Ibland funderar jag på vad som egentligen har läkt min utmattning. Alltså på riktigt. Vissa saker hjälper såklart på kort sikt och man löser lixom dag för dag och vecka för vecka på olika sätt som man lär sig fungerar för en själv. Men vad har egentligen varit helt avgörande? Jag ser att det finns två saker som läkt mitt utmattningssyndrom (depressionen läkte jag med medicin så det är en historia för sig) över tid:
Sömn
Alltså obegränsat med sömn. När jag slutade lyssna på alla, inklusive min läkare, som menade att man inte ska sova för mycket. Då hände något. Jag började sova från det att jag var trött på kvällen (runt 21-22) tills jag vaknade av mig själv på morgonen. Inga hämningar eller pekpinnar. Ibland vaknade jag 12 timmar senare och det är helt perfekt okej. Om jag var trött mitt på dagen sov jag prick hur länge jag ville då, ibland flera gånger om dagen i flera timmar per gång. Och när jag började med detta så insåg jag hur mycket sömnen läker och jag tror nog att utan detta hade det tagit mig betydligt längre tid att bli frisk. Och tänk då att jag ändå varit sjukskriven i två år?!
Tid
Ja men så jobbigt va? Det tar tid. Det enda man kan göra är att vänta och under tiden läka sig själv. För det tar så lång tid. Olika för alla såklart exakt hur lång tid, men det är ju ingen quick fix kan vi nog alla skriva under på. När jag släppte all tanke på att ”jag ska börja jobba då eller då” och ”åhhhh vad lång tid det tar”, så hände också något. Jag slappnade av och då lixom blev det bättre. Nu tänker jag typ att folk kan ju vara hemma ett år eller två med barn och alla har olika många barn så vad fasen gör det om jag har ett jobbuppehåll på ett par år eller mer för att läka mig själv? Det är ju ingenting! Jag kommer ha investerat tiden för resten av mitt liv.
Övriga stöttepelare för läkning
Och sen finns ett antal parametrar som såklart spelar in men som inte har varit av samma avgörande betydelse för min läkning när jag ser tillbaka på det. Eller jo alltså dom är superviktiga men jag tror inte att bara dom isolerat har läkt mig, dom har mer stöttat min läkning och givit mig förutsättningar att läka, orka kämpa, kunna kämpa osv. Dessa faktorer kan vara rätt typ av mat, stöd från familj och vänner, familjesituation, ekonomiska förutsättningar så man slipper stress över pengar (blir förbannad bara jag skriver detta!), ålder, lugna promenader, mediciner, övrig hälsa… ja sånt. Allt det som givit mig kraft och möjligheter att kunna investera all min energi i mig själv. För det var lixom det som krävdes tillslut. Att jag fick skala bort alla energiläckor och satsa på att lägga all den energin på mig och min läkning i sjukdomen.
Så detta är typ min egen lilla forskningsartikel kan man säga. Empiriskt underlag är jag. Och det ska gudarna veta att forskningen har en hel del att komma ikapp vad gäller just utmattningssyndrom. Man känner sig som en försökskanin deluxe. Inget är helt säkert, helt prövat, har tillräckliga underlag, är vetenskapligt bevisat och blablabla. Så när man är utmattad måste man lixom sätta ihop sin egen lilla kompott för vad som fungerar för just mig. Och prova sig fram. Roligare än så blir det tyvärr inte… ett jävla jobb är vad det är. Viktigare än alla andra för jobbet handlar om dig ❤
När jag skriver detta är det i då-form för jag har ju lixom kommit över de absolut värsta faserna i min utmattning och ändå har jag långt kvar. Väldigt långt kvar. Så jag håller fortfarande hårt i det ovan. Jag sover massor, låter det ta tid, låter familj och vänner som ger energi bjudas in andra hänvisas bort, äter mycket (inte missa viktig energi!)… och allt det där. Än är jag inte ur skiten men en dag så!
alldamnstories 
Tack alla dina rader du skriver. Huvudet på spiken varje gång. Igenkänningen är på något vis stöttande då denna sjukdomen är så svårt att förstå.
