Det känns som att de senaste två dagarna har haft ett tema. Helt omedvetet såklart men det kom till mig.
Igår efter att jag suttit och skrivit på ett par grejer på caféet så blev jag sååå trött. Jag satt där kanske en timme totalt men jobbade snarare runt 30 minuter. Sen kände jag hur koncentrationen dalade ner i botten. Jag kunde inte alls samla upp fokuset och hitta tillbaka till tråden. Istället satt jag och stirrade på skärmen en stund för att sedan börja leta lite inspiration på sidor ett tag. Och sen slog jag ihop skiten och gick hem. Jag kunde ha tänkt ”fyyy vad dålig jag är som bara kunde koncentrera mig en halvtimme. Fasen alltså. Hur ska detta gå?? Sämre än sämst.” MEN valde att tänka ”Oj 30 minuter är ju verkligen mycket bättre än ingenting alls. Jag som inte gjort ett jota på två år. Klart hjärnan är otränad och ovan. Nu bums hem och vila hjärnan”. För det är ju så viktigt. Det där med hur vi tänker. Hur vi väljer att tänka. Hjärnan skapar så lätt sina egna historier av saker och ting och om vi inte är uppmärksamma så har vi plötsligt säkerligen nedvärderat både oss själva och andra i ett nafs. Utan att ens reflektera.
Efter min lilla cafésession så gick jag hem, vilade, somnade bums helt slut. Såklart. Huvudet fick testa något helt nytt ju. Sedan vaknade jag och fick för mig att jag behövde en promenad innan mörkret hann falla så på med varma kläder, mössa, vantar och ut. Utanför porten. Väl där så känner jag hur kroppen säger; nej. Jag orkar inte. Nähäpp. Bara att vända på klacken och gå in igen. Och – viktigt! – inte låta hjärnan skapa något drama kring det. Det är helt okej. Jag behöver inte göra någon stor grej av det, utan bara lyssna på kroppen och gå in. Sen somnade jag två timmar till så kroppen behövde verkligen återhämta sig efter förmiddagens ansträngning.
Och idag vaknade jag och regnet öser ner utanför fönstret. Återgigen missunnade jag hjärnan att skapa några stories eller drama kring det och gick istället till yogastudion och njöt. Och välkomnade regnet där bland tända ljus, golvvärme, min matta, ljusbollar i taket, mysiga gardiner och smatter mot rutan. Och andades. Och kroppen sa nej vid flera tillfällen i asanas och jag var tvungen att stanna upp och fundera på om det var hjärnan som skapade historier kring att jag inte orkar mer, att jag ska ge upp, eller om det faktiskt var kroppen som sa nej och att vila vore bättre. Jag försökte hitta balansen mellan dessa och tillslut vilade jag i savasana och lät allting bara vara. Inga mer stories. Inget motstånd. Allt är precis som det ska vara. All is well.
alldamnstories 
Vad bra att du är så medveten, bara det gör ju att man kan agera och reagera på ett annat sätt än om man tillåter hjärnan att skapa drama. Och jag tror som du, somnar man och sover så mycket så behöver man det. Bra gjort!👌🏻
GillaGillad av 1 person
Ja jag försöker vara medveten, men såklart går det inte alltid. Igår kväll till exempel låg jag helt gråtfärdig under en filt i soffan; orkade varken se ljus, höra ljud, se tvn… allt var jobbigt för huvudet. Och då vill man ju typ gråta. För det känns som att alla ansträngningar ändå slutar med samma sak. Men skam den som ger sig. Idag provar vi igen.
Och ja med sömnen så märker jag hur stor skillnad det gör att faktiskt sova precis så mycket som kroppen frågor efter. Det kan vara 12 timmar per natt och 4 timmar på dagen ibland… men då är det så. Den behöver det. Lyssnar man inte så stannar man upp i processen eller till och med går bakåt. Så jag tror mycket på sömnen. Att det är läkande för alls oss med utmattning.
Nu: sköldkörtelprov! Hörs gumman ❤️❤️❤️
GillaGilla
Alltså nu har jag tänkt i så många dagar att jag skulle svara på ditt så eftertänksamma svar på en kommentar jag skrev härom veckan, där jag frågade om du hade kunnat se att du kunnat ”ändra” ditt sätt att tänka om du varit kvar på din gamla arbetsplats. Blev såå glad att du verkligen tog dig tid att svara! Och min vilja att skriva ett bra och koncist svar på det du skrev (hej prestation!) har såklart resulterat i att det kändes lite övermäktigt att återkoppla – och jag inser att det nog också är för att jag verkligen inte har mina tankar kring det här helt tydligt kategoriserade och strukturerade…
Jag får helt enkelt återkomma lite längs med vägen tillbaka på jobbet och se hur det går 🙂 men min intuitiva känsla (som jag säkert borde lyssna mycket mer på!) är att man inte ger sig själv de bästa förutsättningarna att må bra på en arbetsplats som kräver minst 60h i veckan, massa resor, ständig stand-by etc (mitt jobb påminner väldigt mycket om ditt gamla om jag läser rätt). I alla fall inte med min personlighet som mår bra av att ta det lugnt, göra andra grejer än att jobba och så vidare. Det finns helt enkelt inte så mycket utrymme för att varva ner, röra på sig, hänga med kompisar och familj och göra allt det man mår bra av. Sedan hoppas jag att det finns saker som går att jobba mer även där, och att de kan göra skillnaden mellan att må bra (även om det är stressigt på jobbet) vs att ta in stressen i sig själv och i längden bli utmattad. Vi får se hur det går. Jag hoppas det är som du säger, att jag och min kropp litar tillräckligt på varandra så att om det inte funkar i nästa försök heller så blir det tack och adjö för gott.
