Något jag verkligen fått leva med under många år är ångest. Ångest som styrde mina tankar, mina känslor, mina rädslor och ibland även mina handlingar. Jag kände under många, många år en konstant oro och ett tryck över bröstet. Flera gånger om dagen kunde jag få en dimmig känsla i blicken och kroppen började rusa iväg med pirrningar, domningar och svettningar. Inte alls en bra grund för att leva lyckligt.

GAD

Ångest yttrar sig olika för olika människor. För mig var det en nästan kontant känsla av obehag och kraftig oro som eskalerade i tryck över bröstet och i värsta fall panikångest. Nu när jag fått hjälp av en psykiatriker i och med min utmattningsdepression så vet jag att det jag led av under dessa år kallas GAD – generaliserat ångestsyndrom. Det finns en fin vetenskaplig beskrivning av vad det är men det innebär helt enkelt att kroppen ”hakar upp sig” på ångestläge och nästan allt anses farligt och framkallar starka och obehagliga känslor av oro. Min utmattningsdepression hade sin grund i en serotonerg depression vilket innebär att den grundar sig i brist på serotonin i hjärnan. Något som i sig leder till just ångest, gråtmildhet och nedstämdhet. Denna brist på serotonin hade min kropp gått runt med i troligtvis flera år, kanske sedan min mamma blev sjuk i cancer 2002, vilket gjort att jag konstant känt en känsla av ångest – ibland starkare och ibland mindre starkt.

Panikångest

Under åren har jag haft några perioder när jag lidit av panikångest. Har man aldrig upplevt en sådan attack tror jag inte att man förstår hur fruktansvärt det är. Det är en känsla av att man kommer dö. Man är så säker på det att man är beredd att ringa kyrkan och boka begravning direkt. Men det gör man ju såklart inte. För man kommer ju inte dö. Panikångest är egentligen inte alls ett farligt tillstånd även om det är svårt att komma ihåg just det när man får en attack. Hjärtat rusar (hjärtattack??), svetten rinner (kroppen kollapsar??), hjärnan rusar (jag blir galen??)… Ni som varit där vet.

Mina panikattacker eskalerade någon gång våren 2011 i samband med att jag skrev min masteruppsats och min mamma fick veta att hennes cancer inte hade något ytterligare botemedel. Då domnade mina ben av så jag trodde att jag hade en betydligt värre sjukdom. Hemskt var det. Jag åkte såklart in akut på Helsingborgs lasarett och blev kvar där i några veckor. Jag låg på neurologiska avdelningen och de gjorde alla möjliga undersökningar på mig men såklart hittade de inget fel på mig. Allt såg bra ut. Dock sa ingen att detta var panikångest; det fick jag veta många år senare.

Symptomen klingade av mer och mer medan månaderna gick och tillslut kände jag mig helt okej igen. Vi flyttade till Stockholm, ny stress slog till med nytt jobb och flytt och symptomen kom tillbaka. 2012 gick mamma bort och min sorg tog bort en del av panikkänslan och ersattes av djup, avgrundslös sorg. Som jag trängde undan. Såklart. Dövade med massor av jobb, jobb och jobb.

När jag gick in i väggen i december 2014 kom panikångesten tillbaka med besked. Under våren 2015 hade jag så kraftiga ångestattacker att jag på riktigt trodde att jag skulle bli galen. Jag minns att jag låg i sängen dag ut och dag in och den totalt lamslående tröttheten varvades med paniktoppar där kroppen lixom gick in i rus. Hjärtat rusade; hjärnan rusade; känslorna rusade. Inget hade jag under kontroll. Allt levde sitt eget liv.

Det här med att jag trodde att jag skulle bli galen är inte bara något jag säger. Jag trodde det verkligen. Flera gånger när jag satt hos min läkare frågade jag honom om jag kunde blir galen? Jag kanske behöver spärras in? Jag bad Stoffe sätta lås på lådan där vi har våra köksknivar för jag var så rädd att jag skulle skada antingen mig själv eller honom. Lixom gå in i en psykos av något slag. Läkaren förklarade att jag inte kommer bli galen. Det känns så men det blir man inte. Och det blev jag inte. Jag fick antidepressiv medicin och blev så småningom bättre. Även om det skulle ta tid.

