Fyra år sedan. Idag, ganska precis den här tiden faktiskt.

Jag vaknade imorse och verkligheten slog mig som en spark i magen. Allt jag ville göra då var att vända mig om i sängen och dra täcket över huvudet. Slippa gå upp idag. Men det hjälper ju ingenting. Så jag gick upp ändå.

Grät en stund med Stoffe på morgonen. La mig i hans famn och lät honom pilla i mitt hår sådär som du brukade göra. Sen torkade vi tårarna en stund och arrangerade upp ditt foto, det som vi alltid ställer fram speciella dagar, med ljus och blommor. Nu kan jag se dig hela dagen. Kanske kan du se mig?

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva. Det känns som att alla ord faller platt och inte alls kan omfamna det jag verkligen känner. Kanske lika bra att inte ens försöka. Bara säga hur ledsen jag är. När jag skriver detta rullar tårarna. Inte på ett sånt fint sätt mamma, tyvärr, utan det är snorigt och svullet i ansiktet. Så det är väl ungefär så det känns då. Mycket och tungt och jobbigt och ont och stort. Aj.

Hoppas i alla fall att du vet hur vi har det. Att vi saknar dig. Att du ser oss skratta varje dag och utvecklas till de där människorna du och pappa format. Att du ser oss glädjas över livet och varandra och all tacksamhet vi känner. Men vi saknar sig. Så mycket att du aldrig ens skulle kunna tänka dig.

Du är väl den där ängeln du sa att du skulle vara nu? Som skulle sitta på min axel? Vissa dagar känner jag det, hur du sitter där. Tyngden av din kropp och värmen av din kärlek. Och då bara vet jag.

Mamma, största av allt är kärleken. Jag älskar dig så.