Igår när jag var inne i stan så blev det lite mer kaos än vad jag berättade om i gårdagens inlägg. Jag var tvungen att smälta det lite själv först och se vad kroppen tänkte göra med den upplevelsen. Men nu så!

Stoffe och jag åt lunch på K25, och ni som kan ert Stockholm vet att det är cirka jordens stökigaste lunchställe. Det är en foodcourt med många olika matställen i samma lokal och en rackarns massa folk också. Vi valde det dels för att det ligger nära Stoffes jobb och för att de serverar stans bästa sushi på ett av ställena inne på K25.

När vi kom så var det fortfarande en bra stund innan lunchtid och inte alls några människor där. Men sakta, sakta började det fyllas och snart satt vi mitt i ett hav av hög musik, massa folk och stim… Jag kände hur pulsen ökade och jag började få extrem ångest. Jag ville spontant fly därifrån och sen kom det över mig: sist jag var här var samma dag jag kraschade. Den där dagen i december 2014. Idag minns jag bara de där sista timmarna lite svagt och luddigt. Allt var på väg att rasera men jag förstod inte. Då.

När jag kom på detta och började sätta samman ett och ett kan ni ju tänka er ångestvågen det framkallade. Jag tänkte: jag kommer ramla ihop! Allt kommer bli som den dagen, jag kommer behöva åka till akuten! Min kropp började stegra upp till en panikångestattack som jag numera känner igen ganska bra precis när det sätter igång. För att försöka avvärja den började jag berätta för Stoffe som satt bredvid prick allt som hände i min kropp där och då; hur det kändes och vad jag tänkte. Han svarade och vi fortsatte så till det klingade av lite. Då fortsatte han prata lugnt med mig och sa hur viktigt det är att jag vågar utsätta mig för detta och att han finns där hela tiden. Inget farligt kan hända. Det är hjärnan som spelar mig ett spratt. Ju mer jag låter den göra det ju mer frihet kommer den att ta sig. Sååå… Det klingade av helt.

Efteråt var jag helt slut, orkade knappt stå på benen, men också lättad över att jag klarade av att ta mig igenom en så pass tuff situation som både var jobbig på grund av ångesten och dessutom minnena den framkallade. Stoffe var tvungen att springa på ett möte så jag gick därifrån på skakiga ben, surr i huvudet, allt var en enda dimma. Varje ljud hördes fortfarande gånger 100 i mitt huvud så jag halvsprang bort till MOOD och låste in mig på en av deras toaletter. Där satt jag säkert i tio minuter och bara andades. Andades. Andades. Och lyssnade på fågelkvittret de har i högtalarna på MOODs badrum. Ända tills jag kände mig stadigare och klarade av att ta mig bort från allt folk och till Stoffes jobb där jag satt ytterligare en stund och lugnade ner mig.

Puh! Vilken dag. Sov som en stock när jag kom hem och vaknade inte ens av att grannen plingade på dörren (!). Såklart, kände mig som en utmattad hundvalp som nyss blivit skrämd av stora stygga vargen.