GillaGillad av 1 person
Men åh tack! Ja jag hoppas att det kan hjälpa någon att känna igen sig, även om allas process är olika. Men jag kände ofta när jag var som sjukast typ ”ingen annan kan ha varit såhär dålig av bara utmattning!!”… hehe… men det fanns ju andra där ute. Skönt ändå att veta att andra har blivit friska från den här skiten, då kommer vi också att bli det! KRAM
GillaGilla
Känner så oxå! Har legat i sängen 4 månader 24/7 kan inte fatta hur man kan bli så sjuk. Om du vill och orkar kan du beskriva dina första 9 månader, känns helt overkligt nu.
Att läsa om dina framsteg ger hopp, tack! Kramar
GillaGillad av 1 person
Fina du! PRECIS så tänkte jag och se nu – jag är på benen igen. Du kommer bli bättre. Men det är också just där nere i botten du kan reflektera och låta kroppen reflektera, mycket händer i tystnaden. Jag ska försöka skriva ner lite hur mina första 9 månader var… har nästan förträngt för det var som ett svart hål som jag idag bara minns i en enda dimma. Men när man väl kommit ut liiite på andra sidan så klickar del för del och sakta blir man bättre. Sen, wops!, kanske man till och med kan gå utanför dörren 😱 Kroppen är fantastisk. STOR KRAM på dig ❤️
GillaGilla
Tack snälla💜 kramar
GillaGillad av 1 person
❤
GillaGilla
Åh det där som du skrev om tiden träffade verkligen mig. Har också upplevt samma frustration över att tiden går ”förlorad”. Men du har så rätt, så fort man slutar stressa kring det, och låter det ta det tid det tar, så blir allting mycket lättare! Fint inlägg. 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack! Ja jag försöker typ tänka så ibland, när jag känner mig nere över att det tar tid, att vissa är föräldralediga 4 ggr a 1,5 år och det är ju inget konstigt med det! Det ser man på med ett leende i samhället, men när ngn är hemma och sjuk tre år så är man ”bidragstagare” och lixom bottenskikt… Gah! Så varför ska då detta vara så konstigt egentligen? 🙂 Kram!
GillaGillad av 1 person
Så är det verkligen, det blir liksom skamfyllt att vara sjuk! Och man har alla myndigheter i mot sig istället för med sig! Blir så arg på detta
kraam! 🙂
GillaGillad av 1 person
💜
GillaGilla
Tack för den påminnelsen! Sömnen är lättast att acceptera tycker jag. Om man är trött så sover man liksom (eller vilar om man inte kan sova..) Men det där med tiden. På ett sätt är det kanske man själv som stressar upp sig för att det tar lång tid. För man vill ju så gärna bli frisk igen. Men. Att få flera korta sjukskrivningar och en handläggare på FK som ringer och tjatar, gör ju att det där med tiden inte känns som en accepterad faktor. Kanske därför det är så svårt att acceptera själv att det tar tid, eftersom systemet inte tillåter det…? Jag har själv haft grym stress över att jag ”måste vara frisk” ett visst datum, eller att jag måste jobba ett visst antal % ett visst datum. Först när jag ”misslyckades” totalt och gick in i väggen igen och därmed pajade alla datumgränser så insåg jag att jag måste strunta i det där. Då gick det lättare. Kram!
GillaGillad av 1 person
Ja det är så sant. I början trodde jag att jag skulle börja jobba varje gång min sjukskrivning tog slut. Tills jag insåg att JAG ju är med i teamet som bestämmer detta – jag och min läkare. Och samhället tillåter ju inte heller att det tar tid egentligen. Alla som höjer på ögonbrynen när man säger att man har sovit i två år typ. Dom tycker man ska hänvisas till björngrottan på Skansen. Ta bort henne för hon belastar systemet. Well… det är väl vår uppgift tänker jag att visa folk att det tar tid. Lång tid. En sjukdom med lång läkning lixom. Inte nån jäkla latmask-sjukdom. KRAM
GillaGilla
vad fick du för medicin?
GillaGilla