Något jag har upplevt som det absolut svåraste under mitt dryga år i min utmattningsdepression har varit balans. Balans för en frisk person kanske syftar till balans mellan jobb och fritid, balans i träning, balans i mat.. men för mig blev balans att ord som har genomsyrat varenda dag av dessa 14 månader. Det har varit så OBESKRIVLIGT svårt att kunna balansera mellan vila och aktivitet.

När jag var jättedålig (de första nio månaderna) så var det inte så svårt; då fanns bara sängläget. Det var ingen aktivitet överhuvudtaget. Att ens plocka ur diskmaskinen var det inte säkert att jag orkade. Huvudet kunde sprängas av att jag förflyttade mig mellan sängen och toaletten och när det var som allra värst minns jag att jag kröp från soffan till sängen för jag var så rädd att bara kollapsa när jag var ensam hemma. Kroppen klarade verkligen inte ens att stå upp. Så där fanns balans på sitt sätt genom att enbart vila.

Desto svårare blev det när jag började känna att energin så sakta kom tillbaka. Minsta lilla uns av energi i cellerna i min kropp gjorde att jag ville hoppa högt av lycka, slå klackarna i taket, städa hela huset, gå långpromenad, fika med vänner.. Ja ni förstår ju. Det gjorde mig helt enkelt så otroligt glad att känna minsta lilla glädje och energi att jag fick svårt att tänka ”nu ska jag ta detta varsamt”. Istället gick jag hela vägen och fick sen ett rejält bakslag på det. Det var som en knyckig åktur. Ingen energi, lite energi, fullt ös, sängliggande osv… om och om igen.

Hade någon berättat detta för mig för 1,5 år sedan så hade jag sagt: ”Men du måste ju ta det lugnt!” ”Du får bestämma dig för att göra en sak kanske 30 minuter per dag”. Och ja, jag är även ödmjuk mot den tjejen som sa så. Jag visste inte bättre. Nu vet jag. Energi är något som är extremt svårt att styra.

Varför skriver jag egentligen detta nu? Ja, för att jag fortfarande egentligen har samma problem. Det går längre mellan gångerna som jag hamnar där för jag lär mig mer och mer att kontrollera min energi och balansera mellan vila och aktivitet. Men ibland hamnar man där ändå. Som häromdagen när jag trotsade kroppen, gjorde för mycket och blev helt sängliggande flera dagar.

Jag gör denna resan utifrån mina egna förutsättningar och jag är så långt ifrån perfekt i det. Men jag gör verkligen mitt bästa, håller modet uppe och är ödmjuk mot mig själv. Det är inte enkelt. Vem som helst hade nog blivit lika frustrerad som jag känner mig ibland. Kanske till och med mer.