28 och utbränd

28 år och utbränd. Hamna i statistiken bland alla duktiga flickor som går rätt in i väggen alldeles för tidigt. Ja, eller det ska ju aldrig hända egentligen men ännu mindre när man ska leva livets glada dagar som ung. Att vara 27 år och vakna en dag och känna att det är en omöjlighet att överhuvudtaget gå upp ur sängen, jobbet finns inte på världskartan. En krasch utan dess like. Det har gått 8 månader och jag kan fortfarande spendera hela dagar i sängen utan att knappt orka vända mig om. Mina vänner har tålmodigt och stöttande väntat vid min sida. Min familj och älskade S har burit mig när jag har fallit. Min älskade mamma har varit min skyddsängel.

Vi ÄR inte våra känslor. Idag fick jag påminna mig själv om det ett par extra gånger. När kroppen rycks med i känslorus gäller det att ha styr på tankebanorna.

Idag är det tre år sedan hon gick bort. Alldeles för ung och alldeles för levande. Hon var min ledstjärna. Hur kunde hon försvinna?  

För det som var vi

Älskade mamma. Imorgon är det tre år sedan. Tiden har flugit iväg och stått stilla på samma gång. I mina drömmar finns du allt oftare nu; där kan jag höra din röst alldeles tydligt och känna din kropp omfamna min. I verkligheten blir allt mer suddigt. Tre år… Och ändå känns det som jag tappar andan av ett hårt slag i bröstet varje gång jag minns att du är borta.