Men jag glömmer aldrig det här. Känslan av att inte kunna kontrollera sin kropp eller sin hjärna överhuvudtaget. Då har man drivit sig långt över sin gräns. Då är något allvarligt fel. Ingen ska behöva gå igenom det. Ingen.

Vad gjorde jag för att komma över mitt ångestsyndrom?

Oavsett vad som orsakar en människas ångest så är det inte en bekväm känsla. Eller egentligen ÄR faktiskt inte ångest en känsla, utan något man får av en känsla (ofta rädsla eller oro). Detta blev viktigt för mig när jag försökte komma ur min ågest. Då började jag med att varje gång jag kände ångesten komma krypande så satte jag ord på den. Jag tvingade mig själv att känna efter vilken känsla det var som orsakade ångesten. Då upptäckte jag att jag hade extremt svårt att skilja på känslor och att hitta den ursprungliga känslan; alla för för mig en stor ångestklump. Detta berodde alltså på GAD. Men när jag tvingade mig själv att stanna i ångesten och känna känslan så lärde jag mig att se mönster i mina tankebanor. En ångest som kom över mig kunde vara rädsla för att misslyckas, oro för att inte hinna med saker, hunger, sorg över min mammas sjukdom eller senare hennes bortgång. Många olika saker.

Jag gjorde också en annan sak och det var att stanna i ångesten. Varje gång den kom upp så lixom stirrade jag den i vitögat. Tänkte att vi stod där och stirrade på varandra tills någon av oss skulle ge sig. Då märkte jag att varje ångesttopp hade en kulmen som nåddes efter ungefär en minut och om jag bara klarade att hålla ut genom den och faktiskt bevittna kulmen så klingade den av mycket snabbare. Att ignorera ångest var alltså verkligen inget för mig. Det gjorde bara hela saken värre. Trots att jag många, många gånger fick rådet ”tänk inte så mycket” eller ”känn inte efter”. Det kanske fungerar för andra men inte för mig.

Det sista jag gjorde var att behandla min depression och mitt ångestsyndrom med antidepressiv medicin.  Detta är inget råd jag ger och jag säger inte att det är något alla ska göra; men för mig var det helt enkelt livsnödvändigt. Absolut livsnödvändigt. Hade jag inte behandlat min depression (som var en återkommande depression i en en svår episod dvs den skulle komma tillbaka igen och igen och igen) så vet jag faktiskt inte vad som hade hänt. Jag behandlade med antidepressiv medicin för att skynda på läkningen och för att uppnå en stabil och långsiktig läkning. Den är långsiktig, det vet jag. Men det tog ändå väldigt lång tid. Nio månader var jag helt sängliggande i total utmattning. Första gången jag gick till Coop och handlade (500 meter från vår port) var i mitten på september. Då hade jag legat i sängen sedan december året innan. Så alla ni som kommenterar andras val att använda sig av medicin för att bli friska; snälla läs på innan ni uttalar er. Visa förståelse. Depression är en allvarlig sjukdom som i värsta fall kan leda till döden. Låt inte det hända.

Ångest syns inte alltid

Sist men inte minst vill jag säga att ångest, panikångest och depression är luriga sjukdomar på så sätt att de inte syns. Man kan luras av att en person ”ser så pigg ut”. Men sjukdomen sitter på insidan. För mig var till och med själva döljandet av min ångest en del av min sjukdom. Jag hade sån extrem prestationsångest att jag ville in i det sista vara helt perfekt och ingen skulle se att jag mådde dåligt, det var ett tecken på svaghet för mig. Så blev det en ond spiral där jag höll inne all ångest och alla negativa känslor och så blev det värre. Mycket värre. Än idag jobbar jag varenda dag med att vara ärlig mot alla människor runt mig. Jag kämpar för att kunna säga om jag är ledsen, orolig eller rädd. Ändå möts jag varje vecka av kommentarer som ”men nu ser du ju så mycket bättre ut, vad skönt”. Och ja, det gör jag. Men sjukdomen sitter i hjärnan. Min kropp har varit frisk hela tiden. Det är hjärnan spelar ett spratt som inte syns på utsidan. Mindfucking.