”Varför slutar jag inte bara direkt?” kanske någon frågar sig (jag vet att mina vänner, pojkvän, familj och ja, jag själv också :)) gör det. Tycker inte ens att mitt jobb är så kul (men jag får inte heller ångest i varenda cell av att tänka på det). Men det är ju här jag märker att jag inte har kommit så långt på vägen. Skräms fortfarande av att inte ha en inkomst och att det inte passar just nu med livets alla planer med att byta. Och sen samtidigt; det enda som betyder något är ju ändå nuet och jag vet att det löser sig på något sätt om jag bara skulle bestämma mig. Ja du hör ju, så många funderingar, så få svar!! Stor kram!
GillaGillad av 1 person
Intressant att du kände att du skulle ge ett bra svar på kommentaren – ibland kommer prestations-jaget fram överallt 🙂 Känner igen det där! Här inne behöver du aldrig prestera någonting ❤ Jag svarar på kommentarer när jag orkar men har lovat mig själv att det aldrig ska vara en press, hoppas ni känner samma sak ❤
60-timmars-veckor känner jag igen. Det är aldrig en bra start tänker jag, MEN det betyder inte att det inte kan fungera. Allt handlar ju om inställningen. Hoppas du kan komma tillbaka till jobbet med mer distans och känna att "nu gör jag det jag gör på dagarna, sen ska jag gå hem och leva det som är det viktiga i mitt liv". Mer att jobbet bara ger dig förutsättningar att tjäna pengar för att kunna ha en livsstil du önskar med annat du mår bra av.
För det är en stress att byta jobb också! Då ska du in på nytt ställe, kanske ha en mellanperiod utan speciellt mycket pengar, oro mm. Det var det som gjorde att jag inte bytte första gången tror jag. Och jag ångrar absolut inte det! Nu har jag ju verkligen gett jobbet en chans, det fungerade tyvärr inte, så nu byter jag. Inte mer med det. Inte låta hjärnan dra upp volymen för mycket kring detta utan sänk kraven och tänk: det blir som det blir. Livet är ju större än bara ett val kring just detta. Men lita på att resan tar dig dit du ska. Du behöver inte styra runt alltför mycket i det; det blir ju också en prestation!
Igår såg jag pilotavsnittet av The Good Wife på Netflix. Där är huvudkaraktären jurist och träffar olika klienter mm (påminner mycket om mitt gama konsultjobb där det var mycket kunder och sånt) och så säger en kollega till henne när hon har givit kunden ganska personliga råd i ett case "Du kan inte engagera dig i våra kunder sådär mycket, då kommer du brännas ut". HUR BRA SAGT? Vi KAN inte engagera oss i allt och alla och lägga vår energi på saker så den tar slut. Det skulle jag velat att någon sa till mig i mitt förra jobb. Kanske något du kan ta med dig? Spara på energin och lägg den på dem som betyder något på riktigt för dig. Resten kan få lite av ditt engagemang men aldrig av din själ. STOR KRAM
GillaGilla
Tack du! Ska försöka att inte ha några prestationstankar här inne av alla ställen 🙂 Ja alltså, om jag visste hur man inte ger energi till allt skulle nog allt vara rätt bra ändå. Det är ju, tror jag, inte timmarna i sig om är jobbigt utan att man blir så investerad i vad man gör att det är otroligt svårt att släppa. Och att man identifierar sig med jobbet så att om det går dåligt där känner jag mig dålig, vilket gör att det blir otroligt viktigt att prestera bra. Om du har några lärdomar du tagit med dig kring detta som du vill dela med dig av någon gång framöver vore det så intressant att höra!!
GillaGillad av 1 person
Vet fortfarande inte om jag ens vet hur jag ska hantera det… så svårt. Kanske det svåraste av allt. Och så tänker jag att den riktiga prövningen på det kommer när jag ska börja jobba. Men jag tänker MYCKET på detta för jag har en förmåga att investera i mycket saker. Så jag ska nog kunna dela ett par tankar med er. KRAM
GillaGilla