Häromdagen var pappa här med bullar och satte på kaffe. Såg till att det finns mat hemma. Kollade till mig. Och Esther kom också. Hennes matte gav henne ledigt från jobbet så hon kunde terapia mig istället. Behövligt. Vi kunde inte gå ut mer än ned för trapporna och ut på innergården. Men hon klarade sig. Goda tjejen. Och så satt vi på balkongen och tittade på svanparet som kläckt nya ungar för bara ett par dagar sedan. Tre små grå dunbollar som seglar efter mamma och pappa. Esther tittade instinktivt på dem, kanske ville labradoren i henne fånga en och visa mig hur duktig hon är. Jag höll nervöst om hennes bröst för jag var rädd att hon skulle hoppa över räcket och i vattnet. 

Igår och idag har jag kunnat gå superkorta promenader utanför dörren. Ta men en filt och en termos med kaffe. Sitta på bryggan och spana in fåglar och titta på vattnet som är mitt favoritelement. Känna att livet ändå pågår därutanför. Att allt flyter. Detta är inte för evigt. 

Och visst är det konstigt. Det där att man plötsligt ser en nyans ljusare på allt. Att det som igår var totalt otänkbart kanske skulle kunna fungera idag. Som att handla lite mat eller bara gå fem minuters promenad. Det är väl det som är vägen framåt, de där små stegen. Och att inte stressa på, förvänta sig för mycket. Stund för stund bli metoden. 

Kristallen Clear Quartz hänger med nu. Inprogrammerad med en ny intention. Jag klarar detta. Det bara måste bli så.