En fråga har kommit om jag kan beskriva mina första nio månader av min utmattning. Då när allt var svart. Och jag var helt sängliggandes. Och ja, såklart jag kan. Jag letar lite i minnet för när jag tänker tillbaka på den tiden är allt som en enda dimma, svart, mörkt och faktiskt så har jag förträngt ganska mycket tror jag. Det var för jobbigt. Hjärnan stoppade undan en stor del av allt det där. Men ibland kommer det upp skärvor av minnen och jag blir ledsen. Såklart. Men jag ska verkligen försöka sammanfatta det för er, för jag förstår att det ger hopp att man faktiskt tar sig ur skiten. För det gör man! Men jag kan börja med att berätta att det vände en dag. Utan att jag var beredd. 

Det var en kväll i september, nio månader efter min krasch som ju var i december året innan, och Stoffe hade kommit hem från jobbet. Vi kollade aldrig på TV eller så under den här tiden för jag hade sådan huvudvärk av hjärntröttheten. Så vi satt alltid vid matbordet och jag mest hängde med huvudet eller lutade hela kroppen över matbordet för jag orkade inte ens sitta upprätt. Eller prata. Det var alldeles för ansträngande. Men den här kvällen berättade Stoffe om en grej som hade hänt under dagen som var så hysteriskt rolig att vi båda låg dubbelvikta av skratt vid middagsbordet. Tårarna sprutade. Jag kippade efter andan och kissade kanske liiiite i byxorna för att det var så hysteriskt… fortfarande ler jag åt den här historien. Men ni kan ju ana min förvåning när jag skrattade hysterisk en dag. Orkade skratta. Orkade tycka att något ens var värt att skratta åt. Och detta var nog startskottet för min vändning. Som såklart gick slash går extreeeeemt sakta och ibland inte alls bara rakt fram, men ändå. Jag orkade skratta och jag orkade något mer än att bara ligga i sängen 24/7. Stort! Och energikicken efter det här skrattanfallet höll i sig stadigt i kroppen under ett helt dygn. Det var som att jag var på en drog. En uppåtdrog alltså. Så konstig känsla efter det totala mörker som omslutit mig i så många månader. Men välkommet. Här kunde jag känna igen små skärvor och det som en gång var jag. Den lyckan alltså… 

Och kanske var det någon vecka senare som jag orkade gå till affären för första gången. Jag tror jag handlade några bananer (som jag hade skrivit på en lapp för annars skulle jag stå där i butiken och undra vad fasen det var jag skulle köpa nu igen) eller nåt för det var lixom allt jag orkade bära. Men så stort för mig! Och när jag gick därifrån, sakta sakta som en gammal människa, så kände jag plötsligt små små bubblor från magen till bröstet. Det var som kolsyra inuti min kropp som strilade uppåt i en svag ström i mitt bröst. En känsla jag än idag kan le åt och tänka hur fantastiskt det var. Jag förstod knappt då vad det var, för känslan var så ovan för min kropp, men det var lycka som bubblade. Jag var ju som ett litet barn som fick känna känslan för första gången. Och den var obeskrivlig. 

Så det händer. Plötsligt. Kanske när du minst anar det. Men det händer. Jag lovar! All styrka till er som är i er akuta fas av utmattningen ❤️ Det kommer en tid efteråt, när ni kan se tillbaka, och tänka att det fanns en mening med alla de där veckorna, månaderna, åren. Att allt pekade åt rätt håll ändå. Även om hålet är mörkt och orienteringen obefintlig. Men kroppen vet riktningen. Lita på den.