget så dålig att resan nätt och jämnt kunde genomföras. Hennes kropp blev svagare. Cancern åt upp prick allt. Cellgifterna det som blev över. Och jag hade under hela våren, samtidigt som jag skrev min masteruppsats, blivit inskriven och utskriven om vartannat från Helsingborgs Lasarett. Anledningen var kraftiga känselbortfall i benen. Och utredning på utredning gjordes. Testerna visade gröna svar varenda gång. Såklart. Anledningen stavas p a n i k å n g e s t. Inte en enda person sa till mig att detta kunde vara panikångest eller stress. Istället utreddes jag för sjukdomar som är så fruktansvärda att jag inte ens klarar av att skriva om dom här. 

2011 alltså. Examen. Fyra år efter mammas cancer tog sig ett andra, och sista, krafttag om hennes kropp. Fyra år efter min studiestart. Ytterligare fyra år senare skulle jag krascha helt. Inom den tiden hann ju mamma gå bort; hon gick bort ett år efter vår resa till Köpenhamn. Jag skulle hinna få mitt första jobb. Sluta det. Flytta till Stockholm. Få ett riktigt jävla fett jobb på ett konsultbolag. Jobba ihjäl mig. Vinna alla koncernens priser för enastående prestation. Bästa affär. Mest lönsamma projekt globalt. Best in brand i Europa. Och sen smällde det. PANG! 

Ytterligare två år senare; fortfarande sjukskriven. Idag har det gått tio år. Sedan dess. Starten på alltihop. När det började gå rejält utför. 2007. Jag är lyckligare nu än jag varit någonsin i hela mitt liv. Mer harmonisk. På pappret har prick allt gått åt helvete. Och jag kan nästan skratta åt hur stressad den där tjejen 2007-2014 måste ha blivit om hon visste att hon skulle vara här nu. Utan något jobb eller någon prestation att tala om på middagen. Men med all kärlek och närvaro och harmoni. 

Egentligen finns bara en poäng i allt det här. En sak jag önskar att någon hade talat om för mig under åren när jag slet mitt hår för att slippa känna depressionen. Folk sa till mig då att livet skaver. Livet är tufft. Det är normalt. Och oj vad duktig du är. Vad stolta vi blir. Gumman ta det lite lugnt bara. Men varför kunde ingen sagt att livet inte behöver göra så förbannat ont? Att det inte behöver bra ångest nätterna igenom och sömn två timmar per natt? Att allt inte handlar om prestation? Varför gav ingen nog sömntabletter eller antidepressiva? Erbjöd psykologhjälp? Varför hejade samhället på när jag uppenbarligen var så djupt olycklig? Självklart hade jag inte lyssnat. Absolut inte. Jag hade nog fortsatt hela vägen in i kaklet ändå. Men jag kan inte låta bli att förbanna hela vår kultur som uppmuntrar den här typen av beteende. 

Men arg gör ingenting bättre. Såklart. Det vet jag. Men efter gårdagens lunch kom så många insikter om hur lång tid jag varit sjuk utan att jag egentligen kraschat. Och med det också, till Max och Malin som nu står inför allt det där kämpandet som jag gjorde i 2007: gör det inte. Kämpa inte. Lev. Alla tentor i världen går att göra om men livet går aldrig i repris. Fucka upp allt minst en gång av kärlek. Ställ tillrätta. Förlåt er själva. Förlåt alla andra. Prestera aldrig som kompensation för det som skaver därinne. 

Foto: Bea Karlsson