När vi satt på planet i onsdags så kom en så stark känsla över mig. Den lixom rullade in, så som vissa känslor gör, och satte sig i hela kroppen och sedan dess har jag inte kunnat släppa den. Eller velat släppa den heller för den delen. För jag kände mig så tillfreds. Eller ja, jag tror att känslan kallas tillfreds? Typ nöjd. Content. Happy. Joyful.

Trots att jag hela mitt liv strävat. Efter allt. Velat ha mer. Vara mer. Göra mer. Så har det aldrig egentligen gjort mig lyckligare mer än för en liten stund. Och nu har jag ingenting av allt det jag strävat efter; bara sådant som jag faktiskt förtjänat med ren kärlek. Min fantastiska pojkvän, mina vänner, min familj, Stoffes familj, mina mostrar, vårt mysiga hem, min yogamatta, mina gemstones, möjligheten att vara på min yogastudio…. allt det där som innan ”bara fanns”. Det är allt som betyder något nu. Och trots att jag varken har ett jobb, inga fancy vardagshistorier att dela med mig av, är sjukskriven, har en kraschad karriär bakom mig, tjänar inga pengar… så är jag så tillfreds. Mer än jag någonsin varit. Och då kom det till mig att det lixom inte är något att sträva efter. Allt det där som man tror att man behöver. För det som egentligen behövs är mat på bordet och en rejäl dos kärlek.